Sandra Beijer
Hej jag heter Sandra och jobbar som författare och bloggare. Har skrivit tre romaner och bloggat sedan 2005. Tycker om fredagar, cava och när det är sommar.
Annons

att komma över någon.

Nästa vecka har jag varit singel i elva månader. Kanske inte så lång tid om man tänker på det stora hela, men jag tycker det känns som ljusår och kometer sedan som Ludvig var min pojkvän.
Jag är inte längre samma person som jag var för ett år sedan. Genom det här uppbrottet har jag varit tvungen att uppgradera och skapa en ny slags version av mig själv och jag tror att det är nog så det fungerar när det tar slut, rötterna vrids upp och man måste börja om från början. Just där och då kan det kännas helt jävla omöjligt, men nu vet jag att den här personen som jag är nu är både starkare, modigare och rejälare än hon som var jag för ett år sedan. Ur allt hemskt kommer alltid något lite mer förfinat och annorlunda. Annorlunda på det bra sättet.
Mitt liv nu är är inte samma som det jag levde april 2012. Då bodde jag i New York, jobbade måndag till fredag på reklambyrå, hade distansförhållande sex timmar bort med flyg och längtade till något annat, inte riktigt säker på vad, men bara NÅGOT. Nu bor jag i Paris, skriver på heltid och vaknar inte med ångest på måndagar. Jag umgås med människor jag aldrig hade träffat annars och mår bra. Jag mår bra.
Några av det mest återkommande mailen jag får från er är frågor om hur man kommer över någon. Jag vet inte riktigt själv, mer än att det tar tid. Men, det finns sätt som kan göra vägen dit enklare och jag tänkte att jag skulle ge bort mina bästa, den här lite molniga måndagseftermiddagen, för att jag är inte ledsen längre, och det vill jag inte att ni heller ska vara.

Annons
Annons

1.
Du är inte ensam. Detta kanske låter lite utnött, men man får verkligen inte glömma det när man ligger där på sängen och hulkar sönder lungorna. Det som händer dig nu, det händer miljoner flickor och pojkar, kvinnor och män, tanter och gubbar samtidigt som dig, runt om i världen, just nu. Varje dag året runt krossas någons hjärta, och varje dag året runt reser sig någon igen och har klarat sig igenom sorgen. Det du är med om är inte unikt, och precis som alla andra kommer du också överleva. Lovar.

2.
Det är på riktigt. Det här är också så himla viktigt! I somras när jag skrev mycket på bloggen om hur ledsen jag var kunde jag få någon enstaka kommentar här och där (majoriteten var förstås så sjukt fina och fantastiska och stöttande) som var typ, ”det är en kille, skärp dig. värre saker har hänt.” Det kanske är sant, att värre saker har hänt, men detta händer en själv just nu och det finns en anledning till att det gör så inihelvetes ont i bröstet.
Man har förlorat någon, och inte vem som helst, utan ens allra viktigaste människa. Den som vet allt om en, ens djupaste hemligheter, ens trasiga förhållande med ens pappa, de mest skadade och skamsna hörnen av ens liv och som ändå stått kvar. Man har förlorat någon som har tagit hand om, klappat, kramat, lyssnat och lovat att alltid vara där. Någon som man kan läsa utan och innantill och som man vet hur dom mår bara genom hur dom vinklar ett ögonbryn. Detta måste man ta på allvar. Min mamma sa till mig i somras i telefon när jag satt på olika trottoarkanter och grät att du måste respektera din sorg på samma sätt som om att han har dött, för det är precis det som har hänt med ert förhållande. Och även om det låter makabert finns det mycket sanning i det. Det som han var för mig finns inte kvar. Tillåt dig själv att sörja det och respektera din sorg.

Annons

3.
Var inte själv. EJ BRA. VARNING etc. Var med människor hela tiden! Roliga, snälla, vettiga kompisar som sitter bredvid och håller handen, lyssnar och tar hand om, men även pratar om annat, går och handlar glass och rosévin, köper cigaretter åt en och kastar fotografierna på honom för att man inte förmår sig att göra det själv. Sov hos de här människorna, gråt med dom, låt dom krama dig, länge och ofta. Fråga om du bara kan få sitta hemma hos dom när de pysslar med annat. Det är jätteviktigt att ta stöd från sina kompisar när man verkligen behöver det. Det här har mycket att göra med punkten här över, respektera att du är ledsen och skäms inte över det. Säg exakt hur du känner till dina vänner och de kommer vara där för dig. Samt hjälpa dig att inte ringa honom också, vilket är ju vettigt det med. Ett bra konkrekt tips är att varje gång du vill ringa ditt ex, smsa en kompis och skriv ”nej nu vill jag ringa igen!”. Din kompis kommer svara ”NEJNEJNEJNEJNEJ” och då känns det lite enklare att inte slå de där siffrorna.

4.
Det är okej att vara destruktiv. Det här tipset är ju inte så politiskt korrekt men det kan man inte alltid vara. Hörrni, bli fulla om ni känner för det. Bli fucking jävla svinfulla, dansa på något dansgolv, ramla in i någon, hångla med någon ni aldrig träffat förut och bry er inte om att komma ihåg vad hen heter, sparka på en vägg, kräks, gråt wtf bara kör. Man har så mycket adrenalin och ilska i sig som måste ut. Man är så trasig att det inte funkar att dricka te och äta bullar för att komma över någon. Och då sveper man en halv flaska whisky och hånglar med någon i en taxi och även om det känns förjävligt dagen efter är de där millisekunderna klockan tre en lördagsnatt någonting, någonting som sprakar och knäpper och det kan vara skönt att känna något. Detta tips kan ju dock hoppas över om man inte har druckit förut, stay sober etc blabla

Annons

5.
Ta dig själv i kragen. Ett mycket viktigt steg efter det tidigare. Grejen är den att man ska ju få vara ledsen och så. Men man får liksom inte helt gömma sig i sin sorg. Det är jätteviktigt att kliva upp ur sängen fastän man inte orkar, jätteviktigt att träffa en kompis fastän man inte vill, jätteviktigt att äta den där lunchen fastän den smakar papper, och jätteviktigt att kanske inte dricka vodka klockan elva på morgonen en söndag. Dagarna och veckorna och månaderna kommer att gå snabbare om du gör saker och sysselsätter dig. När jag en morgon låg helt förlamad på mitt sovrumsgolv och tänkte att nä, jag kommer ju inte upp, jag kan inte röra mig idag, det gör för ont bestämde jag mig för att låta mig själv ligga där i prick två timmar och sedan skulle jag ställa mig upp hur svårt det än var, hur lång tid det än skulle ta. Och sen gjorde jag precis det. Jag vet att det är lätt att falla tillbaka in under den där varma täcket, men stålsätt dig, duscha, klä på dig och gå ut och sluta älta. Gör det bara.

