Annons
Annons

att inte stirra sig blind på de olika gymnasievalen.


 

I helgen publicerades min ledare i bilagan Gymnasieguiden som kom med SvD. Jag skrev den i uppdrag för Friends, som ni kanske minns är jag en av deras ambassadörer för 2014.
Bilagan är till de femtonåringar som gör sina gymnasieval, och jag ville skriva något om att välja det som känns bäst nu och inte fundera sig galen på vad man ska bli sen. Det handlar ju framförallt om att man ska må så bra som möjligt de nästföljande tre åren tror jag, det är då det också kommer gå bra i skolan.

Annons

Här är krönikan i sin helhet:

Några månader efter att vi har stått på skoltrapporna, viftat med vita mössor och sjungit om studentens lyckliga dagar får jag jobb på Seven Eleven. Jag har nattskiftet och står till tre på morgonen nästan varje helg och vänder på knastriga cheesebites och värmer pizza slices till fulla tjugoåringar. En fredagskväll kommer min gamla gympalärare in. Han beställer en kaffe och synar mig uppifrån och ner.
– Jaså, säger han. Så det var här du hamnade.
Och jag mumlar något otydligt tillbaka medan jag tar betalt. Ser honom gå därifrån medan ilskan pulserar i bröstet.

Jag borde förstås ha svarat:
– Ja. Här står jag idag. Men du vet inte att jag har en telefon full till brädden av sms från personer som frågar när jag slutar egentligen. Så att vi kan ses, helst genast. Personer som jag inte hade en aning om existerade när jag i nionde klass längtade ut och bort och iväg. När jag vaknade med hopsnörd mage och undrade när man skulle sluta vara så jävla ensam egentligen. När man skulle få slippa vara låst i rollen som nörd fastän man i sitt flickrum hade femhundra andra kvalitéer – som att kunna alla texter från första Kent-skivan utantill och vara jättebra på att berätta roliga historier.

En augustimorgon som sextonåring hamnade jag i samma klassrum som de personerna fastän vi kom från helt olika delar av stan och hade helt olika bakgrunder. Året var 2000 och nästan alla andra såg ut som Paris Hilton-kopior, trippade runt i små taxklackar och färgglada partytoppar fastän det var måndagsförmiddag. Killarna hade uppvikta skjortkragar och bakåtkammat stelt hår.
I myllret av Gucci-väskor fann vi varandra. Det var han som hade jeansen ut-och-in för att han var helt säker på att den trenden skulle slå in när som helst, hon som svor på franska och var besatt av Formel 1-bilar. Han som färgade sina tjocka mörka lockar kritvita och han som kom från den stökiga delen av staden och berättade historier om när hans kompis dränkte en anka ”bara för att”. En brokig skara som tillsammans smälte ihop till allt jag hade drömt om. Vi reste på musikfestivaler, satt tillsammans i klassrummet och vi åt lunch på McDonalds när det serverades fiskgryta igen och igen och igen. Vi pluggade till prov på caféer och drack folköl i trappuppgångar. Jag gick ut gymnasiet med helt okej betyg men med ett desto hoppfullare hjärta.

Det var elva år sedan idag. Nu bor en av dem i Kina. En annan jobbar som mäklare i Paris, en tredje blev sjukgymnast och den fjärde bygger om bilar. Vi gick samma linje men valde helt olika framtider. För att man kan det. För att ingen kan styra vem du är, eller vem du ska bli, vare sig du är femton eller nitton år och vänder korvar mitt i natten. För så länge man umgås runt människor som får två timmars religionslektioner att verka något lättare har man kommit hur långt som helst.

Så stirra dig inte blind på de olika gymnasievalen, de kommer inte sia din framtid. Se dem istället som en dörr till människor som är lite mer som du. Se valen som platser som gömmer de där personerna som kanske förändrar ditt liv, som du kan sätta dig bredvid den där första dagen, ett augusti 2015 och säga:
– Hej.

 

(0)
(0)
(0)
47 kommentarer | Translate
 


Annons


SENASTE NYTT FRÅN ELLE.SE



 
 


Annons

Laddar