▷Vill du inte integrera dig mer i det franska samhället? ▽Denna fråga trillar in titt som tätt. Ända sedan jag flyttade till Paris har jag fått kommentarer om att jag bor här ”lite på låtsas”. Att jag inte anstränger mig för att komma in i det franska samhället, att jag på något vis är en slö expat som mest vill ha Paris som en vacker kuliss till mitt liv.Och shocker: Det här är inga nya kommentarer för mig.Under tiden jag bodde i New York fick jag höra samma sak mer eller mindre dagligen. Trots att jag var anställd på ett amerikanskt företag, hade ett social security number och sagt upp mitt hem i Sverige.Till och med när jag var ensam i Tokyo i bara fem veckor började kommentarerna trilla in efter någon vecka. Varför har du inga japanska vänner? Är du inte intresserad av det japanska folket?Jag vill verkligen inte sätta mig över mina läsare. Men just den här typen av kommentarer upplever jag faktiskt som ganska... puckade?För tror ni på allvar att det är så enkelt att komma in i ett nytt samhälle?Välkomnar ni själva nyanlända till Sverige med öppna armar? Bjuder ni hem dem på middag? Introducerar ni dem för era kompisgäng?För saken är ju den att fransmännen inte direkt står i kö för att bli mina vänner.Det gjorde inte amerikanerna heller. Människor har redan sina liv. Sina vänner, sina familjer, sina rutiner. Att ta sig in i det kräver inte bara att man själv vill, utan också att någon annan släpper in en. Som nyinflyttad är det därför ofta betydligt enklare att bli vän med andra som befinner sig i samma situation. Andra som också är nya, som också söker ett sammanhang. Det betyder inte att man är ointresserad av samhället man flyttat till. Det betyder att det är svårt att komma in i det.Och framför allt tar det tid. Jag har varit här i 9 månader! Det är ingenting.När jag hade bott i New York i drygt två år började jag få ett par amerikanska vänner. Och då talade jag ändå språket flytande! Då hjälpte det att jag blev singel och hade all tid i världen att vara ute och träffa människor.Nu bor jag i Paris med min man och mitt lilla barn. Att ha ett barn i förskoleåldern innebär också att leva i en ganska liten värld. Det ska hämtas, lagas middag, badas, läsas sagor och nattas. Jag har varken tid eller lust att tillbringa kvällarna med att ragga nya kompisar. Jag vill vara med Björn och Didrik.Det jag tycker är så märkligt med de här kommentarerna är föreställningen om att integration skulle vara något man själv har fullständig makt över. Som om det bara handlade om att bestämma sig. Som om jag när som helst kunde kliva rakt in i det franska samhället och bli en del av det - men av lättja låter bli.Jag tycker också att det är ganska trångsynt att utgå från att mitt intresse för Paris bara handlar om någon slags ”aesthetic”, som någon uttryckte det i kommentarsfältet nyligen.Man flyttar inte utomlands på ett bananskal. Det är ett stort beslut som påverkar hela ens liv, inte minst när man har barn. Att jag tycker om att fotografera vackra saker, gå på restauranger och upptäcka Paris betyder inte att jag tar lätt på det beslutet. Eller att jag inte är intresserad av människorna som bor här.Jag tror att de flesta som någon gång har försökt skapa sig ett liv i ett annat land förstår det. Att vilja bli en del av ett samhälle och att faktiskt bli insläppt i det är två olika saker. Och det senare kan ta lång tid. ▷ Vad ska jag ha för crossbody-väska i parken?▽Jag älskar min Chloé Camera Bag, den har många fack och är enkel att öppna pga magnetiskt lock. Finns många på Vestiaire i olika färger och storlekar. Annars tycker jag APC brukar ace:a på crossbody-väskor! ▷ Hur väljer du vilka böcker du ska läsa? Vad prioriteras? Och har du Goodreads?▽Nu när jag skriver en roman styrs mycket av min läsning av den. Jag inspireras av nutida brittiska och amerikanska relationsromaner. Jag vill försöka skriva en pigg och rolig bok. Ett tydligt framåtdriv, men ändå med en botten.Personligen upplever jag att min läsupplevelse blir större när texten inte tar sig själv på för stort allvar. Därför försöker jag läsa böcker som har just den egenskapen. Dels för att peppa mig själv i mitt eget skrivande, dels för att studera hur författarna arbetar med dramaturgi och dialog.I övrigt väljer jag min läsning med bloggen i åtanke. Vad tror jag att mina läsare skulle tycka var roligt att läsa om? Snackisar, aktuella romaner och då och då en redig klassiker.Jag har inte Goodreads, för jag har ju min blogg ☺️ Att skriva om varje bok jag läser är inte bara ett sätt att tipsa er, utan också ett sätt för mig att minnas dem.▷ Berätta hur du blev en läsande person! Mamma, lärare?▽Jag är uppväxt med läsande föräldrar. Minns min mamma och min pappa med en bok i handen på kvällar, semestrar och lediga stunder. Jag har alltid varit intresserad av text. Lärde mig läsa tidigt för att kunna läsa böcker på egen hand. Knäckte helt enkelt läskoden och har sedan dess uppslukats av dess värld. Alltid påhejad av min mamma. Hon har en regel - att böcker står utanför kategorin presenter. Ville jag som barn ha en bok gick hon raka vägen och handlade den till mig. Jag hade även en läsande bästa kompis i mellanstadiet och vi möttes i Jane Austen, C.S. Lewis och Per Nilsson.▷ Modespaningar från Paris?▽Har haft den här kommentaren top of mind sen jag fick den, för att försöka spana på folk haha. Men problemet är att jag upptäckt att jag bara tar upp sådant jag själv tycker är snyggt? Allt annat ter sig som osynligt. En stil många tjejer har på Soho House är kofta, mörkblå raka jeans med en vit strumpa och loafers. Det är så fint! Killar har generellt väldigt stora kläder. ▷ Jag måste veta vad du vill med din lugg! Så förvirrad ▽Jag är själv förvirrad! Vad vill jag? Jag har haft lugg så länge att det känns naket att visa pannan. Men sedan såg jag en bild på Sabrina Carpenter med utväxt lugg och kände mig lugn igen. Det är dit jag vill. Kanske är där mot februari?