6.
Ha en (eller fler) kompisar att hata ditt ex tillsammans med. Det här kanske inte heller är så politiskt korrekt, men det struntar vi i nu. Egentligen spelar det ingen roll om det var du som gjorde slut eller den andra, om uppbrottet var värdigt eller om hen var en idiot och så vidare. Är du panikledsen så är du, och då måste du få spy skit på personen i fråga. Det finns inget som är så skönt som en kompis som säger saker som x är så jäkla dum i hela huvudet, eller du förtjänar någon mycket bättre än x, eller x är svinful eller till och med asså, jag gillade ju egentligen inte x under hela tiden ni var ihop. En av de finaste sms:en jag fick under de första veckorna som singel var från Nina en helt vanlig onsdagseftermiddag. Hon skrev: Hej. Nu har jag tänkt lite och kommit fram till att han ändå var alldeles var vanlig för dig. Du ska inte ha en sån ju, såna som du ska bli tagna med storm av typ Mick Jagger.

Annons

7.
Tänk inte – jag kommer aldrig hitta någon som honom/henne. Det här med ”the one” finns inte. Asså släpp det! Är ni inte ihop var ni inte menade att vara med varandra längre. Det här är inte personen i ditt liv. Det finns liksom inget sånt tror jag, faktum är att jag skulle tippa på att det finns typ hundratusen killar/tjejer där ute som inte vet om det men längtar innerligt efter att bli förälskade i dig. Sedan handlar det ju mest om slump eller ödet (om man väljer att tro på det vilket jag hävdar att jag inte gör fast ändå gör i hemlighet) vem av dem man ramlar ihop med. Det känns som att du aldrig kommer hitta någon igen som var sådär himla kär i dig och vice versa. Men det kommer du att göra. Vill man ändå vara ihop med någon som inte vill ha en längre? Nej tack känner jag.

8.
Det är svårt att äta. Jag vet. Shit, jag gick ner så fort i vikt månaderna efteråt för att det liksom inte gick att få i sig något. Men att dricka vin till middag fungerar ju inte i längden och även om man inte orkar måste måste man vara lite vuxen och snäll mot sig själv. Ett bra knep tyckte jag var ett snöa in på något som smakar helt sjukt tryggt. I mitt fall: cheeseburgare från McDonalds. Man behöver inte äta hela i taget och man behöver inte äta på någon särskild tid. Ha den i väskan och ta upp ibland och peta i dig några tuggor. Smaken är så välbekant att det inte ens smakar något. Man kan också dricka läsk istället för vatten så man får i sig lite energi i alla fall.

Annons

9.
Samla på dig citat från pinterest, tumblr och diverse låttexter. Ibland finns det saker man vill säga och tänka på, som man inte klarar av att uttrycka själv. Jag bodde på Pinterest och pinnade allt från megasorgliga historier till fuck-you-jag-ska-överleva-citat. Jag kan tycka att det kan vara ganska skönt att kunna forma sin sorgsenhet till en mening, nästan som att byta blad efter man har stått och stampat och funderat på hur det där mörka som känner ser ut. Här är min pinterest, sorgliga saker och annat i den genren hittar du om man scrollar ner ett litet tag.

Som Frank Ocean säger ”when you’re happy you enjoy the music, but when you’re sad, you understand the lyrics.”

10.
Ta hjälp av ”experter”. Det kan ju kännas ganska så idiotiskt att köpa en självhjälpsbok, men när man är helt hållet desperat efter att må minsta lilla bättre så kan det hjälpa. Jag fick tips av en bloggläsare att köpa It’s Called a Break-up Because it’s Broken. En amerikansk bok skriven av ett gift par som steg för steg går igenom olika faser i ett uppbrott. Även om den inte direkt var en bok med så mycket genustänk och att den innehöll ganska mycket sex and the city-klyschor så kunde det ibland vara högst nödvändigt att återigen läsa om kapitlet om varför man inte ska ringa honom. Hittade även en artikel i DN  om hur man överlever ett krossat hjärta skriven av en pskyolog som jag lärde mig typ utantill. Finns här.

Annons

11.
Skriv. Eller måla eller spela in musik eller vad nu ditt kreativa intresse är. Även om det fullkomligt suger att vara ledsen blir man ju otippat kreativ när det känns som att varenda gatuhörn försöker säga en något om hur obegripligt trasig man är. Skriv av dig! Vänd det här sorgliga till något du kan använda för dig själv. Mina anteckningar på mobilen var fullkomligt nedklottrade med listor om hur idiotisk han var, det dåliga i vårt förhållande, uppdiktade historier om framsida kärlekshistorier och bara lösa tankar.

12.
Träna. Det är kanske mitt absolut bästa tips när jag tänker efter. I alla fall svävar det där runt topp tre. När man tränar och gör något fysiskt jobbigt är det svårt att fokusera på hur ont det gör inuti. Jag sprang och sprang och sprang på ett löpband och kände mig fri och i korta ögonblick lycklig när jag passerade en halv mil och svetten rann nerför pannan och Alina Devecerski dunkade i hörlurarna. Man mår bra av att träna, det är vetenskapligt bevisat, och om det är något man ska göra när man är ledsen är det att göra saker man mår bra av. Iväg och köp ett träningskort nu, eller snöra på dig gympadojorna och spring i en park. Att vara ifred en stund och bara fokusera på hur benen rör sig hjälper så fruktansvärt mycket.

Annons

13.
Tecknad film. Tecknad film fungerar ungefär på samma sätt som när man har jättehög feber och inte förstår vad det står i en enda artikel på dn.se, det är bara mjukt och snällt. Bädda in dig i Hitta Nemo eller Toy Story (man kan ju strunta i typ Wall-E som är för sorglig) och tänk på absolut inget annat än vad som händer i filmen. Det gör ingenting att du just nu inte bryr dig om vad som händer angående ett krig i ett annat land, ett mord i din stad eller en svår politisk konflikt. Man orkar bara inte hålla upp andra saker än sitt eget hjärta just då, och då ska man inte heller behöva det.

14.
Häng med djur. Klappa, pussa och var nära dem. Gå ut med en kompis hund, sov med en katt, krama en kanin.

Annons

15.
Musik. Musik som förstår dig, stärker dig, men också trasar ner dig ibland. Sorglig musik, arg musik, bitter musik och bäst-i-hela-världen-musik. Jag skapade en spellista som bara innehöll diverse break-up-sånger och jag vet inte hur många gånger jag har spelat den men nu kan jag varenda himla låt på den utantill. Den listan behöver jag inte längre, så jag tänkte att ni skulle få den. Varsågoda.

