Annons
Annons

ett litet liv.


 

Livet går upp och ner ni vet och för tillfället är det en del ner. Bestämde mig därför för att dra ner tempot på blogginläggen fram till nyår. Hoppas okej. Allt jag gör går så otroligt långsamt och går minsta sak på ett sätt jag inte tänkt det som är det som att världen ska rämna under mina fötter. Vad är det om, blir så ledsen över att mitt hjärta inte kan bete sig. Nu är det så i alla fall, och idag kände jag att det kunde vara passande då kanske med en bokrecension av en av de sorgligaste böcker jag läst i mitt liv typ.

Annons

st. barths

Det här är en tjock bok.
731 sidor och säkert en, två kilo. Så stor att min väska blivit kollad de tre gånger som jag gått genom security på flygplatsen för att de inte förstått vad för stor tyngd jag har i väskan.
Det var ett litet liv.
Hade jag vetat från början vad Hanya Yanagiharas hyllade roman handlade om tror jag inte att jag hade läst den. Jag har blivit så himla ledsen av den här boken. Den är så sorglig. Eller nej förresten, inte sorglig: brutal.

hanya yanagihara - ett litet liv

Ett litet liv av Hanya Yanagihara har blivit rätt hajpad under hösten och när jag fick den i present när jag signerade böcker i Gbg (tack!) blev jag himla pepp. Jag hade absolut ingen aning om vad den handlade om mer än att det var några unga killar som släntrade runt i New York och försökte komma på vad de ville bli.

Så börjar också boken. Man får mellan kapitlen följa Jude, JB, Willem och Malcolm – fyra bästa vänner som drar omkring i Downtown New York, äter på små hippa japanska hak, går på hippa fester och utbildar sig inom varsitt hippt högstatus yrke. De har ett så starkt vänskapsband sinsemellan som många utestående i boken nästan anser komiskt.
Shit va fint, tänkte jag de första tvåhundra sidorna. Ska jag bara mysa omkring längs med New Yorks gator med de här grabbarna i 731 sidor och läsa om helg-förälskelser och konstfester i Bushwick?
Som en Girls i bokform liksom.

hanya yanagihara - ett litet liv

Men nähädå. Det skulle jag inte alls.
Efter drygt 350 sidor eller något sådant (har förträngt) förstår man att boken handlar framförallt om karaktären Jude. Till skillnad från de andra tre unga männen förstår man att Jude döljer en hemlighet. En hemlighet så mörk att han spenderar större delen av boken att dölja den även för läsaren. Den sipprar långsamt ut mellan sidorna, väver sig in i händelser allt eftersom livet fortgår.

Jag kan inte berätta mer utan att spoila för mycket. Den här boken tog tag i mig på ett sätt jag inte alls var beredd på. Sidorna är alldeles krullade av tårar. Jag har drömt om Jude om nätterna. Jag har skjutit boken under sängen för att slippa titta på den. Jag ställde till slut en timer på en timme om dagen för att tvinga mig själv att läsa klart den, kötta mig genom slutet för att slippa den.

Så ja – vill du läsa en bok på 731 sidor som kommer göra dig jävligt ledsen men få dig att känna mycket – den här boken är för dig. Men är du minsta skör, är dina känslor oberäkneliga och svåra att hålla i styr, läs något annat. Jag vet ärligt talat inte om det var värt det. Vill även utfärda en triggervarning till alla med någon form av självskadebeteende – läs inte denna.

Nu känner jag dock ett stort behov av att få tala med någon om Ett litet liv. Har någon här läst den? Snälla berätta hur du känner, det känns som att jag lever ensam med Jude inom mig.

Boken finns här och här.

 

Translation. Just finished A Little Life by Hanya Yanagihara. The saddest book I ever read.

(0)
(0)
(0)
83 kommentarer | Translate
 

Annons
Annons


Laddar