Annons
Annons

lite grundläggande hyfs


 


foto: jessica williams

När jag gick i mellanstadiet fanns det en pojke i min klass som inte var så snäll. Han slogs. Han svor, välte bänkar och skrek elaka ord till den mest osäkra pojken i klassen. Han drog med sig andra personer, och de gjorde illa honom.

Annons

I hjärtat och ibland fysiskt.
Vi som inte vågade stod vid sidan av och tittade på. Rädda för att vi skulle bli drabbade annars. Blundande och lekte burken eller spelade fotboll.

Att vara barn är en högst underlig liten ålder. Och hela grundskolan är fruktansvärt bräckligt. Man är ensam utan vuxna. Man vet inte riktigt vad som är rätt och fel. Man har inte lärt sig tyda andra.
Och hetsen, hur barn hetsar varandra till de mest fruktansvärda saker.
Hade vi vetat bättre hade vi förstått att den där pojken som välte bänkar var lika osäker han. Att han hade det jobbigt hemma, att han inte trivdes där.

Den där pojken som dom var allra elakast mot, han bytte skola till slut. Och hela min klass fick gå hos någon psykolog. Det hjälpte såklart inte ett dugg.
Det är som om vuxna har glömt hur det är att vara tolv. Hur skulle det hjälpa att ”dansa runt som änglar” i en timme? Vad är det för skitpsykologi?

När jag började högstadiet blev det inte bättre. Flickorna blev foundationtäcka med pappersfyllda behåar. Pojkarna slogs med brännbollsträn på gården och man tjuvrökte i tunnelbanan.
Jag hade inte alls växt upp på samma sätt än. Inte riktigt redo för den där hårda tonårsvärlden. Och därför blev det väl rätt lätt att klanka ner på just vårt gäng. För att vi hade spice girls bilder i skåpet. För att jag hellre sprang runt som Geri Halliwell i korta hotpants med nätstrumpor och buffalos än såg likadan ut som alla andra.
Och den som skriker högst kan inte bli mobbad själv. Och smäller man dörrar framför ögonen och spottar på folks jackor vågar inte många spotta tillbaka.

Jag är himla glad att allt det här är över. Och att jag växte upp. Och att jag fortfarande vågar vara mig själv och lärde mig att det här med att stå i led är ungefär det tråkigaste som finns. Och jag är glad att min mamma alltid sa till mig att jag var bäst i hela världen. För hör man det tillräckligt många gånger bryr man sig inte längre om fjortonåriga acnetäckta ansikten som tror att man bara betyder något om man får hångla och har blivit full på någon sunkig hemmafest.

Men det är inte såhär för alla.
Vissa repar sig aldrig. Och andra har ångest framför spegeln varje dag. Vissa behöver höra uppskattning och blir ledsen för hårda ord.
Och tack och lov är vuxenvärlden tusen gånger bättre än högstadievärlden. Oftast i alla fall. Och människor knuffar inte in andra i skåp och skriker att man är ful.

Tyvärr har internet öppnat upp för något helt annat där folk tror att de kan kasta skit hejvilt. Och just idag tänkte jag på det här inlägget som det blev ett sånt himla ståhej runt. Delvis säkert för att både jag och clara länkade till det.
Själva inlägget tycker jag var skrivet med en glimt i ögat. Visst de är arga men på vilken nivå är det egentligen? Många har bloggar som gillar att provocera och det är väl klart som sjuttsingen att alla inte kan uppskatta femtiotalsklänningar och pojknackar.
Men det är den framkallade hetsen jag inte tycker om. Att vissa människor tar sig rätten att skriva kommentarer som gör människor ledsna. Och även om inte jag tog illa upp så vet jag att andra bloggar liknande min gjorde det. Vissa mer än andra.
Och ärligt talat och fan i helvete – var snälla mot varandra istället!

Att håna människor och göra illa dem, det kanske ger ett rus för stunden men inte mer. Och det här borde vara någon slags grundläggande fakta men uppenbarligen inte.
Fjorton år är man i ett år inte hela livet.

(0)
(0)
(0)
Kommentera | Translate
 

Annons
Annons


Laddar