Sandra Beijer
Hej jag heter Sandra och jobbar som författare och bloggare. Har skrivit tre romaner och bloggat sedan 2005. Tycker om fredagar, cava och när det är sommar.
Annons

92 dagar.

Nu har jag varit singel i precis tre månader. Jag läste någonstans att man skulle bestämma sig för ett datum, och sedan skulle man tänka att det var okej att vara så jäkla ledsen ända fram till det datumet. Men efter det skulle man ta sig i kragen, acceptera att det som hände har hänt och att världen helt enkelt har andra planer för en. Ja, så jag bestämde att det här skulle bli mitt datum. Nu är det september. Han gjorde slut dagen då sommaren började och idag är höstens första dag. Tre månader. Det känns ibland som det bara var en dag sedan som han låg bredvid mig och ibland som som om han aldrig någonsin har varit min.

Annons

Annons

Månad 1
Som en grumlig mardröm. Första veckan satt jag på jobbet framför min dator och lyckades inte göra en enda sak. Nina lät mig sitta där, skrev allt som behövdes skrivas, blev inte arg när jag gick ut och rökte fem cigaretter på raken eller kräktes på en toalett istället för att hitta på en rolig idé. Jag ringde honom varje dag och grät att jag skulle dö utan honom och trodde på riktigt att det var så. Låg på mitt sovrumsgolv och orkade inte stå upp. Min mamma kom till New York i slutet av veckan för att ta hand om. Vi skulle göra manikyr men det gick inte för att händerna darrade så mycket. Var så himla trött men kunde aldrig sova.
Fick märkliga blåsor på hela överkroppen som inte ville forsvinna på flera dagar. Drack rödvin och räknade till tre ringar under varje öga. Vi pratade varje dag. Jag skrek åt honom i telefon, ångrade mig ringde och bönade att ta tillbaka mig, ringde igen och var iskall och sa att jag mådde bra. Tog promenader vid vattnet, lyssnade på samma låt om och om igen (den här), vaknade flera gånger om natten med klappande hjärta och trodde att jag bara hade drömt alltihop.
I slutet av den andra veckan bjöd jag ut en vacker amerikan som jag visste tyckte om mig, för att jag tänkte att det skulle göra saker bättre. Det var såklart för tidigt och jag mådde bara ännu sämre. Vi hånglade i en hiss och jag grät på en toalett när han var och köpte vin till oss för att det var fel jävla läppar. När månaden var över kändes det nästan overkligt, så jäkla befriande att jag faktiskt hade lyckas överleva utan honom. Han ringde mig en sista gång en måndag och frågade hur jag mådde och jag sa att nu är det dags för oss att sluta prata, för jag orkar inte gå runt och tänka på när nästa gång du ska ringa mig kommer att bli.

Annons

Månad 2
Joakim packade sin väska och flög över. Flyttade in hos mig, kramade mig, lyssnade, pratade, pussade. Ställde mig upp när jag föll ner, torkade tårarna när vi stod på dansgolv, la sig bredvid mig när jag inte orkade gå ur sängen på morgnarna och visade roliga bilder på instagram. Drog ut mig på dagsfester, fick mig en dag att skratta så jag ramlade ur en soffa, satt på trottoarer och berättade hemligheter. Och en söndag i mitten av månaden frågade någon hur lycklig jag var på en skala från ett till tio och jag kunde svara att just idag var det banne mig en åtta. Och vi skålade i frozen margaritas fastän klockan var alldeles för tidigt på en söndag och någon sa att man nog blir lycklig för en stund av att saker är ostrukturerade och knäppa.
Träffade en ung man med strålande axlar som hånglade upp mig på gatorna, på barer, i hans säng, på hans brandtrappa och i mitt vardagsrum. Som sa att jag var rolig, knäpp och het. Som lirkade sig in mellan mina lager kläder på klubbar och maratontittade på youtubeklipp på söndagarna. Jag började äta igen, spaghetti på italienska restauranger, soppor och wraps och till och med ett och annat ostron igen. Någon sa att jag såg ut att må bättre. Jag bestämde mig för att inte kolla hans facebook, twitter och instagram på en hel vecka och jag klarade det. Tog sömntabletter varje natt men gick i alla fall och la mig i tid. Oftast.
Saknade honom väldigt mycket. När man inte längre var lika ostabil som i första månaden blev dagarna så tydligt tomma av att han inte ringde mer, aldrig mer, och frågade hur jag mådde eller hade det. Jag hittade en låt jag visste att han skulle älska men kunde inte skicka den till honom. Vet inte hur många gånger jag önskade att han bara skulle sitta bredvid mig, bara sitta där, bara vara bredvid mig, en liten liten stund. Jag grät i duschen och färgade håret ljusrött.
Den sista veckan kom förstås samtalet som jag hela tiden förstått skulle komma men önskat att jag bara fått för mig. Att det fanns någon annan. Såklart. Jag stod utanför en restaurang i West Village och svarade att jag hoppades att han skulle bli påkord av en jävla lastbil. Bytte repeat-låt till denna.

