Annons
Annons

alla tycker alltid att jag liknar någon annan. som att det skulle vara helt orimligt att det bara är jag.


 

Här var det ny bok utläst hemma hos mig. Den här gången Sara Stridsbergs Beckomberga, en tokhyllad skönlitterär historia om Beckomberga, mentalsjukhuset utanför Stockholm som var öppet mellan 1935 till 1995.

Annons


Historien handlar om Jackie vars pappa Jimmie Darling blir inlagd på Beckomberga när hon är liten. Där sitter han sedan fram tills att hon är vuxen och Beckomberga bommar igen. Jackie tillbringar mycket tid på mentalsjukhuset, både med sin pappa och de andra patienterna och snart är de sterila korridorerna hennes andra hem.

Boken hoppar mellan årtal och skeenden, vi får lära känna Jimmie Darling som ung, Jackie som vuxen och tiden däremellan. Jackies mamma Lone som rymmer till Svarta Havet när saker gör för ont och tiden innan Jimmie togs till Beckomberga. Och tiden efter.

Det här är en bok proppfylld med vackra formuleringar och magiska beskrivningar, fantasifulla liknelser och metaforer. Sara Stridsberg har ett säreget språk som är poetiskt och trolskt utan att det blir för pretentiöst. Jag tycker mycket om böcker där språket får ta stor plats, men trots det fastnar jag inte till hundra procent för Beckomberga. De målande naturbeskrivningarna sträcker sig ibland över en halv sida och en mening kan hålla på i fyra rader. Jag kommer aldrig riktigt in i historien, till den där bästaste berättarplatsen när världen utanför försvinner. Så som det är med en riktigt bra bok ni vet.
Beckomberga är välskriven men inte särskilt välkomnande på något vis, det känns som jag hela tiden är på utkanten. Kanske är det det dramaturgiska drivet i boken som saknas, vad vet jag.


Rekommenderas för en språklig läsupplevelse med massa vackra ord och meningar att stryka under men kanske inte helt en bok att försvinna in i enligt mig.
Flora har också läst den såg jag, och tyckte annorlunda!

Finns exempelvis att köpa här eller här.

(0)
(0)
(0)
8 kommentarer | Translate
 

Annons
Annons


Laddar