16.
Hångla och kanske ännu bättre, hitta ett rebound. Det tar olika lång tid tills man känner sig redo för någon annan. Och då menar jag inte redo för ett nytt förhållande, utan någon annans läppar. För mig gick det ganska fort, typ fyra veckor, men jag tror att det beror på person till person. Jag ser inte så himla mycket allvarlighet med att hångla med folk, det är mysigt och behöver inte vara så mycket mer än så. När man känner sig redo så kör bara. Nej, den här personen kanske inte är din nya love men det kan vara sjukt fint att skeda med någon om natten och att gräva sig in i någons nacke. Och känner du dig inte redo, du kanske inte ens gör det på flera månader, glöm inte att det också är okej. Det kommer att komma, låt det ta tid.

17.
Förvänta dig inget stöd från ditt ex. Detta är kanske det absolut svåraste att inse. I alla fall var det så för mig. L hade ju funnits där i fyra och ett halvt år under alla mina svåraste stunder, kommit med input och tröstat och tagit hand om. Därför kände jag instinktivt när det tagit slut att han var ju den som skulle trösta mig genom det här också. Jag vet inte hur många gånger jag ringde honom och grät och grät och grät och grät. Snyftade att jag skulle dö och var helt säker på det också. Jag skulle helt enkelt inte överleva om inte han flög över till mig och bara höll om mig en sista stund. Jag möttes ofta av en stenhård vägg till svar och det gjorde mig så splittrad och trasig. Hur är det ens möjligt att han inte vill ta hand om mig nu när han alltid velat det förut? Jag kunde inte förstå det. Men ditt ex kommer inte att hjälpa dig. Det är bara att bita ihop och inse fakta. Hen vill inte mer. Det är dags att ta sig igenom något helt på egen hand och även om det i början kommer kännas helt jävla omöjligt kommer det göra dig starkare och klokare efteråt, när du en dag inser att du står upp rakryggad och mår bra, och har tagit dig dit helt av dig själv.

18.
Det tar tid. Och inte som några veckor av sorg, utan oftast månader, halvår upp till år av ostabilitet, destruktivitet och ett hjärta som inte orkar så mycket. Du har blivit sviken, och något sådant tar tid att bygga upp igen. Det är svårt att lita på folk igen, det är svårt att låta någon komma nära och det är svårt att inte jämföra andra med den du var ihop med då. Det är okej. För mig nu, även om han inte är den sista jag tänker på när jag går och lägger mig och att det kan gå flera dagar utan att han kommer upp i mitt huvud, kan det fortfarande bränna till när någon särskild låt shufflas fram på en spellista eller någon på tunnelbanan påminner om honom. Det är inte för att jag saknar honom har jag insett, utan för att det påminner mig om hur inihelvetes jäkla ledsen jag var och hur otroligt sårad jag blev av någon jag litade så mycket på. Men grejen är den att man kommer över folk. Det är bara en kille (eller bara en tjej). Kroppen har en fantastisk överlevnadsinstinkt och utan att man själv har märkt det kommer man en dag må bra. För att så fungerar det, kroppen lappar och plåstrar och ordnar utan att man själv behöver göra så mycket. Och en dag kommer du kunna älska igen och det kommer vara lika fantastiskt som förra gången, om inte ännu bättre. Antagligen ännu bättre, för att du nu är så himla mycket starkare. Och tills dess kan du ha så jäkla roligt och känna dig så stolt över dig själv att du klarar dig minst lika bra utan det där pulvret.

19.
His fucking loss. Seriöst.

Dela på:

456 kommentarer till “att komma över någon.”

  1. Pi skriver: 01 oktober, 2017

    Så skönt att läsa att det finns så många i samma situation (även om det är sorgligt). Man känner i alla fall att man inte är ensam. Jag har flera förhållanden bakom mig som jag inte har fått att fungera. Det konstiga är att jag alltid blir tvungen att göra slut då jag aldrig klarat av att vara lycklig i en relation. Jag blir alltid tagen för given. Killen anstränger sig inte och orkar heller inte kämpa för mig. I det sista förhållandet jag hade som precis har brustit var jag så kär att jag knappt kunde stå på benen. Jag gav så mycket av mig själv för att han skulle få så starka känslor som jag hade för honom. Men han var superbekväm och var även kontaktsökande med andra tjejer. Inte otrogen men ”samlade” nya tjejkompisar som egentligen inte betydde någotning för honom. Detta skrämde mig och det spelade ingen roll hur mycket roliga resor vi har gjort och att han äntligen visat upp mig för sin familj… Han kunde inte säga att han älskade mig. Han kunde inte sluta lägga till massa nya tjejer på sin fb och boosta deras bilder b.la. (han träffade dem ute när han dansade som är hans hobby).

    Detta i kombination gjorde att jag var tvungen att dra. Ibland får jag skuldkänslor att jag inte bara accepterade att han inte klarade av att säga att han älskade mig eller hade starka känslor för mig. Han kunde bara säga att han tyckte om mig… men det räckte inte och jag blev otrygg i relationen. Ibland undrar jag om jag har varit för nojig… att han måste få skapa sig ett stort kontaktnät om han vill … men jag blev fruktansvärt stressad av detta. Vore skönt med respons. <3


  2. Sophieinstagram.com skriver: 03 oktober, 2017

    Här sitter jag nu. 7 månader senare. Läser igenom din lista igen, en kompis tipsade mig om den då, för vad som känns som en livstid sedan. Jag älskar att jag hade glömt din lista, men ändå levt efter den. Jag älskar att jag följt stegen. Jag älskar att jag sitter här, hel och mer mig själv än någonsin, det trodde jag aldrig då. Jag kom ur svag och vek, ur ett (vad jag då inte insåg) destruktivt förhållande som slitit på mig i 9 år. Nu, när dammet lagt sig, lyckligare än någonsin. Tack, Sandra, för att du skrivit ner ”the bible of the broken hearted”.


  3. Moa skriver: 06 oktober, 2017

    Hej, jag vill tacka. Precis som dom flesta här bland kommentarerna. För två dagar sen så berättade jag för honom hur mycket jag tyckte om honom. Han kramade mig länge sedan sa han med varm röst, ”Moa vi ska nog inte ses mer.” Jag trodde han skämtade, har aldrig misstolkat någon så mycket i hela mitt liv. Jag trodde han gillade mig. Det trodde jag verkligen. Har gråtit i två dagar, kan inte äta och vill inte göra något. Jag har varit här förut, men inte på det här sättet. Aldrig såhär ovetande. Aldrig såhär förvånad. Han vill inte ha mig. Jag kan fortfarande inte tro honom, jag tror att han är rädd. Det spelar ingen roll. Det spelar verkligen ingen roll. Efter att ha läst din text förstår jag det. Det spelar ingen roll om han vill ha mig eller inte jag vill ändå inte ha någon som tvekar på om dom älskar mig. Det fungerar inte så. Tack för att du fick mig att förstå det.