Annons

Månad 3
Mådde märkligt nog så mycket bättre efter att han ringt och berättat. Innan hade allt varit så förvirrande. Åkte till Sverige på semester. Hade inte stått på en flygplats sedan alla de gångerna som jag hälsat på honom på andra sidan USA. Det var samma terminal, samma kiosker, samma flygbolag. Låste in mig på en toalett och försökte andas bort ångesten. Kändes så mycket som att han skulle stå där när jag landade. Men han kommer aldrig mer stå där. Sista dagen i Stockholm träffades vi på ett cafe. Jag hade inte sett honom sedan i maj och då hade vi varit ihop. Jag visste att jag behövde en annan sista bild, behövde se att han inte ville längre. Grät ner hans jackärm och ställde hundra frågor som inte gick att svara på.
Det värsta var nog att det var Ludvig som satt där. Under de två och en halv månader ifrån varandra hade jag byggt upp helt andra, nya bilder. Den här mannen som gjorde slut helt plötsligt, blev kär i någon annan och som såg så himla glad ut på alla bilder där jag inte var med. Jag hatade honom. Men när vi sågs var det Ludvig som satt mittemot och han var min en gång, faktiskt alldeles nyss, och det var en fruktansvärd känsla. Grät på planet hem i sju timmar i sträck och den nioåriga flickan som satt bredvid mig kunde inte sluta stirra. Vägde mig och kunde konstatera att jag gått ner fem kilo sedan det slutade vara vi. Så jävla ovärt.
De sista veckorna av augusti var enklare att andas i än jag först varit beredd på. Att vara i Stockholm en liten stund gjorde att jag uppskattade så himla mycket att vi aldrig bodde i New York tillsammans. Min lägenhet har nästan inga minnen med oss och det är likadant med gatorna, restaurangerna, affärerna och barerna. De är bara mina. Det här är min stad och även om han tog så mycket tog han inte New York. Och det är jag så jäkla glad över.

Annons

Nu börjar den fjärde månaden, nu börjar mitt liv utan honom på riktigt, för det har jag bestämt. Vissa tycker jag har varit knäpp som har varit så öppen med hur jag känt kring det här sorgliga, men jag vet inte på vilket annat sätt jag hade kunnat göra. Jag var tvungen. Och jag tror också att ju mer öppen jag har tvingat mig själv att vara, desto mindre kan jag hoppas på att allt ska bli som förut. För det är den värsta känslan, när man går runt och någonstans tänker att han ska höra av sig och säga att han ångrar sig. Det går inte, så måste man sluta tänka omedelbart. Den här texten gör det fullkomligt omöjligt att något sådant skulle hända. Jag tror ärligt talat inte ens att jag vill att det ska hända längre.
Men jag är glad över att jag har varit så jävla kär i någon, att han var så kär i mig. Att han satt på en middag och försökte förklara för någon hur fina mina knän var, att han målade en cykel rosa på min födelsedag och glömde bort vad jag sa när han tittade på min mun. Att vi hade så jäkla roligt och allvarligt på samma gång, att det kändes precis såhär, att vi trots att vi varit tillsammans så länge aldrig slutade hångla upp varandra överallt. Att jag har älskat någon så handlöst och varit så stolt, trygg och lugn. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig, det finns där och kommer alltid göra.

