Annons
Annons

q&a. om kärlek, feelings, feminism och lite annat.


 


Hej Sandra!

Jag ska snart göra en väldigt jobbig sak som jag gruvat mig för i flera månader. Jag ska nämligen flytta hemifrån på riktigt för allra första gången. 30 mil bort pga kärleken. Lämnar min trygghetszon totalt och känner ingen i det som kommer bli min nya stad. Jag är 19 år och har precis tagit studenten och är livrädd. Vet inte om jag kommer få varken jobb eller vänner direkt och det skrämmer mig något fruktansvärt. Har du eller någon annan tips på saker som kan underlätta min rädsla? Eller bara peppa lite så jag slipper ligga vaken på kvällarna och tänka dåliga tankar om det här. Kan även passa på att nämna att jag och pojkvännen varit tillsammans i drygt 3 år och haft världens deppigaste distansförhållande det senaste året, så därför ”måste” jag liksom flytta till honom nu om det ska funka för distans går inte. Och anledningen att jag flyttar till honom och inte tvärtom är pga att han pluggar 3 år till… Lite rörig kommentar kanske men vill bara ha lite pepp och uppmuntrande ord <3
→ Hej! Det är läskigt att flytta särskilt direkt efter gymnasiet förstås, då blir allt så himla nytt eftersom jag antar att du har bott hemma fram tills nu och så. Jag vill säga att heja dig! Du är modig. De allra läskigaste sakerna brukar oftast bli de allra bästa. Angående vänner så uppmuntrar jag dig att gå in på mitt brevvänsinlägg. Där kan du verkligen hitta folk från hela himla Sverige och säkert många från staden dit du flyttar. Ang jobb så löser det sig nog också, man får kämpa på, skriva cv och ge till många många, bereda sig på att ta vilket jobb som helst och sedan jobba sig därifrån. När jag slutade gymnasiet så gick jag runt till massor av olika ställen och lämnade mitt cv för att liksom visa upp mig och säga ”hej hej här är jag och jag vill verkligen jobba här”. Det är ett litet tips. Ang killen så är det fint att du flyttar för att vara med honom, det är bra. Man ska göra grejer för kärleken tycker jag. Har man inte provat ångrar man sig. Funkar det är det inte hela världen, då kan du bara flytta hem igen och då har du både varit modig, vågat och kämpat, och för det är du värd en guldmedalj.

Annons


Sandra eller nån annan, vad gör man om man är på fest och flera idiotkillar vill börja diskutera feminism? När alla går på en på samma gång, man tappar bort tankar och ord, kan inte formulera sig och måste gråta lite på toan av frustration. Hur styr man bort en diskussion som inte passar där och då? Vill alltid diskutera feminism annars (såklart!), men inte på fest när man vill ha kul ju! Puss
Man går därifrån. Simple as that. Man säger ”är inte intresserad av att prata med er, google finns.” eller ”är ni intresserade av feminism kan jag rekommendera x bok eller x blogg.”. Asså snubbar? Hatar dom ibland. En sak som verkar ha gått folk över huvudet är att bara för man är feminist behöver man EJ ta fajten att ”utbilda” idioter jämt och ständigt. SÄRSKILT inte på en fest när du är där för att ha kul. Och särskilt inte när de gaddar ihop sig som en grupp mot en person. Gå därifrån bara. Säg att du inte vill hänga med dom, än mindre prata med dem. Är du dock intresserad av att diskutera vid något annat tillfälle rekommenderar jag HejBlekks inlägg: Behöver du ett argument snabbt? Kolla hit!


Sandra. Jag kommer verkligen precis hem från min första fest ever och det var helt okej. Men alltså det var ju liksom bara okej, och min bild har varit helt annorlunda innan. Hursomhelst är min fråga/fundering vad det är som är så himla speciellt med festandet och allt sånt?? Jag tycker det hade varit mycket roligare att göra picknick med ett gäng kompisar och dra till nån park typ och spendera kvällen så.

