Ikväll händer det, nu äre val. Jag ska hem till Jenny och valvaka. Jag har gjort en spellista med ett gäng feministiska kampsånger från 60- och 70-talet som jag gillar, varsågoda att följa här om ni vill. På valtemat kan vi spana in den här antologin som jag medverkar i utgiven av Feministiskt Initiativ tidigare i år. Vad händer nu heter den. 100 feminister har bidragit ideellt med texter och illustrationer. Jag skrev en krönika om #metoo. Tänkte att jag skulle publicera den här idag. Glad läsning, och så håller vi tummarna för ikväll. kram. ▽ I mitten av oktober var jag tyst i en vecka. Sa inget, stängde in mig, slöt rösten. Metoo blixtrade ner helt plötsligt: i krönikor, tidningar, instagramflödet, i facebookgrupperna, i samtal över cafébordet. Det fanns ingenstans att gömma sig och jag bestämde att jag nog var förkyld, stannade hemma. Det regnade. På den tredje dagen började min mobil vibrera. E-mail, direktmeddelanden och bloggkommentarer som skrev, Har du inget att säga? Är du på förövarnas sida? Jag drack fyra koppar kaffe innan lunch och funderade på om jag kanske också kanske hade lite feber dessutom. Bäst att stanna hemma lite till. Jag förlorade fotfästet femton gånger förra året. I mitt vardagsrum, på Skeppsbron, en kväll på en fest i juli och 03.40 i en mardröm. Jag satt förlamad på en kontorsstol med händerna uppslagna och såg hur blodet dunkade i venerna, svalde svarta pingisbollar av ångest och hamnade på Liljeholmens tunnelbanestation när jag skulle till Östermalmstorg. Ibland blir det så. Jag köpte mörka solglasögon fastän det var vinter och flyttade tillbaka hem till mina föräldrar. Spände käkarna så att huvudet dånade. Jag andades i fyrkanter och åt små lugnande vita tabletter, lyssnade på sömnappar i flygplansköer och stampade mig genom staden. Jag sökte på flashback hur man slåss med knytnävar och slogs aldrig med knytnävar. Istället duschade jag flera gånger om dagen och höjde till fjortonde nivån på löpbandet. Jag möblerade om i lägenheten och målade dörrkarmarna i en ny färg. Jag tänkte att allt kommer bli bra. Det måste bara gå lite tid. Sedan blir allt bra. Sedan är alltid som vanligt. Men när oktober kom tappade jag rösten. Jag satt med öppen mun framför nyhetsflödet, för där, helt tydligt, såg jag plötsligt hur andras vener pulserade på samma sätt, hur andras svarta pingisbollar gled ut och liknande mina och de byggde tumörer av skräck och mod på en och samma gång. Dörrar jag aldrig tidigare öppnat i huvudet slogs upp på vid gavel. Det är inte mitt fel. Det är inte skamfullt. Det är på riktigt. Och jag är inte ensam. Jag är inte ensam. Vi som inte berättar våra historier finns här. Vi kanske inte har de verbala musklerna som många av er andra. Men vi är lika närvarande. Ni bär mig. Jag bär er. Tillsammans är vi ett krig. Och vilket jävla fucking underbart storartat krig. ▷