  4. Linn skriver: 12 oktober, 2017

    Tack.. <3

    Jag har haft en förhållande med en gift man i tre år och blev förälskad för första gången i mitt 30-åriga liv (obs, såklart ej planerat, såklart inte initierat från min sida och såklart sa han att han skulle skilja sig INNAN vi inledde något). För två veckor sedan sa han att "vi kan inte göra detta mer" efter att ha låtit mig hänga runt och vänta på honom. Allt har varit på hans villkor – när vi ska ses och hur ofta vi ska ses – och jag har bara accepterat det. Jag har aldrig känt mig så ensam, aldrig haft så mycket ångest men aldrig varit så kär eller så lycklig när jag har fått vara tillsammans med honom. Jag saknar honom..


  5. Ema skriver: 16 oktober, 2017

    Åtta år var vi tillsammans, åtta helt underbara år och jag var beredd att satsa hundraprocentigt framåt. I somras pratade vi om förlovning (vi var unga när vi träffades och pluggade de första fem åren) och jag tänkte att blir vi gravida nu så behåller vi barnet. För två månader sedan gjorde han slut, helt från ingenstans, jag blev helt förkrossad och förstod ingenting. När ha hördeav sig två dagarna senare och ångrade sig tog jag tillbaka honom, det var det enda som kunde lindra min smärta. Igår var det dags igen, vi hade inte setts på en vecka på grund av jobbresor och efter en timme hemma sade han att han inte kunde se en framtid med mig. Känner mig så idiotisk som tog tillbaka honom efter den första gången, samtidigt känner jag mig så tom just nu. Första gången var det panikångestkänslor, den hår gången vet jag i mig att det inte finns något hopp för oss och det gör fysiskt onti hjärtat.

    Läste den här listan då för två månader sedan och läser den nu igen, någonstans tror jag att jag förstår att jag kommer må bättre en dag men just nu har jag så svårt att se det.


  6. Daniella skriver: 18 oktober, 2017

    Åh vilket bra inlägg!!!! All cred till dig som tog din tid och skrev allt det här. Jag känner igen mig så mycket och jag befinner mig just nu som många andra, i en jobbig situation.

    Det känns faktiskt skönt att skriva av sig just här. Jag träffade en kille i mars vilket blir ett halvår ungefär och blev för första gången i mitt 22-åriga liv kär. Han var killen jag såg en ljus framtid med och har aldrig känt mig så trygg med någon. Medans vi träffades träffade han sin så kallade ”tjejkompis” och sa att dom bara var kompisar. En kyss hade skett på en fest mellan dom men han sa till mig att det var hon som kysste honom… Hm okej tänkte jag. Jag blev självklart ledsen inombords men ville inte visa det då. Han sa dom tre orden till mig, köpte tandborste som han skulle ha hos mig och tvärtom. Jag var så lycklig.

    Men så en kväll skriver han till mig efter att vi har pratat i telefon att han inte är redo för ett förhållande. Då rasar allt. Jag fick panik och ringde upp honom. Den så kallade tjejkompisen har bekräftat att hon tycker om honom och han vet inte vad han känner. Som att han vill ha oss båda. Men i själva verket har det alltid varit hon verkar det som. Notera att han pratade väldigt illa om henne till mig, att hon var så jobbig och konstig osv. Han var iallafall halvt ärlig med att säga att dom sov tillsammans. I SAMMA SÄNG. med kläderna på. Okej. hur kunde jag vara då dum i huvudet och tro på det? Men jo jag trodde på honom, men jag gillade det inte vilket han visste om. Det hade varit skillnad om vi varit tillsammans sa han. Hur som helst så slutar det hela med att han väljer henne, lämnar mig och blir tillsammans med henne två veckor efter att han dumpat mig. Glömde nämna att dom hade legat med varann bakom min rygg men han vägrade säga när det hade hänt. Ursäkta för osammanhängande text. Jag är inte så bra på att uttrycka mig strukturerat men fyfan så ont det gör. Den man litade mest på sviker en totalt. Och jag kan inte föreställa mig hur det känns för er andra som varit tillsammans i flera år, förlovade, gifta och har barn.

    All kärlek till alla som går igenom och har gått igenom sånt här skit <3 men det blir bättre!! tack för mig!


  7. Annika skriver: 20 oktober, 2017

    Letat upp detta inlägget vid varenda jävliga uppbrott jag varit med om. I onsdags blev jag lämnad, för fjärde gången, av samma man. Min bästa vän. Som jag älskade (ok, älskar) så otroligt. Men nu är det verkligen slut. Mitt trasiga hjärta klarar inte mer. Fick 3 år med honom, fina, jobbiga, frustrerande, varma, kalla och kaotiska år. Ångrar inget. Mer än att jag lät honom krossa hjärtat hela 4 gånger. Letar lägenhet, lyssnar på låtlistan, gråter, skriker, kan inte äta, pratar med vänner och familj, gosar med katterna, ändå sitter smärtan där. Det tar tid, jag vet det. Men när jag som nu befinner mig mitt i skiten gör det så ont att jag inte kan andas. Tänker på P.S I love you och ältar citatet ”And it’s so much easier being abandoned by choice, is it” det gör ont, det får göra ont. Helvete, detta liv.


  8. Sanna skriver: 22 oktober, 2017

    Skriker, gråter, skriker mer, räknar dagar från att han lämnade mig, vaknar mitt i natten och kan inte somna om, kan inte äta kan inte se. Orkar inte.

    Ångrar allt och ångrar inget på samma gång. Den man trodde man skulle spendera sitt liv med valde att försvinna. Försöker rabbla ”den rätta lämnar inte när det är svårt” men inget sätter sig. Funderar otaliga gånger på hur jag ska överleva, på hur jag ska orka. Vännerna lyssnar men ibland känner man att det äter upp dom. Ältar allt, varenda ord.. varenda mening. Varför, varför , varför?

    Jag önskar att jag kunde inse att det var för destruktivt, att jag var värd bättre innan det var han som lämnade. Nu sitter jag här och känner mig skamfilad och försöker hitta på sätt att överleva. Allt går liksom i vågor, kan somna med känslan att det var det bästa och vakna i panik. Mornarna är värst för då vet jag att jag har en hel dag att ta mig igenom.