Vill inte skriva värsta superlånga inlägget men basic fakta som jag kan tänka mig spela roll (gud kan inget om det här hehe): det var en hemmafest, tror många hade skoj, drack ej, kände många, minglade en del, dansade ej (ingen gjorde det i princip). Supersnällt om du ville bara förklara för en oerfaren som inte fattar grejen med det här festandet och om du kan så hade det varit najs med kanske nån bok el film el så där man fattar lite mer vad det hela går ut på, där det verkligen ser kul ut liksom. Kanske har det mycket med just alkoholen att göra men ärligt fattar jag ej det heller??? Har liksom aldrig lockat mig pga känns som man bara tappar kontrollen. Aja om du hade svarat i ett frågeinlägg hade det varit supermegadupersnällt. KRAM <3
Hej gulliga du. Herremingud var jag har gått på mycket värdelösa fester genom min tonår. Alla fester är verkligen inte roliga bara för att de är ”fest”. Du kommer märka senare att vad som är roligt med fest är ju just det du beskriver som en mysig picknick: man är människor man tycker om och man har roligt med. Det är precis det som i alla fall jag tycker om när jag går på fest. Därför går jag till exempel sällan på ”events” pga känner ingen där och vill inte festa med dom, och därför var festerna i högstadiet där man kände nån som kände nån sällan roliga pga: ens bästisar var inte där? Dessutom brukar tonårsfester oftast spåra ur, saker går sönder, folk spyr och polisen kommer och sådant ASjobbigt. Herregud, häng med dina polare istället! Utsätt dig inte för saker som är tråkigt. Du fick en kommentar av Julia som jag tyckte var så himla bra:
Nu vet jag inte hur gammal du är, men själv ”festdebuterade” jag i 15, 16-årsåldern. Såhär: festande är inte kul när man är tonåring. Det kanske bara är några få excentriska personer eller alfahonor som gillar det på riktigt. De allra flesta låtsas bara, spelar spelet för det här skulle ju vara de roligaste åren i livet, eller hur? Men festerna i tonåren är fula, högljudda och otrygga. Nån spyr i en förälders säng, skillnader i hierarki och status blir tydliga, ens vänner försöker frigöra sig (fast vet inte från vad) och folk är överlag lite bittra och besvikna. Jag är en ganska normalsocial person som alltid haft ett tydligt kompisgäng, men för mig började livet (och de roliga festerna) när jag var 20, 21. När man kanske börjat plugga eller hittat nya ”vuxenvänner” och fått en chans att omdefiniera sig själv. Omvärlden, inklusive en själv, måste mogna in i festandet och fram till dess låtsas alla att de lever life. Myten om gymnasietiden som livets guldår måste dö. Fortsätt kämpa! : )


Hej Sandra

Nu vänder jag mig till dig för jag tycks inte finna några svar någonstans.
Har du nånsin varit involverad med någon du är kär i – som i sin tur är kär i någon annan? Jag har legat med honom flera gånger, och jag är så kär i honom vilket är så nytt och skrämmande för mig. Men han är inte kär i mig, han är kär i någon annan, i en tjej som flyttat långt bort men han kommer ändå inte över det. Så det kommer aldrig bli vi på riktigt och det kommer alltid vara på hans villkor. Han ringer mig när han är ledsen eller behöver närhet och jag släpper allt och kommer direkt för jag blir hellre utnyttjad än att inte vara med honom alls. Jag vet att han tycker om mig men inte så, inte som han tycker om henne. Hela grejen gör mig så outhärdligt ledsen, jag vaknar av att jag gråter flera gånger i veckan men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det för jag vill ju inte sluta. Jag vill ju vara med honom alltid. Det värsta är kanske att det tänds ett hopp i mig varje gång vi ses som säger att han kommer bli kär i mig snart och glömma den där tjejen. Men hoppet dör lika ofta som det tänds, och det är det som gör allra mest ont.
Har du, eller någon annan, tips på vad jag kan göra för att ta mig ur detta? För att komma till insikt på riktigt liksom.
→ Hej! Jag tycker att du svarar på din egen fråga på många sätt. Du blir olycklig av att vara med honom, och därför ska du absolut inte vara det. Klipp alla band, ta bort honom från alla sociala medier. Radera honom ur din telefonbok. Gör ”slut” med honom nu tycker jag. Alltså i detta nu som du läser det här. Skicka ett sms och förklara att du inte kan träffa honom mer. Att det funkar inte när han tycker om någon annan och att du inte mår bra av den här relationen.
SLUTA genast, han utnyttjar dina känslor för närhet. Han är en douchebag och förtjänar inte ditt hångel. Ta bort honom från ditt liv, gör en rejäl detox. Hångla med andra. Och svara aldrig aldrig mer på hans sms och samtal. På riktigt alltså, man behöver klippa totalt för att komma över någon. Och det är inte synd om honom, få inte för dig det ens lite. Det kommer vara asjobbigt i några veckor, kanske månader till och med. Det är inte lätt att inse nederlag. Men sedan kommer det bli bättre, och till slut kommer du se tillbaka på det här och tänka ”vad sjutton höll jag på med?”. Ta hjälp av dina vänner och folk nära. Skicka sms:et nu.
puss.


