Annons
Annons

det gör inte ont men det känns som att det gör det. det känns som att det gör så jävla ont.


 

När jag fyllde femton år var jag fortfarande okysst.
Jag stod framför spegeln och tänkte, femton år. Nu är det nog försent. Har det inte hänt nu så händer det nog inte alls.
Redan när vi slutade sexan och sov över på mitt landställe, sjöng högt högt till Lutricia McNeal och såg Jurtjyrkogården 2, redan då sa hon som hade rökt och smakat öl att tolv år är alldeles för sent för okyssta läppar. Redan då.
Jag hade minst fem olika pojknamn inristade på en hemlig plats vid sängkanten men inte en enda av dem visste vad jag hette i efternamn. Jag hade förälskat mig över sommaren och hade till och med vågat säga till honom att jag tyckte han var fin. Att han var duktig på fotboll och hade vackra bruna ögon. Det spelade förstås ingen roll. Han hånglade med någon som var ungefär sextiotvåtusen procent mer populär än vad jag var och dessutom hade hon bröst. Jag hade inte ens något man kunde kalla höfter.
Jag läste bok efter bok om stora förälskelser och tårdrypande slut. Men hur ska man få en trasig romans att berätta om när pojkar inte ens vet vad man heter i efternamn?
Jag skrev inte om det i min dagbok. Jag skrev inte om det för att inte göra en framtida sandra ledsen. Jag tänkte, ingen ska behöva titta tillbaka och se det här misslyckandet. Ingen ska någonsin få veta att det går runt en okysst femtonårig flicka på gatorna, mitt på blanka dagen.

Annons

Veckan efter min födelsedag var jag bjuden på en hemmafest, en av de första i hela mitt liv. Den var ute i Bromma, jag kände ingen och jag drack inte mer än en halv folköl för att jag inte vågade tappa kontrollen. Jag satt ute på terassen och provrökte cigaretter som smakade illa i väntan på nikotinruset. När jag skulle gå på toaletten stod det en pojke där, några år äldre.
– Hej, sa han. Vad söt du är, kan jag inte få kyssa dig?
– Absolut inte, svarade jag vettskrämt och smuttade på min folköl. Gick hem och förstod inte varför jag aldrig blev tagen med storm. Jag såg framför mig ett klassiskt filmmanér: tryckande regn, mitt i natten mitt på gatan mitt i sommaren och ett kompakt fjärilsrus i hela magen.
Men sommaren var ju snart slut.

Sedan kom september. Jag låg i sängen om nätterna och ångrade att jag inte hade vågat säga ja till den där pojken i bromma. Jag kunde inte tänka mig någon värre känsla än den här utestängdheten. Känslan av någons axlar mot mina egna kändes öronbedövande långt bort, nej det gick inte ens att fantisera sig fram.
I december försökte en pojke kyssa mig i köket på en hemmafest och jag blev så nervös att jag vred huvudet lite för mycket åt sidan och hans läppar stötte emot mina tänder.
Jag bröt ihop på tunnelbanan hem.
– Herregud, att jag inte tänkte på det tidigare, snyftade jag till min bästa vän. jag vet ju inte ens hur man gör!

Året då jag skulle fylla sexton år vågade jag öppna läpparna efter fyra folköl och lika mycket ”snälla sandra, bara litegrann”. Jag kände honom inte speciellt bra, men han hade åtminstone fräknar. Vi kysstes i prick två timmar, och jag märkte inte av en enda fjäril.
När jag vaknade dagen efter var lättnaden enorm. Herregud. Det var som att ha klarat simtestet i skolan, som att hoppat från tian, överlevt första skoldagen.
Jag skrev ingenting i min dagbok om det. Jag tänkte att det inte fanns något att berätta om. Jag såg ner på min femtonåriga kropp och tänkte att jag borde vara glad över att jag ens fick göra det.
Jag ritade en liten stjärna i kanten  av kalendern för att inte glömma datumet i alla fall.

Jag har den där kalendern i en låda ovanför garderoben och när jag tänker på den där förbannade stjärnan i kanten som var viktigare än allting annat känns det som tusen nålstick i bröstet. För att det aldrig handlade om längtan efter hur någon annans läppar kan smaka. Utan om att ingen någonsin ska få veta att det går runt en okysst femtonårig flicka på gatorna, mitt på blanka dagen.

(0)
(0)
(0)
23 kommentarer | Translate
 

Annons
Annons


Laddar