Annons
Annons

de polyglotta älskarna.


 

Lina Wolff - de polyglotta älskarna

Förra veckan läste jag ut 2016 års Augustprisvinnare i skönlitteratur: Lina Wolffs De Polyglotta Älskarna. Jag läste ut den på bara ett par dagar, tyckte den var så bladvändig, välskriven, psykologisk och spännande. Och sorglig.

Annons

Lina Wolff - de polyglotta älskarna

Boken är uppdelad i tre historier som knyts ihop. Den första handlar om Ellinor som lägger upp en profil på en dejtingsajt: ”Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man”. En litteraturkritiker i Stockholm svarar och hon åker upp till honom och de går in i något slags weird ojämn maktbalans-förhållande.

Lina Wolff - de polyglotta älskarna

Den andra historien handlar om författaren Max som lever i ett äktenskap som börjat gå på tomgång och börjar fantisera om att ta en receptionist han träffar av en slump i Word Trade Center vid T-Centralen som älskarinna. (jävlar vad lång mening sorry)

Lina Wolff - de polyglotta älskarna

Den tredje historien handlar om en italiensk överklassfamilj som har förlorat sin förmögenhet och vi får följa en mormor, mamma och dotter i deras palats som de nu kommer förlora.

Lina Wolff - de polyglotta älskarna

En sak som jag tyckte mycket om i denna roman (och som ni vet att jag gillar överlag) är att det finns så mycket fint att stryka under. Boken har ett väldigt speciellt språk som jag verkligen gillade. Den har många lager och vill säkert berätta något helt annat än vad jag läste mig till, men det är väl också det fina med böcker. Att man hittar det man själv söker för tillfället. Det här är en bok om män och kvinnor, om relationer, makt och klass. Jag tyckte om att kvinnorna agerar på ett klassiskt manligt sätt och vice versa: kvinnorna är raka och tydliga (nästan blasé), männen känsliga.

Samtidigt är den brutal ur precis samma slags perspektiv men omvänt – kroppar och personligheter beskrivs ingående på ett köttsligt uttråkande sätt. Slitåslängigt, som gamla urtvättade klädesplagg, något man enkelt byter ut – särskilt genom männens ögon. För en romantiker som jag själv gjorde det mig tung i hjärtat. Jag har aldrig känt så med män jag älskat insåg jag. För varje år som går med någon blir jag mer och mer fascinerad över de nya sidor som vecklar ut sig, ett annat sätt att röra sig i sömnen, en kort anekdot från ett möte, en ny fräkne. Är detta ett (socialt obs ej biologiskt) kvinnligt drag funderade jag på. Det är som att maktbalansen omstruktureras efter några år, och kanske är detta mitt relationsproblem. Kanske. Förjäkligt isåfall. Jag är så trött på män.

Gud. Svamlar jag nu. Ibland känns det som att jag långsamt håller på att bli sjuk i huvudet för att jag tänker så jävla mycket att jag knappt längre vet vad jag hittat på och inte.

Lina Wolff - de polyglotta älskarna

Jättebra bok, väldigt mörk, men det är också det fina med den.

 

(0)
(0)
(0)
29 kommentarer | Translate
 


Annons


SENASTE NYTT FRÅN ELLE.SE



 
 


Annons

Laddar