När jag skriver det här sitter jag på planet på väg till Grekland! Här ska jag vara i en vecka för att skriva skönlitterär text tillsammans med tolv andra skribenter. Vår handledare är Coco Mellors. Ser så mycket fram emot att höra hennes tankar om skrivandet. Hennes romaner bär på så mycket hjärta, humor och svärta.I torsdags hade min monolog Glow up premiär på Dramaten. Det var en fantastisk kväll! Jag kände mig så glad och stolt över oss. Men dagen efter skrev SvD en recension som påstod att pjäsen skulle vara ”härlett ur annat”: filmerna Fight Club och Thirteen.Man ska kanske inte bemöta kritik enligt ”reglerna”. Men eftersom det hon skriver inte stämmer och ärligt talat gjorde mig rätt nedstämd, vill jag ändå säga något om det. Jag vet att den här texten blir smal eftersom den stora majoriteten inte sett pjäsen. Men jag kan bara inte låta det gå förbi att någon säger att jag plagierar.Att jämföra Glow up med actionfilmen Fight Club är inte bara fantasilöst, det är också fel. Flickorna i pjäsen slåss i skogen för att de befinner sig i gränslandet mellan barndom och vuxenvärld, med en uppdämd energi som måste få utlopp. Det börjar som en lek och glider över mot kroppen och självbilden. Det har ingenting med Fight Club att göra - förutom det banala faktum att två personer slåss.När jag gick i sexan slogs jag själv med mina kompisar i en lek vi kallade ”rugby”. Vi förstod inte då att det var ett sätt att närma sig våldet, som för det mesta känns långt bort från en ung flickas värld. Blåmärkena, att gå helt in i det fysiska utan att tänka på något alls. Det är därifrån idén härstammar.Att hänvisa till Thirteen blir lika vilseledande. Den enda gemensamma nämnaren är att flickorna i båda verken är unga och skildras i mellanlandet mellan barn och tonår. Om det räcker för att kalla något härlett, då riskerar alla berättelser om tonårsflickor att pressas in i samma fack.Om något verk ligger nära Glow up är det i så fall min egen roman Mellan oss, som också handlar om den unga, sköra, kvinnliga vänskapen i detta mellanland.Glow up kommer ur min egen värld. Den bygger på egna erfarenheter, minnen och iakttagelser, satta i en samtid.Alla får tycka vad de vill om vad andra skapar. Men att antyda plagiat är osant och okunnigt. Det är så långt ifrån både min person och mitt sätt att arbeta. Glow up är en pjäs jag skrev under två års tid. Den kommer ur min egen kropp och mitt eget tonårsjag, och försöker förstå vad det innebär att bli flicka, kvinna, människa.Tillsammans med regi, skådespelare, scenografi, ljus och ljud kände jag på premiären i torsdags att jag skickade ett brev i tiden - till min egen inre fjortonåring, som knappt stod ut någonstans.Det om det. Om ni får chansen: se Glow up! Klara Enervik gestaltar huvudkaraktären Alice med en sådan fin nerv.
