Annons
Annons

bloggen fyller Ă„r 🎈


 

photos: emma grann /studio emma svensson
foto: emma grann /studio emma svensson

🌟

Idag blir den tonÄring. Bloggen. Den som startades i ren tristess, pÄ ett sommarjobb nÀr jag var tjugo och ingenting i livet hade börjat Àn. Knappt.

Idag Àr den hÀr platsen tretton Är gammal och sjÀlv Àr jag trettiotre. Hela mitt vuxna liv Àr dokumenterat. Resor, fester, klÀder, mat, pojkvÀnner, ex, favoritböcker, favoritkÀnslor och allt dÀremellan som ibland Àr ingenting mer Àn lösa tankar men som ÀndÄ Àr nerskrivet och kvar för evigt. Varje dag. Hela tiden.

Annons

🎈

I Är Àr första gÄngen pÄ tretton Är som jag funderat kring min bloggs framtid. Hur lÀnge ska den finnas kvar? Hur lÀnge vill jag fortsÀtta? Vad vill jag berÀtta hÀrinne?

Jag har varit med Ànda frÄn början. Upplevt alla bloggvÀrldens faser hittills. 2005 nÀr det var nÄgot nytt att scrolla pÄ hemsidor och att kommentera direkt: det kallas en blogg.
Den första lönen pĂ„ 500 kronor nĂ„gra Ă„r senare, de första presenterna frĂ„n lĂ€sare och företag utanför dörren. Att lĂ€ra sig photoshop, köpa en systemkamera – allt var nytt. Man kunde vara hur groundbreaking som helst för ingen hade varit dĂ€r innan en sjĂ€lv. Jag hittade pĂ„ att jag kunde berĂ€tta om min dag i ett linjĂ€rt flöde med bildtexter under varje bild. Ingen hade gjort det förut, nu Ă€r det vĂ€l det sjĂ€lvklaraste som finns. Vad man Ă€n gjorde kunde man vara innovativ, hur liten idĂ©n Ă€n var.
Jag var sĂ„ nyförĂ€lskad i formatet och förĂ€lskelsen höll i sig i ett decennium. Är fortfarande kvar pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt. Har svĂ„rt att komma pĂ„ ett roligare, knasigare och mer mĂ„ngfacetterat yrke jag skulle trivas i faktiskt.

Jag var den första i bloggvÀrlden att skriva öppet om ett break-up. Serverna lÄg nere i tre dagar och kommentarsfÀltet och mailen brann. Det Àr lÀnge sen nu. Nu Àr det inget konstigt att va ledsen offentligt. Vilket Àr fint pÄ mÄnga sÀtt. NÀr jag började blogga var det under en internettid nÀr folk knappt ville sÀga vad de hette i efternamn. Niotillfem hette jag.

🎈

Hur lÀnge kommer jag blogga?

Jag vet inte. I en tid dÀr alla Àr influencers, dÀr inga selfies Àr skamliga och alla har en historia att berÀtta slutar man kanske aldrig. Inte ens om man stÀnger ner en blogg. För ett konto har man alltid nÄgonstans. SÄ ser det ut. Alla gÄr att nÄ. Facebook instagram twitter snap. Alla PR-byrÄer har min portkod och skostorlek.

Tar sjuttielva selfies om dagen utan att tÀnka nÄgot vidare pÄ det. Men jag Àr sÄ utled pÄ mitt utseende. Trött pÄ att bÀra runt en tung systemkamera. Trött pÄ att skriva om mig sjÀlv. Trött pÄ vara en del av en bransch dÀr jag lÀser om unga tjejer som bestÀller spaghetti pÄ en restaurang för likes och inte för att Àta den.

Eller trött kanske Àr fel ord dÀr, fucking livrÀdd Àr kanske bÀttre.

