Jag har läst två böcker som verkligen inte var bra. Ändå läste jag ut båda, för att jag kände att det var väl lika bra att få det gjort. Den ena en mycket populär bok just nu, den andra en mycket populär bok från 1983. Här kommer (tyvärr) alltså lite boksågnings-blogg: Jackie Collins Hollywoodfruar slog ner som en bomb när den utkom i början av åttiotalet. Den var sexuellt frispråkig, skandalomsusad och blev en enorm internationell bästsäljare. Därför tänkte jag att den på ett sätt är en nutida klassiker. Och att kvinnor genom historien som skrivit kommersiella böcker kanske har fått mer skit än de förtjänar. Om den är så älskad, kanske den också har kvalitet? Att den har nåt. Dessutom fyller boken ett halvt sekel om sju år.Romanen handlar om filmvärlden i Los Angeles. Vi följer en grupp rika kvinnor och deras män, älskare, karriärer och intriger. Hollywoodfruar är som en spya av åttiotalets darlings: stora tuttar, blonderat hår, kåta tonåringar och snuskgubbar. De knullar i hjärtformade badkar och på djurhudar framför öppna spisar.Faktum är att alla är otroligt kåta. Jag tror inte att det går en enda sida - bokstavligen - utan att någon ligger, vill ligga, ska ligga eller just har legat.”Tantsnusk” brukade den här sortens litteratur kallas, men det märkliga är att jag knappt hittar någon kvinnlig blick i boken. Trots att den skrevs av en kvinna för en kvinnlig publik, är sexet skildrat genom en heterosexuell manlig norm.Kvinnorna är hela tiden kroppar som betraktas, värderas och åtrås. Det är rätt av en litterär porrfilm.Och det är förstås en produkt av sin tid. Den kvinnliga sexuella blicken hade i princip inget utrymme alls i populärkulturen. Kanske var själva frigörelsen då att kvinnor över huvud taget fick vara kåta och läsa om sex - inte nödvändigtvis att deras åtrå skildrades på egna villkor.Alla agerar dessutom fullständigt orimligt. De blir arga oavsett situation. De fräser, skriker, smäller i dörrar, klöser och gråter. Ja, förutom när de är kåta som djur då. Ingen, absolut ingen, är snäll utan att ha en sexuell baktanke.Att leva i den människovärld Jackie Collins byggt upp vore en total mardröm.En bok som snarare än en roman känns som ett enda långt effektsökeri. Jag har också läst Smör av Asako Yuzuki. Den har blivit en så kallad ”global sensation”, översatts till 35 språk. Den utkom på svenska i år. Sedan dess har den legat högt på topplistorna.Jag är mycket förtjust i japansk litteratur, men läser nästan aldrig något i genren spänning. Därför såg jag fram emot lite mörk, ryslig japansk mordhistoria.Till att börja med måste jag säga att jag tycker att Smör är lite märkligt positionerad. Boken tar avstamp i en verklig mordhistoria om en kvinna som dömts för att ha mördat flera män, men det finns ingenting spännande i den här berättelsen. Noll spänning. Smör skulle dock kunna vara väldigt intressant. Den handlar om kvinnlighet, smalhetsideal och mat i Japan. Vad som händer när kvinnor vägrar göra sig små - både bokstavligt och bildligt. Huvudpersonen Rika har dessutom sedan skoltiden haft en flytande relation till traditionella könsroller. På sin flickskola intog hon ”killrollen”: hon var den som uppvaktade andra tjejer och fick spela "mannen" i skolans romantiska hierarki.Men någonstans går något lost in translation. Smör är så övertydlig med vad den vill säga att samtliga karaktärer känns platta. Metaforerna är uttjatade, vilket gör att texten blir banal.Jag förstår att den vill säga något om hur det är att vara kvinna i Japan, men budskapet skrivs en på näsan om och om igen. Som läsare får jag överhuvudtaget inte använda mitt eget huvud.Vill man läsa en japansk roman som faktiskt är spännande och tankeväckande rekommenderar jag i stället Haruki Murakamis Kafka på stranden eller Fågeln som vrider upp världen. Två böcker så bra att jag fortfarande minns känslan av att läsa dem, var jag befann mig och hur pulsen slog i kroppen.
