Snart är det dags för den andra inlämningen av boken jag skriver. Sedan början av maj har jag skrivit om den efter de ändringar jag och min förläggare kom överens om. Ändrar man en liten sak måste allt runt omkring justeras. Ändrar man många hundra saker blir det mer eller mindre en ny bok. Så är det att skriva långt, tänker jag på ibland. Man skriver inte en enda bok, man skriver tio, tjugo stycken.Jag ser skrivandet som en sådan bild man hade i fysikboken i skolan av en planet i genomskärning. Olika lager av skorpa, mantel, magma, kärna. För varje omskrivning byggs ett nytt lager ovanpå de andra. Vissa lager raseras för att ge plats åt nya. Det enda man helt säkert har kvar genom hela resan är den mittersta glödande kärnan. Allt gör man, för planetens överlevnad. Kommer ni förresten ihåg att jag skulle se Lily Allen i London i somras men hade tappat bort mitt pass? Man vill ju knappt prata om det. Det var för sent att avboka hotellet, men de gick med på att boka om det till två andra nätter innan slutet av september. Nu har vi strax nått slutet av september och på onsdag reser jag till London. Jag reser ensam för att arbeta med min text från morgon till kväll. Jag tar tåget och bor på ett urtjusigt hotell som jag och Petra skulle ha bott på. Det ligger tunnelbanemässigt nära O2 Arena, där Lily Allen skulle spela, i en del av London jag knappt har besökt.Vi får se vad jag hittar på under mina dagliga promenader.Har ni tips i krokarna kring Borough Market i London, dela för all del med er. Eller om ni har förslag på en film jag borde se på bio. Gärna en som gör att man blir helt nedsmält av känslor, som öppnar ett nytt lager i den romanplanet man bygger i det universum som råkar vara ens hjärna.Right then. Cheerio!(det här inlägget är tidsinställt fredag, så jag vet ej vilket sverige vi vaknar upp till idag)