    Tackar för att detta inlägg dök upp och känner att jag på något sätt inte är ensam.. att vi är fler med den värsta känslan i hela världen. Känner mig för en kort stund trygg. Om det finns någon som vill prata där ute, gråta tillsammans eller bara låta ens vänner få en paus från allt ältande så skriv till mig. Jag inser att vi är många som går igenom samma och kan finnas för varandra. [email protected]

    kram


  9. M skriver: 24 oktober, 2017

    Den här listan, vilken lifesaver den är! Skrev till dig precis efter ditt breakup, då mitt ex (även kompis med M) gjorde slut med mig samtidigt… Det senaste året har varit så jobbigt och för ett tag sen så fick jag reda på att han har en ny tjej. Han hade lovat att berätta när han träffade någon ny, men nu var jag tvungen att höra av mig för att han skulle berätta. Och det känns typ som det värsta, inte att han har träffat någon utan att han struntade i att berätta det fast han lovat. Och det blev så tydligt att jag inte är viktig för honom alls längre. Kan inte du skriva om känslan när ens ex går vidare? Hade uppskattat det så mycket! Kram!


  10. Johanna skriver: 16 december, 2017

    Tack.


  11. Malin skriver: 18 december, 2017

    8 år. Han knullade en annan, ville ha öppet förhållande och säger att han älskar mig men vill ändå köra på paus, allt detta inom 5 veckor. Jag gråter, trodde han var DEN. Huvet fattar att han är rutten, hjärtat fattar inte vad som händer. Jävla typ. Jävla jävla typ.


  12. H skriver: 26 december, 2017

    Efter tre år gjorde han slut, efter att vi haft vårt alldeles bästa år tillsammans. Min första pojkvän och min första riktiga kärlek. Snart har det gått en månad sedan men jag läser fortfarande de här punkterna varje morgon när jag vaknar upp med den där jävla ångesten. TACK. Du har hjälpt mig och många fler med den här värdefulla texten.


  13. Tina skriver: 04 januari, 2018

    Finner inte ens ord men vill bara säga tack <3 3,5 år – its not you its me – och nu sitter jag här dumpad och förstörd. Tack för att jag nu ser ljuset i tunneln. Arg ledsen och en smula glad. Fan vad jag är värd mer.


  14. H skriver: 06 januari, 2018

    Jag gjorde nyligen slut med mitt ex, för 4 veckor sedan för att vara exakt. Jag har varit så destruktiv dom senaste veckorna och supit skallen av mig, försökte intala mig själv att jag är över honom. Men fan vad detta gör ont. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag är skärrad och förkrossad.


  15. E skriver: 09 januari, 2018

    Han dumpade mig i augusti. Efter ett 1 årigt distansförhållande, hur mycket jag än intalat mig själv att jag är värd någon som vill ha mig hela tiden och inte varannan vecka som det mot slutet blev, så sitter jag fortfarande, 2018 och är ledsen. Inte lika ledsen som jag var dem första månaderna, men ändå ledsen. Jag gråter inte längre, har börjat acceptera vad som hänt. Men det känns så tomt, nu när han har en ny. Det är den VÄRSTA känslan. Känns inte som att jag kommer hitta någon som går ihop med min familj så bra som han gjorde. Jag skrattar, jag har på sätt och vis gått vidare, men han finns alltid i bakhuvet. Men jag kan lova att det blir bättre, för varje dag som gått blir allt enklare. Och jag vet att han inte längre kommer vara den jag drömmer om på nätterna så länge till. Ett viktigt tips: Acceptera, så många månader som gick utan framsteg för att jag försökte förneka det som hänt….. Och radera alla dina stalker-konton hehe, tänk hela tiden: kommer jag må bättre av det här?


  16. Anna skriver: 02 juni, 2018

    Han har aldrig ens varit min på det sättet, men ändå gör det så jävla ont att han inte vill vara med mig. Vi är bästa vänner och bor dessutom i samma lägenhet som studenter. Han sa redan från början att han inte ville ha något, att han inte var redo och att detta bara var en rolig grej. Ändå så föll jag hårdare än jag någonsin gjort. Fyfasen vad det värker i hjärtat och jag försöker läsa denna text och tänka att det ska bli bra, men jag fattar inte hur. För jag kan inte förstå att han inte vill vara med mig, jag kan inte acceptera det. Varje gång vi är med varandra är han supergullig, jag kan därför inte förstå hur han inte kan känna som jag gör. Och jag vill bara kunna tänka att jag förtjänar bättre men ändå kan jag inte låta bli att känna mig riktigt otillräcklig och oduglig.
    Nu sitter jag här och varje kväll är jag lika rädd för att han ska ligga med någon annan. Att han ska träffa någon och bli kär. Jag kommer inte kunna ta det, hur ska jag kunna vara lycklig för hans skull, han ska ju vara med mig?
    Jag gråter på konserter och i min säng på morgonen dagen efter. Hur ska jag acceptera att denna pojke aldrig kommer att vara min.&


  17. B skriver: 17 juni, 2018

    Min pojkvän sedan 1.5 år tillbaka har gjort slut. Han var det absolut finaste jag varit med om. Exakt allt i en kille jag ens kunde tänka mig. Kommunikativ, rolig, omtänksam. Så fort han såg mig eller min kropp brukade han utbrista ”du är perfekt”. Varje gång. Vi bor i samma stad men han ringde mig varje dag. Vi hade samma syn på livet. Vi skulle flytta till hans hemstad efter examen. Allt detta är borta. Den framtiden jag såg framför mig finns inte längre. Jag kan inte ens beskriva i text hur fin han var och är. Har aldrig känt mig så lyckligt lottad. Vi två, vi var annorlunda. Även våra kompisar sa det. Även hans föräldrar.

    Helt oväntat. Dagarna innan hade han varit exakt som vanligt, sagt att han älskar mig. Det kom som en brutal chock. Han som jag litade på mest, gjorde slut för det inte hade känts som det gjorde i början. Blir så ledsen och besviken för det om något berättar man för sin partner. Vi pratade om allt, men detta höll han för sig själv tills det var för sent. ”Du kommer över det” sa han när jag frågade hur jag skulle klara mig igenom detta.

    Jag vill inte ha någon annan. Jag vill bara ha honom. Vår framtid. En framtid jag inte är en del av, någon annan kommer ta min plats vid hans sida. Har haft flera förhållanden innan men nu visste jag att vi två, vi skulle spendera resten av våra liv tillsammans.

