Annons
Annons

answers to past week's comments. part 2.


 

På något plan känner jag mig lite fånig som skriver till dig eftersom jag inte känner dig men du känns så förnuftig och lyckas alltid ge så bra råd. Jag är så uttråkad, jag lever men jag lever inte. Jag läser om ditt liv och blir alldeles avundsjuk för du gör saker hela tiden och du lever. Jag sover och jobbar, mer orkar jag inte. Jag behöver veta hur man gör! Hur gör man för att leva? Hur gör man för att uppnå sina drömmar? Mitt liv har stannat och det finns inte många i mitt liv som jag kan vända mig till så därför vänder jag mig till dig.
Oj oj :'( alltså, ibland känns ju livet så för alla. Att det bara går på rutin, det gör det verkligen verkligen för mig också ibland. En idé kanske är, om man verkligen vill förändra sin situation, att göra en lista på vad man vill förändra. Vill du bo utomlands? Byta jobb? Läsa en ny utbildning? Eller bara flytta till ett nytt kvarter? Lära känna nya bekantskaper? Jag tror att om man kanske definierar vad man vill förändra och sedan börjar sätta bollen i rullning känns det inte lika stort och livsomvälvande.  Även om allt bara ruckas någon millimeter brukar jag alltid känna mig gladare och peppad igen på nytt. Det är viktigt med små förändringar till att börja med.

Annons

Hej Sandra! Jag måste få tag på vita strumpbyxor i Stockholm, men hittar ingenting på H&M, Lindex, Kappahl eller Gina. Har du något tips, var köper du dina?
Jag köper mina vita strumpbyxor på Asos! De heter ”winter white” om jag minns rätt.

Hi Sandra! Why don’t you wear your cat eye line anymore?
I just got tired of it and needed a little break. Have been wearing that black eyeliner since I was 16!

Får man fråga en sak? Ni ser ut att ha så himla kul på er sextonårstid, är säker på att ni hade det också. Och ja, vem vill inte ha kul? Jag skulle vilja vara lite mer som er på den filmen, men det är inte jag. Jag vill vara så, men då skulle jag inte vara mig själv, does that makes any sense? Vad gör man?
Man får inte glömma att inlägget jag gjorde om min sextonårstid var ett år komprimerat till några bilder och en tvåminutersfilm. Merparten av min tonår var jag osäker, ensam och undrade när det där himla livet skulle börja. Det där riktiga, det spännande och roliga händer när man blir vuxen och kan bestämma över sitt liv på ett helt annat sätt. Och tills dess får man göra det bästa av situationen. Hänga med kompisar, kolla på bra film och hångla lite kanske. Som Annika Norlin säger: ”vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid.”

Efter att ha följt din blogg i några år, följt äventyr, kärlekar och hjärtesorg. Följt din berättelse om hur osäker du var som tonåring, kan jag inte sluta undra… Om man är 21 år och har rest till andra sidan jorden och tillbaka, utan att hitta kärleken. Utan att ens ha fallit det minsta för någon. Om man har haft några pojkar men ingen har fått vara kvar, därför att man är så fruktansvärt rädd att visa sina fula sidor. Om man inte gör annat än att hitta fel hos pojkarna, eftersom det då är lättare att putta bort dem och aldrig låta dem komma nära. Vad tusan gör man då? Vill ju hitta kärleken och vill ju inte skämmas över mig själv. Men det gör jag.
21 år är INGENTING. Så så många som inte varit ihop när de är 21. Ju äldre man blir, desto tryggare blir man i sig själv. Jag var också ett litet förvirrat skrutt under den tiden. Och jag knuffade bort varenda kille som visade intresse för mig innan jag träffade min första pojkvän, för jag var livrädd för att någon skulle ”upptäcka vem jag var” (helt sjukt egentligen). Allt kommer bli bra, men börja med att fokusera på dig själv. puss.

ursäkta för URTRÅKIG kommentar MEEEEN var är din randiga klänning ifrån?! JAG ÄR KÄR!!!
Den är från Nastygal.com men jag köpte den för länge sen så jag tror inte den finns kvar. kram

Hej Sandra, kan du berätta hur man slutar vara en blygis? Vill ju våga prata med den gulliga killen på morgontåget.
Jag var också världens megablygis när jag var yngre. Gick runt och trånade efter kille efter kille utan att våga visa en endaste känsla eller ge bort en endaste blick. MEN. När man börjar göra små modiga steg märker man ganska fort hur lite det spelar någon roll, alltså jorden går liksom inte under om man vågar säga hej. Istället händer något precis tvärtom: man känner sig världsbäst för att man vågar ta kontroll över sitt eget öde & liv. Om man vågar små små saker i taget vågar man till slut massor. Man får ta det i sin eget takt och bestämma sig för att det här ska jag banne mig fixa.
Puss.

Sandra har du kollat på skins?? Om inte så gå gör det på direkten, supertips!!!!
Kollade lite på den brittiska versionen när den kom ut men glömde bort den sen. Får kanske prova igen!

På tal om kjolar, vad köper du oftast dina vippiga kjolar? De är jättefina! 🙂
Majoriteten är från AA och någon enstaka från Asos.

