Jag har läst Geir Gulliksens senaste roman Bli snäll igen. Det här är Gulliksens tredje roman översatt till svenska. Den utkom för några veckor sedan.
Geir Gulliksen har gett mig några av mina bästa läsupplevelser. Han får hjärnan att börja jobba; jag minns plötsligt oväntade händelser från länge sen, eller hamnar i nya infallsvinklar på gamla tankar.
Bli snäll igen handlar om femtioårige Henning som känner sig färdig med förhållanden. Han har haft kärleksrelationer sedan han var femton, varit sambo sedan han var nitton. Hans förhållanden har nästan alltid gått in i varandra: han har lämnat kvinnor för andra kvinnor. Nu undrar han vem han kan bli utan tvåsamheten. Har han missat något väsentligt i livet när han alltid behövt förhålla sig till någon annan?
Läsaren får följa med i Hennings bearbetning av relationerna han knutit under det halva sekel han levt på jorden. Trots dem känner han sig både ofärdig och sökande.
Hela sitt liv har Henning varit stolt över sin känslighet och sitt hopp om kärleken. Att han är en modern man som har nära till sina känslor. Att han är så vidöppen inför andra människor och går in 110% i varje relation. Men nu börjar han fundera på om det han alltid tänkt var positiva egenskaper egentligen är hans värsta sidor. För vad är det han lämnar efter sig? Ett band av trasiga relationer och drömmar som gått i kras.
Efter att jag hade läst Geir Gulliksens roman Berättelse om ett äktenskap som handlar om en kvinna som lämnar sin man för en annan man skrev jag 2017:
”Jag blir mer och mer övertygad om att kärleksrelationer egentligen inte handlar om vad två personer har tillsammans. Det handlar snarare om hur en person förhåller sig till en annan, och har man tillräckligt med tur så förhåller man sig någorlunda lika till varandra någorlunda länge.
Hur kan man annars så enkelt bara förflytta blicken? Det är inte ens partners unika person man väljer, det är snarare en inneboende stencil av en idé som förflyttas mellan människor på grunder som gynnar en själv.”
Efter att ha läst Bli snäll igen fortsätter tankegången. För visst är livet beskaffat så att man kan träffa någon och falla, trots att man är i en existerande relation. Man dras så hjälplöst till denna nya individ att allt tidigare upphör. Det finns inte längre. Man tror att nu, nu är jag äntligen framme. Det var ju den här människan som behövdes för att göra mig komplett.
Men man bär varje relation inuti sig, vare sig man vill eller inte. De finns där inne, skvalpar omkring och blir en del av en. Ingenting upphör. Att följa fjärilar är inte svårt så länge man själv är en fjäril. För så sitter Henning där, med hår i öronen ”och flagor av mjäll på skuldrorna som jag inte visste om eftersom jag inte hade någon som berättade det för mig.”
Sakta men säkert sjunker något in i huvudkaraktären; att i jakten att fylla sig själv förlorar han mycket annat på vägen.
Men eftersom livet inte är en film med knorr och sensmoral pågår dagarna ändå. Man hittar annat som ersätter, man förhåller sig till sina val. Och för att orka fortsätter man söka, trots att man vet att man inte kommer hitta fram. Vi är bara våra drifter, vi blir inte mer än så. Vi lever bara. Försöker vårt bästa. Det är som det är.
–
Boken finns här (adlink) och här.
Tidigare bokinlägg om Geir Gulliksen:
Berättelse om ett äktenskap
Se på oss nu