    Det gör så förbannat ont. Vi kommer stöta på varandra under nästkommande år då vi bor en kilometer från varandra och studerar på samma Universitet. Hur ska jag inte gå under när jag ser honom igen? Oavsett om det är på Coop eller på en studentfest. Är så arg. Så ledsen. Så besviken. Så hjälplös. Så chockad. Tron på kärlek är bortblåst. Det skulle vara vi två. För alltid.


  18. Ellinor skriver: 14 september, 2018

    Det är nu ett år efter jag blev dumpad av killen jag älskade och jag är så JÄVLA GLAD att jag då ramlade in på dethär inlägget, jag var helt förkrossad och gick in o läste detta inlägg var och varannan dag, det hjälpte mig otroligt mycket.
    För ett år sedan trodde jag mitt liv var över och idag tänker jag knappt på mitt ex.
    Tusen tusen tack!


  19. Mikaela skriver: 08 oktober, 2018

    Wow! Vilken otroligt skön läsning. Jag är i precis den här situationen nu. Vi gjorde slut för tre dagar sen efter 3,5 år. Även fast dessa steg är helt självklara och man vet att det finns fler som går/har gått igenom det så vill jag ändå läsa om det om och om igen. Det ger en en styrka av hopp om att klarade hen det så gör jag det med! Det finns fler fantastiska människor där ute. Stort tack för att du delar med dig!


  20. Linn skriver: 13 oktober, 2018

    Fina Sandra,
    Jag har läst din blogg i cirka 6 år nu. Ikväll när jag mår så jävla dåligt snubblar jag över ditt gamla blogginlägg om här om hur det är att förlora någon. Och jag kommer så väl ihåg det här breakupet med Ludwig, hur du mådde och det är först nu som jag känner igen mig och vet EXAKT hur du kände och hur det förmodligen kommer att kännas 1000 gånger till.
    Jag tror seriöst jag kommer dö. Ibland har jag så svårt att andas att jag till slut ibland glömmer bort hur man gör. Jag har gått ner 8 kg. Kan iaf äta lite nu.. eller det är bättre iaf.
    Jag förstår att det tar tid. Men när jag ibland inte har duschat på 4 dagar, knappt druckit ett glas vatten och allt jag vill är att ligga på golvet (betydligt längre än 2 timmar) så undrar jag om det någonsin kommer gå över…
    men tack så hemskt mycket. Behövde snubbla lite idag. Och idag snubblade jag över rätt sak.


    1. Sandra Beijer skriver: 14 oktober, 2018

      ❤️


  21. Anna skriver: 11 november, 2018

    Igår blev jag lämnad av min pojkvän och sambo sedan 6 år tillbaka. Det kom som en total överraskning och jag vet inte vart jag ska ta vägen när tomheten sköljer över mig som en iskall våg. Jag hade inte kunnat föreställa mig något annat än att vi skulle leva tillsammans. Men nu sitter jag hemma hos mina föräldrar och försöker förstå och acceptera. Jag klamrar mig fast vid denna lista och tanken att det kommer bli bra en dag. Att gråten inte bara kommer okontrollerad när jag råkar tänka fel tanke. Att jag kommer kunna vara glad och lycklig igen. Att jag klarar mig ur detta starkare än vad jag någonsin varit.


    1. amanda skriver: 29 november, 2018

      Jag känner med dig. Blev lämnad i söndags av, vad jag trodde, var mannen i mitt liv, efter 3,5 år. Vi var mitt uppe i att renovera vår lägenhet, vårt första boende tillsammans. Jag visste att han varit osäker en tid men inte så osäker att han till slut tog steget att göra slut. Han gjorde slut för 1,5 år sedan också men då gick vi tillbaka till varandra efter 3 månader. Men nu, nu känner jag att det är nog. Han har krossat mitt hjärta för många gånger nu. Vi klarar detta.


  22. H skriver: 13 november, 2018

    Hade ett extremt passionerat men ganska dysfunktionellt förhållande med en yngre kille i ett år som i slutändan var för omogen för att prioritera mig och förhållandet. Har aldrig varit så kär trots flera långa relationer och starka upplevelser av kärlek innan honom. Vi delade inte syn på framtiden och på hur en relation ska vara, men jag har aldrig känt mig så rolig som med honom och njutit så mycket av att vara med någon. Nu är det tre år sedan jag över en natt blev vansinnesförälskad och gjorde slut med min sambo för hans skull, och två år sedan vi gjorde slut. Under dessa två år har vi båda saknat varandra jättemycket, vi bor och jobbar några hundra meter från varandra och har haft jättesvårt att sluta ses. Vi har också haft sex flera gånger efter uppbrottet, senast en gång i somras. Underbart varje gång men ångestfyllt efteråt och nästan som ett förnyat uppbrott att säga hejdå efter en sådan känslorush. Jag har också träffat andra, men hittills har de fina män som jag har släppt nära bara väckt känslor som liknar bleka kopior av dem som jag hade för honom. Till slut kände jag att jag var tvungen att åka bort för att komma över detta och var ett halvår utomlands. Träffade en ny fantastisk person som verkligen passar mig under bortavaron, det kändes riktigt bra trots att vi stod inför ett distansförhållande. Men så kommer jag hem och allt kommer i gungning. Jag berättar för mitt ex om min nya relation och mår jättedåligt efteråt. Det kommer dagar (som idag) när det enda jag kan tänka på är att krypa ned i en säng med mitt ex, skratta högt åt ordvitsar och livets alla absurditeter, prata böcker och filmer, kolla serier och kramas kramas kramas. Nu ses vi då och då för att vi har gemensamma vänner, hörs ibland och kollar läget och äter lunch ibland. Jag borde antagligen sluta med det och undvika honom helt för att slutgiltigt kunna släppa honom men en stor del av mig vill inte, den del som blir så fylld av glädje och längtan så fort han är i samma rum. Men nu har detta stulit två år av mitt liv och det gör mig oändligt sorgsen och frustrerad att jag låter det ske. Hoppet finns där någonstans att det ska bli vi igen, men rationellt inser jag att vi nog aldrig kommer att passa ihop och göra varandra lyckliga mer än i stunden, oavsett hur mycket han växer till sig. Senast i somras sade han att han längtar lika mycket efter mig fortfarande och bär på samma hopp, vilket inte hjälper mig i min process. Det känns som att min hjärna är så starkt präglad på honom att ingenting riktigt biter, inget rationellt argument, ingen annan relation med en aldrig så bra person, ingen välövervägd strategi. Det enda som jag kan tänka mig är kanske mer tid och att flytta från den här stan på obestämd tid, men här finns hela resten av mitt liv och här har jag ett spännande jobb i minst två år till. Så här står jag, efter två år av (besvarad!) olycklig kärlek, i färd med att kasta bort en fungerande distansrelation med en lojal, intelligent och mogen kille, 30+ och arg på mig själv, på mitt öde, sorgsen över hur många spruckna relationer som jag har bakom mig och hur många gånger i mitt liv som jag har behövt gå igenom saker som liknar det som står i det här inlägget, uppgiven inför den upplevda omöjligheten i att komma över mitt ex inom överskådlig framtid. I princip varenda annan person i mitt liv har en relation, har gift sig och/eller skaffat barn. Jag känner egentligen ingen stress inför det, men känner mig låst och stressad över att inte kunna bygga upp en relation som skulle kunna leda dit. Känner mig dum och ensam, kan inte prata med mina vänner om detta längre eftersom jag skäms över min irrationalitet och eftersom de har varit tvungna att stå ut med mitt velande alltför länge. De är hjärtligt trötta på mitt ex och tycker allmänt att han är osympatisk och egoistisk, och jag förstår det verkligen. Håller till viss del även med, rationellt, men hjärtat verkar strunta i all kritik mot honom. HUR ska jag komma vidare och ta mig ur det här låsta läget? Är jättetacksam för alla råd, men också frustrerad på förhand över att jag antagligen inte kommer att leva efter dem om de innehåller ”bryt kontakten med honom helt”. Har tidigare gått i terapi för det här bland annat men har nog upplevt att det är lite samma där som med mina vänner; efter en tid är allting sagt och resten egentligen upp till mig. Två år isär och ett halvårs utomlandsvistelse har ju inte hjälpt särskilt mycket, men är det ändå bara mer tid och mer distans till det vi hade som kan göra mig fri från känslorna för honom till slut? Vet ingen annan råd just nu.