Livet kommer inte att bli som det var innan, någonsin igen. Det blir något annat istället, förhoppningsvis (och antagligen alldeles säkert) något bättre. Jag har varit lycklig förut och därför kommer jag bli det igen för så fungerar det. Och det handlar inte om att ha en pojkvän eller inte, bara om att vakna upp och vara glad över att man gör det. Paris finns, parmesanost finns, hundvalpar, rödvin och takfester finns.
Allt blir bra en dag. Hej hösten.

Dela på:

260 kommentarer till “92 dagar.”

  1. j skriver: 01 februari, 2013

    Vi har bestämt att bara vara vänner. Bästa vänner. Så som det alltid har varit. För även om vi har det så jäkla bra när vi ses, så bor vi 60 mil ifrån varandra och träffas ungefär en gång i månaden. Och så kommer det vara i minst fyra år till. Det fungerar inte riktigt. Vi vill gifta oss, skaffa barn och hus och bli gamla tillsammans. Men hjärtan klarar inte avståndet, att ständigt oroa sig och sakna. Därför bestämde vi tillsammans att vi slutar vara ihop, och är bästa vänner i stället.

    Dessa två veckor har varit en ständig berochdalbana. Mest för att jag är så himla ledsen, men egentligen känner att jag inte riktigt har rätt i att vara det. För att detta är ju till det bästa, egentligen. Och jag vill så gärna att detta ska fungera. Att vi ska kunna pausa i några år och sedan bli tillsammans igen, på riktigt. Eller bara fortsätta vara bästa vänner, det fungerar ju det också.

    Och jag har haft så dåligt samvete för att jag fortfarande är ledsen, även om det bara har gått två veckor, och tänkt att det inte alls kommer att bli bra igen. Att jag inte kommer kunna höra hans röst utan att börja tänka på oss som ett par. Men om det tog tre månader för dig, kan jag tillåta mig själv tre månader också. Då är våren här och det kommer kännas lättare. Tack.


  2. I skriver: 09 februari, 2013

    För nästan en vecka sedan så fick jag mitt livs värsta telefonsamtal. En kille ringde och berättade att hans tjej erkänt att hon haft ett förhållande med min kille medans de jobbade tillsammans i Tyskland i tre månader. Jag ringde upp min kille och gjorde slut direkt, rensade ut mina saker från det som skulle vara ”vår” lägenhet och flyttade hem igen. Tog bort honom och hans kompisar från fb och alla andra ställen. Tog bort alla fina sms och bilder, ingen kommer nånsin att kalla mig för sin pussgumma igen eller säga att jag är den finaste i världen. Kan ändå inte låta bli att tänka på att om han skrev dom söta smsen när hon satt naken bredvid och skrattade åt mig. Jag känner mig så äcklig och äcklad samtidigt. Äcklig för att det känns som att den andra tjejens dna är på min kropp och äcklad för att han gjorde så mot mig och för att han visade sig vara en just sån äcklig person. Ändå sitter jag och vill att han bara ska höra av sig igen och säga att han saknar mig eller bara nånting, det är nog inte så men just nu känns det som att vad som helst är bättre än rengör tystnaden. Fast då tänker jag på hur jäkla bra jag är egentligen och att jag har gjort slut på det bästa sättet. Som ett plåster, bara att dra bort! Känns som att det är miljontals år kvar till att någon nånsin ska gilla mig och vilja ha mig igen, samtidigt som jag vet att the best is yet to come. Så jag ska ut ikväll med mina tjejkompisar, och bara dansa bort all skit för en kväll. Då har jag klarar av mitt livs värsta vecka någonsin. Tack Sandra för att du skriver om hur det var för dig, kan du klara av det så kan jag det. Jag var lycklig innan han fanns i mitt liv och jag ska vara det efter också