Allt Àr sÄ fint förpackat 2018, oavsett om det handlar om lÄtsasmÄltider, en klÀnning som bara anvÀnds för en bild, botoxlÀppar eller panikÄngest. Snabba kickar, glittriga events och unga tjejer som gÄr in i vÀggen, en efter en.
Hur mÄr alla egentligen?

Kanske Àr det sommaren som fÄr mig att kÀnna sÄhÀr och kanske gÄr det över.

Eller sÄ Àr det bara tonÄren. Bloggen har börjat smÀlla i dörrar och rymma ut sent pÄ natten och kommer inte hem pÄ tiderna vi har bestÀmt. Man ska inte ta det personligt. En dag kommer hon tillbaka och dÄ kan vi prata pÄ riktigt igen. Och jag Àlskar ju henne nÀstan jÀmt. Mer Àn det mesta och dom flesta om jag ska vara Àrlig.

Grattis pÄ trettonÄrsdagen. Snart börjar allt det spÀnnande.

🌟

(36)
(272)
(0)

58 kommentarer till “bloggen fyller Ă„r 🎈”

  1. Hej Sandra! Din blogg Ă€r verkligen som ingen annan. Hela DU kĂ€nns som nĂ„got stĂ€ndigt nyskapande. Alltid en ny/nygammal eller bara annan vinkel pĂ„ saker och ting. Din blogg Ă€r den enda blogg av de jag kikar som jag LĂ€ser texterna och inte bara scrollar. NĂ€r jag funderar nĂ€rmare kollar jag inga bloggar lĂ€ngre pĂ„ samma sĂ€tt, bara din och hanapee’s. Grattis till dig och bloggen, jag kĂ€nner dig inte men det kĂ€nns fint att jag tror att jag gör det. tycker om er otroligt.

  2. För mig Àr den röda trÄden i ditt skrivande, det som du alltid Äterkommer till, att leva i den hÀr vÀrlden som tjej och att vÀxa upp som tjej. Att frÄn liten tjej bli tonÄring och ung kvinna. Att bli vuxen i den hÀr patriarkala vÀrlden dÀr tonÄrstjejer pÄ mÄnga sÀtt Àr sÄ vÀldigt föraktade. Att ta sina kÀnslor pÄ allvar och inte förminska sig sjÀlv. Att vilja ha kÀrlek men ocksÄ rÀttvisa. Att överleva hjÀrtesorg. (Som sÄ mÄnga andra ocksÄ kommenterat hÀr).

    Det finns massor av böcker om pojkar som vÀxer upp till mÀn, skrivna av mÀn. Massor av mÀn som genom historien har undersökt och funderat och brutit ner vad det Àr att vÀxa upp frÄn pojke till man. Och som skrivit ner det. Men för oss kvinnor finns inte samma mÀngd. Jag tror kvinnor bara har mer att göra för att överleva sÄ att de inte hunnit eller haft rÄd att sÀtta sig ner och skriva ner sina tankar.

    För inte alls lÀnge sedan, typ 50 Är, innan dagens preventivmedel, var det ju för kvinnor sÄ att om man ville ha kÀrlek och sex (med mÀn) sÄ fanns alltid risken att man blev gravid.. SÄ mÄnga kvinnor hade aldrig ett val. För hur ska man klara sig utan kÀrlek? (T.ex. MÀrta Tikkanen gjorde ju bÄda: familj med barn och skrivande. Men hon jobbade ocksÄ dubbelt sÄ hÄrt som sin skrivande man)

    SÄ jag tÀnker att du och din blogg Àr med och fyller ett stort tomrum av kvinnliga berÀttelser. Dina berÀttelser, men ocksÄ vÄra berÀttelser. VÄr glÀdje. VÄra sorger. Och du tar kÀnslor pÄ allvar. Du tar alltid oss lÀsare pÄ allvar.

    SÄ tack. Tack för att du skriver.

Visa alla kommentarer

(Obligatorisk)

 


Annons

 
 


Annons

Laddar