  23. Maria skriver: 25 december, 2018

    Dumpad, inte oväntat. Han som fick mig att vilja skaffa barn, något jag aldrig velar haft. Han som drog upp mig på mika fötter. Han som jag älskat, hatat, bråkat och gjort allt med senaste 2.5åren. Vi har rest 27 länder tillsammans, jobbar tillsammans och är ett. Vi har älskat varandra så hårt men också hatat varandra hårt. Destruktivt förhållande, jag visste att det aldrig skulle funka men ändå vill jag inger hellre nu än att flyga hem till Sverige och tvinga han att hålla mig i hans stora underbara famn och gråta mig till sömns.
    Jag kommer aldrig klara det här, hur kan man klara det här. Förstår inte hur man kan vara att ett beslut är så rätt, men hela kroppen skriker att det är fel. Jag vill somna och aldrig mer vakna.


  24. E.H skriver: 06 januari, 2019

    Tre månader har det gått nu sedan han lämnade mig. Och visst blir det bättre. Men det kommer fortfarande dagar där allting bara gör ont. Vi fick 5 år tillsammans och ibland tänker jag att det kanske kommer krävas lika lång tid innan jag kommer känna mig hel igen. Jag försöker hålla mig så långt borta från honom som möjligt. Allt som kan påminna mig om honom. Men sen händer det att jag trillar dit igen. Går in på hans instagram fast att jag vet att jag bara kommer må dåligt. Där ser jag bilder på honom och jag går sönder för jag tycker han är det finaste som finns. Sen läser jag om hur bra livet går för honom och så går jag sönder ännu mer. Det känns så jävla orättvist att han får må bra och leva på sitt liv. Medan jag aldrig mått sämre i hela mitt liv. Det får mig att aldrig vilja släppa en människa så nära inpå i livet igen. För hur ska man någonsin kunna vara säker på något. När en människa som älskar en och ser sin framtid med en ändå väljer att lämna. Ingenting känns längre säkert.

    Jag hoppas att jag kanske hittar tillbaka hit en dag och kan titta tillbaka på den här kommentaren och känna att jag mår bättre. Att det blev bra till slut, trots allt.


  25. Heartbroken skriver: 08 januari, 2019

    Jag har precis blivit dumpad av min största kärlek någonsin. Snart fyller jag 44 så jag vet vad jag pratar om. Den här killen är fantastisk på alla sätt, så djup, fin och härlig på alla sätt. Jag har aldrig varit så lycklig som jag var dessa 9 månader med honom. Han är min drömkille, den som har allt jag någonsin velat ha i en och samma person. Vi träffades på jobbet där han arbetade under ett år som expat. Saken är den är den att han kommer från Belgien, är 14 år yngre och för 1,5 år sedan gick hans dåvarande sambo bort i cancer. Han var inte klar för att riktigt älska igen, och det faktum att vi kommer från olika länder, att han är 14 år yngre och jag inte kan få barn, gjorde det inte direkt bättre för oss. Vi hade det så fantastiskt under vår tid här i Sverige, upplevde så mycket tillsammans, men för två månader sedan flyttade han hem igen. Jag skulle åkt dit över nyår, men han gjorde slut 1,5 vecka innan. För att han inte ser någon long-term framtid med mig (eller någon). Helvete vad ont det gör! Inte bara sorgen och saknaden, utan även det faktum att jag inte ens kan vara arg på honom. Han vill hitta sig själv, ska ut och resa om några månader när han renoverat färdigt ett nyköpt hus som han ska hyra ut. Jag kan ta det, men rädslan att han ska träffa någon annan ligger dock som en svår ångest över mig. Att han ska vara lika fin och intim med någon annan. Jag har aldrig upplevt den intimitet och närhet med någon förrän jag träffade honom, och då har jag ändå både långa och korta förhållanden bakom mig. För mig är han the One, och så har jag aldrig tidigare känt. Att läsa Sandras inlägg och alla kommentarer, det känns fint, men hjälper inte så mycket just nu. Jag är säker på att jag aldrig kommer känna så här igen, vet inte ens om jag vill. Han säger att jag är the Perfect Girl och vi hade the Perfect Relationship, och man vet aldrig vad som händer i framtiden. Kontakt har vi fortfarande ibland. Pratar i telefon och chattar. Jag vet inte om det hjälper eller stjälper. Vet bara att utan honom mår jag skit. Vet inte vad jag ska ta mig till, allt hopp om en lycklig framtid dog med vårt förhållande. Det spelar ingen roll att han säger att som vän kan han älska mig för evigt. Det inte är vänskap jag vill ha. Känner mig så ensam. Är inte någon som har massor av vänner runtomkring mig. Har några få, men inte som direkt har möjlighet att krama mig eller bara finnas där. Jobbet hjälper inte, där mår jag mer skit, för det var där vi träffades och alla ser på mig vad som hänt. Hur ska jag lyckas ta mig igenom det här…