Det är såhär det ligger till. Det finns en kille i det gänget jag umgås med, han har dem finaste ögonen jag någonsin har sätt och ett vackert leende. När vi träffas är vi alltid flera personer och jag kan inte minnas att vi har haft en riktigt konversation någonsin, kanske någon gång på fyllan? Sedan tre veckor tillbaka när vi sågs senast tillsammans med våra gemensamma kompisar har jag velat träffa honom igen. Hoppats på att vår gemensamma kompis ska ta med honom när vi ska träffas osv. Men det har inte hänt.

Jag vill verkligen lära känna honom för han verkar var en snäll och rolig kille som dessutom ser otroligt bra ut. Jag vet inte vad jag ska göra nu ?!, vänta på att vi ska ses när vi träffar våra gemensamma vänner eller ta kontakt med honom själv (vet inte om jag vågar, eftersom jag inte vet hur han skulle reagera). Jag står inte ut med att inte veta när vi kommer ses igen eller när jag ska få möjlighet att prata med honom på riktigt.
→ Hej! Adda honom genast på fejjan. Ni hänger ju i samma gäng? Klart ni kan bli kompisar där utan att det är konstigt. Prata med er gemensamma kompis, fråga om hen kan bjuda ditt span nästa gång? Alltså, det är inte pinsamt eller så om man tycker någon är fin. Det är bara charmerande. Du skulle också kunna ha din egen fest eller bjuda in ett stort gäng till en bar eller så, och lägga in honom i gruppmeddelandet. Se till att du får träffa honom igen och om du är modig (vilket jag tycker du kan va!) så skriv ett hej till honom på facebook, fråga vad som händer i helgen eller så. Lycka till puss.


hej. Jag är 15 år och har nyss fått min hjärta så jävla krossat. Min pojkvän gjorde slut med mig via typ sms (!!?) helt utan att ha någon anledning. Jag förstår att känslor bara kan ta slut, men han vill inte ens träffas (inte ringa/skriva etc. heller för den delen) och prata om det. Han vill inte förklara hur eller varför. Mindre än ett dygn efter att han plötsligt gjorde slut så var vi på samma ”festival”, han asfull och jag helt förstörd. Han försökte hångla med min kompis och en av mina bästa kompisar instagramma en bild när hon kysser honom på kinden samma natt. Han tog på andra tjejer och kysste flera stycken bara när han visste att jag såg. Och det gör så jävla ont. Jag grät fem timmar i sträck och tänkte att nu finns det inga tårar kvar, men när jag såg honom så märkte jag att det visst gjorde det. Det finns tårar kvar efter femton timmar också. Han dränker sina sorger i billig sprit medan jag dränker mig själv i tårar. Vi går dessutom i samma klass, börjar sista året i grundskolan imorgon. Grejen är den att jag tror jag dör snart om han inte säger att han älskar mig och vill ha mig tillbaka. Jag är så jävla jävla kär fast jag vet att han beter sig som en idiot. Allt gör så helvetes fucking ont inuti att jag tror jag spricker om någon rör mig. Snälla säg att du vet känslan för jag känner mig ensammast i universum.
Men gudars skymning. Stackars stackars dig. Den här killen verkar inte riktigt vara något bra på break-ups alls. Och det kanske inte är så himla konstigt om man är femton år och aldrig gjort något sådant här förut. Tonårskillar är tyvärr ganska ofta idioter och tänker sällan fler steg åt gången. Jag förstår att det gör otroligt ont, särskilt om du fortfarande är kär i honom och han inte vill träffas eller ses och prata överhuvudtaget. Det är respektlöst mot dig, vill typ ringa upp hans mamma och säga ifrån.
Det gör så himla ont när saker ta slut, tro mig jag vet. Men jag vet också att känslan går över. Även om det känns som att den aldrig ska göra det. Jag lovar och svär. Ta hjälp av dina kompisar, låt dom krama på dig. Säg till din bästa kompis att hon inte kan göra sådär på instagram, att hon måste förstå att det är ditt ex som gjorde slut på sms och att du är sjukt ledsen över det här. Här är mina bästa knep för att komma över någon (eller bara stå ut när man ska komma över någon). Lycka till puss tänker på dig <33333


