Annons
Annons

 

förlåt, viskade jag, med munnen strax intill hans halspulsåder.


Malin Persson Giolito - Störst av allt.

Jag har läst en kriminalroman! Kan det vara min livs första kriminalroman? Mycket möjligt. Men det är ändå lite fusk för den handlar också om att vara tonåring och om att vara kär. Och sen en satans massa mörker och en hel del blod på det.

Boken inleds med en mycket indragande scen:
En flicka sitter i ett klassrum tungt av krutrök. Runt omkring henne är alla elever och lärare skjutna. Den enda som lever är hon.

Malin Persson Giolito - Störst av allt.

Maja går på Djursholms allmänna gymnasium och hösten till tvåan börjar Sebastian i deras klass. Sebastian är Djursholms mest eftertraktade; rik, vacker, svår och vida känd för sina fester. Maja och Sebastian blir ett par och strax är hon skolans mittpunkt, hånglar i poolhus och åker yacht.

Malin Persson Giolito - Störst av allt.

Romanen är uppbyggd så att vi får följa med på Majas rättegång, 9 månader efter att polisen stormat in i den klassrum där alla skjutits utom hon. Samtidigt är det tillbakablickar under det där andra läsåret när hon och Sebastian sågs.
Är hon skyldig till skolskjutningen? Det vet man inte. Inte än.

Malin Persson Giolito - Störst av allt.

Så mycket av min egen gymnasietid liksom strömmade fram när jag läste den här boken.
Jag gick på Östra Real och det är inte Djursholm, men det är samma slags personer. Jag hängde inte med bratsen eller de populära, men jag hamnade på deras fester ibland, jag kan varenda typ i boken. Jag hatade dom, jag hånglade med dom, jag hade en crush ibland.
Jag fascinerades, var livrädd och föraktade på en och samma gång.
Och ja jag vet, att jag också kom från Östermalm, jag vet att jag är priviligerad, jag vet att även jag bar sociala markörer och yadi yadi.
Men jag kände mig aldrig invigd i det där, jag längtade alltid bort.

Jag gick i gymnasiet när högkonjukturen blomstrade, Paris Hilton var alla överklasstjejers idol och rosa skjorta med uppvikt krage hade ännu inte hunnit bli en komisk symbol.
I trean när de populäraste killarna hade studentskiva fraktade de en lastbil med tjejer från ettan som en ”present” till festen, alltså bokstavligt. Jag ville kräkas på det där, hur tjejer behandlades som boskapsdjur, men man fick ju inte klaga såklart. Då var man bara en feministfitta. Att vara feminist var det vidrigaste man kunde vara på Östra Real.

På talangjakten när tjejerna i jämställdhetsgruppen uppträdde med ett nummer tjöt hela salen ”who let the dogs out” och det var inget mer med det. Det var ingen som blev kallad till rektor, minns knappt att det tystades ner. Jag hade en sextiotalskappa i fluffig fuskfårpåls och tre bratkillar som gick två klasser över mig motade in mig på ett hörn på en hemmafest och sa att om jag inte tog av mig den där jävla feministjackan fick jag inte stanna kvar på ”öfvre”.
En av dom hade försökt hångla med mig helgen innan men det mindes han inte för då hade jag lånat en stor fjällrävendunis från hallen när jag var ute och rökte.

Den största föreningen på Östra Real hette ”traditionsgruppen” och den handlade om att bevara gamla traditioner, som att trycka upp fula jävla tröjor med emblem och ha sittande middagar med bordsherrar och bordsdamer och trerätters och total jävla fylla.

Malin Persson Giolito - Störst av allt.

Malin Persson Giolito skildrar den där tonåriga lojheten så otroligt bra. Jag minns att vara sjutton väldigt mycket på det sättet: man hängde på, man följde med, man var på utkanten ibland, ibland i mitten, i centrum – men man var aldrig riktigt det ändå. Aldrig riktigt.
Jag kände mig ofta instängd i min egen isolerade kapsel oavsett var. En dånande värk som jag trodde ingen annan kände, fastän det kanske var så att alla andra också bar den.
Tänk om man vetat det. Kanske hade man känt sig mindre ensam då.

Boken finns här och här.

 

(1)
(36)
(0)

 

 
 


Annons


Annons

 

en rutig långklänning.


-

En långklänning fick åka med när jag fyllde på mitt förråd med ankelstrumpor (eller crew socks som det heter på amerikanska). Ja, sånt händer. Spaghettiband och mörkblå picknickrutor.

-

Passade så fint till min försummade ljusblå Acne-jacka också.

-

Klänningen är från Forever 21. Sidenscarfen i håret är från Lagercrantz of Sweden.

-

De blå sammetsskorna är från Prada, men de ser man knappt så det är kanske inte så relevant information.
Tänker att denna klänning även kan bli fin med en långärmad t-shirt under när det går mot höst, tror ni inte

-

puss hörs snart hej

💛

Foto: Frida Möller / Studio Emma Svensson

(1)
(40)
(0)

 

 
 



Annons


Laddar