  26. anonym skriver: 13 januari, 2019

    Jag älskar den här texten, tack så mycket Sandra!! Har hjälpt mig och även mina vänner flera gånger. Varje gång jag gått igenom ett breakup så går jag alltid tillbaka till de här tipsen.
    Nu har jag sparat dem igen eftersom jag igår blev lämnad av honom jag varit tillsammans med i 1,5 år. Det gör så. jävla. ont. Jag trodde att det skulle vara vi. Och nu vill han inte längre, krossar mitt hjärta.
    För en månad sedan gjorde han slut med mig första gången. Dagen efter tog han kontakt igen och hade ångrat sig. Jag tog honom tillbaka, men han kunde ändå inte helt bestämma sig utan ville ”fundera”. Det har varit en helvetes månad, men jag trodde verkligen inte han skulle lämna mig igen. Och så igår dumpade han mig igen. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen, ser bara mörker just nu. Jag finner inte ord för hur ont detta gör.
    Min trygghet är borta. Värsta är att jag har inte bara förlorat min pojkvän som jag älskar, jag har också förlorat min bästa vän, min närmaste. Känns så absurt att vi ska gå från att ha varit varandras närmsta till att bli främlingar. Från att ha kontakt/ses varje dag ska vi inte alls höras längre.
    Skulle vara uppskattat om du nu ville skriva ett inlägg som tangerar breakups på något sätt <3 kram bästa Sandra och alla andra där ute som går igenom detta!! <3


  27. L skriver: 28 januari, 2019

    Ikväll ska vi ”diskutera vår framtid”. Jag känner i hela kroppen vad det betyder. Vi har varit tillsammans i över tretton år och varje gång tanken snuddar vid det som förmodligen komma skall fylls ögonen med tårar.

    Vårt förhållande är inte så bra längre, åtminstone inte hela tiden, men det känns som om jag kan leva med att vara lite, lite olycklig i resten av mitt liv om vi bara kan vara tillsammans. Det känns som om jag inte finns om vi inte är tillsammans, i vårt hus med vår älskade katt.


  28. Kaylanouw.com skriver: 11 februari, 2019

    I helgen blev det min tur. Allt suger så ofantligt mycket men det är ändå tursamt att ha ett inlägg som det här att rota fram och finna tröst i.


  29. Anatonia skriver: 22 mars, 2019

    Såå bra text! Hittade det slumpmässigt när jag letade ”hur kan man laga ett brustet hjärta”.
    Träffade en kille för drygt ett år sedan, dejtade några månader sen blev vi tillsammans. Vi hade kul tillsammans, kunde dela mina tankar med honom, vi nästan bodde tillsammans. Men efter ett år sa han aldrig ”jag är kär i dig” ”jag älskar dig”.. Han hade ett långt förhållande innan och jag tänkte att han var bara rädd att berätta om sina känslor. Jag gav honom tid men jag ville veta vad han känner.. Då satt vi en vanlig torsdag eftermiddag och jag frågade honom. ”Var är vi på väg? Det har gått ett år men vi har aldrig pratat om vad vi känner för varandra. Jag är kär i dig, jag älskar dig”. Han svar ” jag är inte kär i dig, jag älskar dig inte. Du är så snygg och omtänksam men det känns att något saknas och jag tror inte att jag kommer hitta det med dig. Du är som min bästa vän. Det är bättre att vi gör slut. Det sa han när för några timmar sedan då planerade vi om vad vi skulle hitta på när hans mamma skulle hälsa på i helgen, vad vi ska göra under påskhelgen.. Nu är jag förkrossad, dessutom är den enda person som finns i mitt liv. Jag har varken familj eller några vänner. Jag vill bara försvinna, gå under jorden.. Sluta existera.. Vet ej hur jag kan ta mig vidare i livet… Tacksam för råd!! Kramar till alla med ett brustet hjärta..


  30. Evelina skriver: 25 mars, 2019

    Jag var den blev kär och jag var också den som fick avsluta det (som inte ens hann bli ett förhållande). Han kunde inte vara tillsammans med mig nu, men jag var den som var tvungen att se på det rationellt. Jävla liv, att vara kär men också tvingas tänka logiskt. Men jag måste ta hand om mig själv. Tack för listan Sandra.


  31. C skriver: 01 april, 2019

    Jag går just nu igenom min största kris någonsin. Kan inte andras, kan inte sova, kan inte äta. Min bästa vän, min största trygghet och min största supporter. Efter två år tillsammans i en stad som inte är min, känner jag mig just nu så otroligt vilse. Beslutet var gemensamt och är helt rätt, ändå känns allt så fruktansvärt fel. Alla säger att det bästa är att bryta kontakten helt och att jag inte ska höra av mig. Men både han och jag behöver få bearbeta detta tillsammans. Få sörja tillsammans och få gråta tillsammans. Är det verkligen så fel? Tänker mig att vi måste få hitta en väg ut ur detta på vårt eget sätt. Att börja hata varandra nu och smutskasta något som varit så fint, känns så främmande. Jag vill inte höra någon säga något dåligt om honom eller vårt förhållande. Jag förstår att det aldrig kommer bli vi igen, men varför måste jag både förlora förhållandet och min bästa vän samtligt? Jag vill bara ge upp. Orkar inte hantera detta. Vill inte hantera detta.

    Jag önskar så att jag likt många andra här kan klicka in här och känna mig hel igen om några månader. Men det känns så fullkomligt hopplöst.


  32. T skriver: 07 april, 2019

    Tack tack tack! Sitter med ett sjukt krossat hjärta och försöker överleva dagar utan den finaste människan i världen. Tyvärr har vi fortfarande kontakt så det blir inte direkt lättare men har bestämt mig för att komma över henne en gång för alla.


  33. hug skriver: 02 maj, 2019

    Tack


  34. kajsa skriver: 06 maj, 2019

    Usch. Läser detta i ett desperat försök för att få NÅGOT att kännas lite bättre. Blev lämnad för en månad och en dag sedan. Kändes liksom bättre för tio dagar sedan än vad det gör idag. Hatar att det inte är en spikrak kurva uppåt framåt utan att det faktiskt blir värre i perioder. Känns så dystert allting.
    Det är maj nu och jag vill vara glad i sommar men jag vet inte om det kommer gå. Till alla där ute som kämpar på, kram <3


  35. jenny skriver: 24 oktober, 2019

    tror tyvärr det försvunnit lite kommentarer här 🙁


    1. Sandra Beijer skriver: 25 oktober, 2019

      japp, det hände i omflyttningen av bloggen, finns tyvärr göra åt. <3


Annons
Laddar
https://sandrabeijer.elle.se/kiss-the-boys-and-make-them-cry/