För några veckor sen började jag umgås mer med en snubbe jag var bekant med. Han är snäll och jättekul att vara med. Vi har typ verkligen klickat, men som kompisar. Häromkvällen var vi på fest och nu är typ allt konstigt. Vi förfestar hos hans kompisar och är ganska packade när vi kommer till festen.
Efter ett tag ringer min bästa kompis som är bortrest. Hennes kille känner sig nere och vill inte va ensam och hon frågar om jag kan sova där så han slipper det. Vid det här laget är jag riktigt packad och vill inte göra det. Har redan bestämt att jag ska slagga hos killkompisen jag gick dit med och mår bra för första gången på väldigt länge och då vill jag inte tvinga mig själv till nåt jag vet kommer ge mig ångest.
Jag pratar om det med några fina på festen och alla säger att jag ska tänka på mig själv och inte sova där, så jag ringer min bästis och säger det. Hon blir såklart stressad och besviken vilket jag förstår, men vill inte riktigt lyssna när jag ska förklara varför. Nu är hon jättearg på mig och vägrar prata. För första gången vi har känt varandra är jag på riktigt rädd att jag sabbat allt vi har.
Låter löjligt kanske men jag känner ju henne bra och vet att det skulle kunna va slut mellan oss nu. Till råga på det så råkar jag ligga med min killkompis när vi kommer hem till honom. Nästa dag sa så sa vi inte ett ord om det alls, vilket blev lite konstigt när det var väldigt uppenbart eftersom vi liksom vaknade ihopslingrade och nakna. Det är typ stelt mellan oss nu och jag är jätterädd att vår kompisrelation är sabbad den också.
Vet inte vad jag ska göra, dom är liksom två av mina absolut finaste vänner, men nu vågar jag inte höra av mig till honom och det enda min bästis sa när jag ringde henne morgonen efter var nåt nedlåtande om att jag var självisk som sket i det hon bad mig om för att jag trodde att nåt skulle hända mellan mig och min killkompis, vilket jag inte borde göra. Trodde verkligen inte det men nu gjorde det ju det och har inte vågat säga att jag låg med honom. Grejen är att jag alltid varit väldigt osäker med killar och hon vet att hon får mig att känna att jag inte är värd honom (eller nån annan bra snubbe) genom att säga så. Vet inte vad jag ska göra nu, är helt ensam det är ju liksom dom två jag hade frågat om råd annars och nu kan jag inte det.
Hej! Alltså, det första jag tänker på att är att det är så himla konstigt att du ska sova hos din kompis pojkvän för att han har ångest? Har aldrig hört om något sånt. Jag skulle verkligen inte vilja att någon tjejkompis sov över hos min kille när jag inte var där, särskilt om hon var onykter. Jag har inte hört om detta beteende innan. Men hur som helst kan inte din kompis förvänta sig att du ska ta hand om hennes kille. Och om ni nu har en så nära relation, alltså du och pojkvännen, då får väl han ringa? Asså vad är grejen med att tjejer jämt ska babysitta killar? SÅ trött på att vi ska ta hand om killar hela tiden. DE KAN REDA SIG SJÄLVA. Du måste vara ärlig med din tjejkompis och säga hur du känner. Jag skulle ringa upp henne, be om en fika och på fikan skulle jag be om ursäkt för att det blev som det blev. Att du var onykter, mådde bra för första gången på länge och kände att du behövde ta hand om dig själv. Ibland måste man få ta hand om sig själv.
Sedan tycker jag att du ska säga att nästa gång den där killen ”känner sig ensam” så får kanske de lösa det tillsammans, hon och killen. Du kan inte ta hand om din kompis kille när du behöver ta hand om dig själv. Var tydlig med detta, men var snäll på rösten. Det behöver inte bli ett ytterligare bråk, utan försök liksom säga ”att du förstår hur hon tänker men just den här kvällen var situationen som den var”. Säg att du är mån om er vänskap och ledsen att du sårade henne, men att du inte vill att hon ber dig om det här igen.
Ang killkompisen är det som att riva av ett plåster. Jag har också ”råkat” ligga med killkompisar, och också haft grov ångest över den stela stämningen och längtat tillbaka till hur det var förut. Så här gör man för att få tillbaka det som förut: man ses på en öl, säger att ”va fulla vi var, men det var ändå kul och tydligen något vi ville då. Men jag tycker så himla mycket om dig som vän och vill inte förlora dig. så kan vi bara göra allt till som förut ikväll och ha så jäkla kul?” och sedan går man ut och typ wingman-ar varandra och dansar och skrattar och raggar EJ på varandra. Det är inte så mycket svårare än så. Det stora är, som alltid i vänskap, att visa hur viktig den personen är för en. För oftast är en själv precis lika viktig tillbaka. Lycka till. <3

 

.

Translation. Q&A about love and stuff. Read it in google translator (link to the right below my profile).

 

pic source.

(0)
(0)
(0)
49 kommentarer | Translate
 

Annons
Annons


Laddar