Idag är en stor dag i detta lilla liv som är mitt. Min förläggare har läst den andra versionen av mitt manus och idag ska vi ses på ett digitalt möte. På ett sätt skickade jag in en helt ny bok, eftersom alla kapitel är omskrivna från grunden. På ett sätt inte alls, eftersom mina karaktärer och deras viljor och tankar finns kvar. Att skriva en bok är att skriva många böcker. I ett måndagsinlägg för några veckor sedan skrev jag att skrivandet är som kimchi: det handlar inte om att skriva över eller om, utan om en slags fermentering där texten får utveckla fler lager.Författaren Jack Hildén publicerade en text i DN i torsdags som jag tror att många författare kan relatera till. Att en bok, under perioden man befinner sig mitt i den, är hela ens liv. För att orka skriva behöver man investera. Uppoffringen av tid är så stor att skapandet måste vara monumentalt.Hans text handlar vidare om känslan att drabbas av en dålig recension. Jag förstår att relationen mellan läsare, författare och kritiker måste finnas. Och jag tycker att kritiker fyller en viktig funktion. Bokrecensioner är min favoritdel i kultursidorna. Att läsa hur någon annan uppfattat en bok man själv också läst kan ge en lika gosig känsla som att öppna ett paket. Men jag blir också ledsen när jag läser Jacks text om den dåliga recension han har fått (och den generella avsaknaden av recensioner).En recension! Skärp dig! kanske någon tänker. Men man gör ju det. Bryr sig alltså. Och man ska låtsas att man inte gör det.Det är egentligen fånigt att ens behöva skriva det - men det är modigt och viktigt att våga erkänna att saker känns.På ett sätt tror jag att jag aldrig kommer att komma över den recension jag fick av en kritiker i SvD som sågade min pjäs för Unga Dramaten. Känslan kan fortfarande nå mig som ett slags heartbreak. Att det hände! Att hon skrev så! Att hon valde att tolka min text så! Att hon hade mage!Något brast inuti. Stora ord, men det var så. Att i nära tre år ha skrivit en pjäs. Grävt ur mitt absoluta innersta tonårsjag, för att sedan se alltihop skvättas iväg med tumme och pekfinger på en av Sveriges största kultursidor. Att inte ens benämnas som författare, eller ens manusförfattare. Bloggare, förstås.Jag ville dö.Att ens skriva här att en recension gjorde mig förkrossad är så pinsamt. Därför gör jag det!! Därför träffade Jacks text mig.Det finns något viktigt i att våga visa hur mycket som står på spel för en. I en kultursfär som vibrerar av coolness, där det nästan är ett självändamål att framstå som oberörd, blir hans text en välbehövlig motvikt.Att inte bry sig är den enkla genvägen, eftersom man då slipper blotta sin sårbarhet.Men att bry sig är att leva!Att våga säga att man slitit med sitt verk och därmed riskera att framstå som självupptagen eller löjlig. Eller ännu värre: att man skulle ta sig själv på stort allvar.Därför måste jag fortsätta skriva om mitt romanskrivande här, eftersom det upptar mig. Även om jag helst av allt vill låsa in alla tankar i ett hemligt skrin. För det blir bara ännu mer förödmjukande om någon tycker att det är skräp när de dessutom vet hur mycket av mig själv jag har offrat för det. Särskilt eftersom jag bara är en sketen bloggare.
