Annons
Annons

på ett halvår har jag samlat på mig tjugo livs levande pojknamn.


 

Svensk Bokhandel kommer ut med en katalog varje år där de samlat böckerna som ges ut under året i Sverige. I katalogen finns även debutantporträtt skrivna av årets debutanter. Man fick en sida ett skriva prick vad man ville på (svårt ju) och jag skrev om mitt skrivande helt enkelt. Tänkte om ni kanske ville läsa.

Annons

– – – – –
Jag är femton år och okysst. Jag står i ett badrum med händerna runt ansiktet. Betraktar ögonen, näsan, gropen i hakan. Munnen. Såhär ser ett okysst ansikte ut. Såhär ser någon ut som aldrig blivit tagen med storm, inte ens lite omskakad.
Såhär ser jag ut.
Nedanför på gatan går andra femtonåringar omkring. Sådana som blivit upphånglade och upplevda. Sådana som inte tycker kyssar är någon stor grej. Ingen big deal. I omklädningsrummet efter gymnastiken hör jag de prata om förbjudna hemmafester och att bli av med både oskulder och annat. Det brinner i örongångarna när jag lyssnar. Det brinner av upphetsning och förväntan och senare – när nian närmar sig sitt slut brinner det av uppgivenhet. Jag blir aldrig kysst.

Egentligen borde det inte spela någon roll. Jag har ju gjort många andra saker, besökt Kuba, klappat en levande spindel och fått en kram av en i Spice Girls. Men det känns ändå som att jag helt slösaktigt väntar bort mitt liv. Och det är kanske därför som jag börjar jag skapa den där nya parallella verkligheten. I Word-dokument efter Word-dokument drar jag in killar på skolans toaletter, får sugmärken över halsen under biologilektionerna och kommer alltid hem försent om kvällarna. Jag är oövervinnelig och livsfarlig och har till och med bröst som får plats i en behå under T-shirten. På nätterna bakom ett tangentbord vinner jag tillbaka alla oanvända timmar. Att ingen förstår att jag vet precis hur man ska leva? Kan jag inte få chansen en endaste gång?

Och så – två månader senare, en fredagsnatt i maj lägger en sextonårig pojke sina läppar mot mina. Det känns ingenting. Inte ens ett försiktigt sprakande i maggropen. Noll. Istället är jag bara tacksam att det är över.

Efteråt släpper något. På ett halvår har jag samlat på mig tjugo livs levande pojknamn och en av dem har till och med blivit kär i mig. Jag hittar honom en kväll nersjunken i ett kök, otröstligt gråtande mot en vägg för att jag inte vill något mer än att låta honom hångla med mig när lusten faller på.

I hemlighet är jag livrädd för att alla ska inse att jag egentligen bara är ett skämt. Ett på-låtsas. Någon som var okysst bara ett par månader innan sin sextonårsdag, som tillbringat nästan halva tonåren med att längta. Jag avskyr och hatar henne för att hon bär sådana svarta hemligheter. Hon måste skämmas för evigt.

Och det gör hon nästan. Det tar flera år innan jag förstår att klappa spindlar på Kuba är långt mer imponerande än vilken grabb som helst. Och för att ta tillbaka henne får hon liv igen varje gång jag öppnar en ny textfil. Ibland står hon kvar vid badrumsspegeln, ibland gråter hon. Ibland avfärdar hon Stockholms alla tonårspojkar och ibland ger hon sig hän och kastar sig över dem. Äter hjärtan helt omättligt och utan gräns. Det är oväsentligt. Huvudsaken är att hon får finnas till. För oavsett om hon är livrädd och liten, bortkastad eller nyförälskad har hon alltid huvudrollen. Hjältinnan med osynlig mantel som tar kontroll över sin egen historia. Äger den för att hon kan.

 

(0)
(0)
(0)
46 kommentarer | Translate
 

Annons
Annons


Laddar