  3. Mathilda skriver: 27 april, 2013

    Nu är det snart åtta månader sen mitt ex berättade att han inte ville fortsätta mer. Jag skrev här efter att det gått en och en halv vecka och hur trasig jag var. Jag är fortfarande trasig och kommer förmodligen vara det ett tag till. Har fått veta att han och jobbarkompisen han hånglade runt med då (”en gång”) hade hållt på under ett par månader innan det och samma vecka jag flyttade ut, då flyttade hon in. Förnedringen av att dom haft ett förhållande på jobbet och att alla där vetat om det (deras chef är dessutom hennes mamma…) känns nästan värst. Hur alla måste ha skrattat åt mig för att jag inte vetat något. Skrattat när han varje kväll smsade mig om hur mycket han älskar mig och smsade godnatt. Dom jobbade natt… Han ringde för någon vecka sedan och berättade att han inte kan gå vidare från mig, att det är mig han älskar och att han inte kan vara lycklig med någon annan än mig. Att han bara ser henne som ett verktyg att få ligga med (vilket as!)… Att han vill att jag skulle förlåta honom och att vi skulle försöka igen. Jag grät. Dagen efter ringde han och sa att han inte menade ett ord som han sa..

    Jag känner mig så jävla grundlurad… Jag la verkligen ner hela mitt hjärta och själ i vårt förhållande under dessa 6 år! Vi bodde ihop i 5 år, var förlovade, skulle gifta oss denna sommar, försökte få barn under 4 år, jag fick ett missfall i april förra året…

    Men det ska bli bra, jag har varit lycklig förut, så det ska jag bli igen… Tids nog…


  4. answers to past week’s comments. | Niotillfemrodeo.net skriver: 17 december, 2013

    […] vill att vi ska vara tillsammans, han behövde bara lite tid för sig själv. Du skrev i inlägget 92 dagar att man omedelbart måste sluta tänka så, och det måste man ju för att gå vidare. Men hur ger […]


  5. answers to past week’s comments. | Niotillfemrodeo.net skriver: 28 januari, 2014

    […] svar. Men här kommer jättemånga komma-över-länkar som jag har skrivit: Att komma över någon. När det gått tre månader. Om att vara olyckligt kär. En dagbok från 2007 som sträcker sig i tio månader. Att träffa […]


  6. My skriver: 22 februari, 2014

    Sandra, jag gjorde slut idag. Har läst den här texten fem gånger och det känns lite, lite bättre. Att veta att det blir bättre.
    Men just nu ska jag fortsätta på min 24-timmarsfylla och gråta på hans axel när han kommer hem från sitt kvällsjobb.


  7. […] en hel del och du hittar ganska många inlägg om det i kärlekskategorin, bland annat det här, det här och det […]


  8. Sofie skriver: 28 februari, 2016

    Den här texten från över tre år sedan hjälper mig idag att uppskatta det fina han och jag ändå delade. Jag saknar ihjäl mig just nu men att kunna känna tacksamhet mitt i allt det sorgliga gör skillnad. Tack Sandra för det. Det betyder mycket.


  9. Maria skriver: 22 februari, 2017

    Jag har legat i sängen i två veckor nu. Jag kommer inte upp härifrån för det enda jag kan tänka på är hur han håller om henne och att jag troligen kommer att dö ensam. Jag gick dock upp härifrån i helgen, dansade, blev alldeles för full, hånglade med fem olika killar och fick bara fem gånger så mycket mer ångest av det. Ingen var han.
    Försöker att tänka på sommaren, hoppas av hela mitt hjärta att det kommer att kännas lättare då. Jag försöker tänka på att jag ska gå förbi honom någon dag då, ha på mig min finaste klänning, träskor och mitt hår ska lysa rött i solen och så ska han ångra sig direkt när han ser mig. Men då ska jag redan vara klar.


  10. Maja skriver: 08 april, 2017

    Han gjorde slut för fem dagar sen och har aldrig gråtit så här mycket i hela mitt liv. Saknar honom så innerligt trots att jag vet att det var det bästa beslutet, och är tacksam för att han hade mod och ork att göra slut trots att vi inte egentligen vill. Jag är bara rädd att jag ska förlora honom ur mitt liv för alltid, att denna fina, intressanta, intelligenta människa ska bli en främling för mig. Saknar honom så fruktansvärt som pojkvän men mest av allt saknar jag honom som person.


Annons
Laddar
https://sandrabeijer.elle.se/drag-dog-snow-dives-and-pete-doherty/