Du har för stora krav på ditt skrivande, tror jag. Prestationsångest, liksom. Och då är det väldigt svårt att hitta bra ord att sätta efter varandra. Man tänker för mycket och låser sig själv. Så ta en stund och bara kladda ner knas. Det kan handla om allt, och det behöver inte vara logiskt eller fint alls. Glöm alla regler och ramar, go crazy. Och få in i ditt huvud att skrivtorkan kommer gå över, du kommer hitta tillbaka till orden och flytet. För det är sant. Styrkekramar tills dess!
Du har nog rätt. Ska tänka så!

Klappade ni en främlings hund? Nu ser man ju iofs inte om ägaren var med men eftersom hunden är fastbunden antar jag inte det. Det existerar typ inte ens i min värld att göra så, tänk om hunden skulle bitas? Tänk om hunden blir förvirrad om det kommer massa folk och pratar med den/klappar den? Det är ju någon annans hund liksom. Det kanske är annorlunda i storstäder men att klappa någons hund utan tillstånd av ägaren var bara… konstigt. (OBS jag vet förstås inte om ni känner ägaren eller så, se det lite som en allmän undran; gör folk så i allmänhet?)
Haha nej alltså vi kände hussen, han hamnade bara inte på bild : )

vad gör man när allt funkar med killen förutom det sexuella? det har varit bra ända tills nu för några veckor sedan, när jag började tappa sexlusten. jag älskar honom fortfarande, mina känslor för honom har inte förändrats till det sämre så jag vet inte varför jag aldrig längre är kåt. det börjar bli jobbigt eftersom han är som vanligt men jag aldrig vill. hjälp!
Finis. Jag tänker att några veckor inte är så lång tid. Ibland går det upp och ner och så är det i förhållanden och det gör ingenting. Om jag vore du skulle jag prata med honom om det. Säga precis det du skrev till mig, för det är ju uppenbarligen något du går och funderar på. Är han vettig och bra är det något ni kommer kunna ha en bra diskussion om. Och hångla en himla massa utan att det nödvändigtvis leder till sex, så slipper du för en stund känna press på att det skulle bli ligga av bara för det. Ta det i er egen takt liksom, jag tror absolut att det kommer gå över. Och det är inte så att du börjat äta p-piller eller något sånt på sistone? De har ju en tendens att fucka upp och då kan man ju gå till gynekologen och förklara situationen. Puss.

sandra. finaste snällaste du.
jag har en pojkvän, en fantastisk pojkvän, och vi har varit tillsammans sen vi var sjutton och idag är vi tjugo. jag har älskat ihjäl mig och varit så kär att det har känts som att hela jag ska bara brista och falla i tusen bitar. men nu känns det inte så längre. jag är inte längre lycklig i det vi har. jag har funderat så himla himla länge men har nu kommit fram till att det enda vettiga som finns att göra är att göra slut. men hur i himmelen gör man slut på något så fint som det ändå är? och värt att säga att att han bor i stockholm och jag i uppsala, så det är ju ett slags distansförhållande sen några månader tillbaka också. snälla sandra, svara.
Alltså jag vet hur himla SVÅRT detta är. Ont gör det för båda och herregud och åh. Men grejen är den att man kan ju bara inte vara ihop med någon man inte är kär i. Det är ju inte snällt för någon av er. Och därför får man helt enkelt bara sätta sig ner bredvid honom och säga just det du har skrivit till mig. Och det kommer vara sorgesamt och hemskt, men i slutändan kommer det vara det allra bästa för er båda två. Här är ett inlägg om när jag gjorde slut med min första pojkvän.

Hur får man egentligen tag på en hyreslägenhet i Sthlm? Vid 26 års ålder är det väl dags att lyckas med detta omöjliga. Tips mottages tacksamt. Ps. Har ej rika föräldrar, och min egen inkomst ligger på ca 7000 kr i månaden.
Jag har INGEN aning. Är själv i samma sits. Jag frågar folk på facebook samt kollar blocket. Man får nog bereda sig på att flytta runt en del, stockholm är inte enkelt bostadsmässigt.

Hej alltså har en fråga som jag inte vet om den är jobbig lr inte men jag får lite ångest. Min kille och jag gjorde slut för ett år sedan och det är som det är liksom. men jag vet inte vad jag ska göra med alla hans grejer som jag fick. Jag fick samma LP spelare som du fick på våran två-årsdag och jag vill inte slänga den men kan inte förmå mig att slänga eller ge bort, hur gjorde du med alla jävla minnen och saker? puss
Den första veckan slängde jag det som stod framme. Typ den där tavlan som såg ut som honom, någon bok han hade glömt kvar och sånt. Men bilder och kärlekslappar och presenter och så vidare la jag i en skolåda längst in i garderoben. För jag gjorde misstaget att slänga typ allt från mitt och Tobias förhållande i världens himla heartbreak-vrede. Jag har inte något fint och personligt kvar av det livet jag hade med honom och det känns så himla sorgligt nu såhär sju-åtta år senare. Så göm dom för dig själv för sjutton. Du kan ju till och med lägga det i en låda och ställa hos en kompis. En dag kommer sakerna inte göra lika ont. puss.
.

Translation. Please read by clicking ”in english” below FAQ.

(0)
(0)
(0)
32 kommentarer | Translate
 

Annons
Annons


Laddar