Annons
Annons

presidenter, hundar och midsommarhångel.


 


Låt oss dra igång den här soliga tisdagen (iaf sol här!) med lite berättelser från er. Har fortfarande så många kvar att gå igenom vilken är en trevlig känsla för jag blir så glad av att läsa dem.

När min pojkvän, som har varit min sen i höstas bara, pratar gulligt med min katt när han tror jag sover.

Annons


Ett av kidsen jag tar hand om sa att jag borde bli president. När jag frågade varför hon tyckte så sa hon att ”du tar ju så bra hand om oss så du borde ta hand om allihopa”


Jag är ett mailsvar bort ifrån mitt drömjobb. Ett drömjobb som inte är i Sverige där jag och mina underbara nuvarande kollegor och vänner är. Så när vi är på gymmet och tränar går han förbi, slår till mig med vattenflaskan på höften och säger att han inte vill att jag ska sluta på jobbet.


Firade Palentine med en vän, åt billig sushi och kollade på någon längdskidstävling som gick på tv. Han grät över en gammal kärlek som han saknade mycket. Jag grät också. Av sympati tror jag, eller kanske över att relationer är så himla hopplösa och gör så himla ont alltid. Han gav mig ett knippe rosa tulpaner. En kompispresent. Åh vad jag vill ge honom våren tillbaka.


När min pojkvän kommer hem med oreos pga han vet mina cravings när jag har mens. När vi sedan har ätit upp hela paketet och jag säger ”fan vad tjocka vi är” och han svarar ”nä vi har mens”.


när en bekant börjar prata om förra året på midsommar och säger till mig ”men du! Du hångla ju med ****** – han va ju helt frälst av dig” och jag fick spela så JÄVLA COOL. Alltså segerdansen i mitt huvud gick i 110 km/h. Det midsommarhånglet är ett hångel jag liksom burit med mig för han va så lång så om jag stod på en stol va jag liksom i nivå för att hångla med honom.


Att alla killar som jag nånsin varit med kan slänga sig i väggen efter att jag träffat HENNE.


Det sista året på gymnasiet bestämde sig mina vänner att jag inte fick vara en del av deras lilla gäng längre. Det gäng som jag varit en del av i två år. Jag fick inte längre vara delaktig i deras samtal eller följa med på deras små spontana träffar. Jag har nog aldrig varit så ledsen som jag var då. Det gjorde så himla ont. Jag glömde bort hur man skrattade. Jag glömde bort hur man var glad. Men efter studenten bestämde jag mig att jag var värd så mycket bättre. Så jag plockade upp alla bitar av mig själv, lärde mig att skratta igen och nu är det jag som ska åka till New York för att bli skådis. Jag är så jävla bra. Så jävla bra.


När jag var sjuk en hel dag och den absolut snyggaste killen i min klass (som jag knappt vågat prata med än) smsade mig och frågade varför jag inte var i skolan.


Gjorde slut med min kille efter två år eftersom att han aldrig sa att jag glittrade eller frågade vad jag tänkte om saker o ting. Trodde det skulle bli den mörkaste vintern någonsin, men istället så sprang jag o mina nyfunna vänner in i en kyrka o dog av skratt (eftersom vi endast var där pga söt pojke) för att sedan äta falafel på ett tak i minusgrader. Det va så fkn kallt men vi bara skrattade.


Jag och mina barn mötte en hund idag när vi promenerade. Min sjuttonmånaders bebis börjar hojta ”vovvov!” och vill klappa men hunden (+ ägaren) viker av in på en stig. Då släpper barnet min hand och börjar försöka forcera snövallen i sina lite för stora vinterkängor. Jag går några steg till och ber honom att komma men han fastnar där på vallen, tittar på mig, sträcker handen efter mig och ropar ”VOV-VOV!!!!”.
Han älskar hundar. Så sjukt bra uppfostrat av mig.

 

Translation. Favorite 2016 moments from readers.

 

picture source.

(0)
(0)
(0)
16 kommentarer | Translate
 


Annons


SENASTE NYTT FRÅN ELLE.SE



 
 


Annons

Laddar