FILM FILM FILM! Fyra filmer som gjort störst intryck på mig i livet ÄR: Amelie från Montmartre (2001) När man läser om folk som blivit frälsta av Jesus är det svårt att relatera till känslan. Men jag kan tänka mig att den påminner om gången jag var 17 år och såg Amelie från Montmartre på bio. Det var nämligen som att hitta hem. Filmen formulerade allt som jag hade letat efter att någon skulle formulera för mig. En livsåskådning som byggde på kärleken i det lilla, att magin ligger i verkligheten och att man aldrig är ensam om man lutar sig mot fantasin. Och french oh so french Under 2000-talet har den här förhöjda verkligheten och den så kallade manic pixie dream girlen blivit upphöjd, kapitaliserad, nerskjuten och kanske snart glömd. Men för mig förändrade Amelie mitt liv. Jag hittade ett samband som tonåring och jag tror inte att dagens Sandra varit samma Sandra utan den filmen. Amelie 4-ever https://youtu.be/lrlQR_KH_nw The Tree of Life (2011) Jag såg The Tree of Life en lördagseftermiddag innan jag skulle på en hemmafest. Hade inga större förväntningar än att det skulle bli kul att gå på bio. Filmen har ett fyrtiofem minuter långt intro om uppkomsten av vår planet och dess liv tills man slutligen hamnar hos en familj i femtiotalets Texas. Pappan och patriarken spelas av Brad Pitt. Det är svårt att med ord beskriva sällsynt stora känslor, men drygt en timme in i filmen började jag uppleva en sådan. Det var inte som att jag plötsligt började gråta. Det var snarare som att gråten tog mig i besittning. Jag grät så bröstkorgen skakade. Halsen liksom sköt ut helt nya jämrande ljud, jag fick gå ut ur salongen och få ur mig dem i korridoren. Jag grät som om jag stod i regn. Jag satt på knä på golvet med huvudet mot biositsen och hulkade. För att filmen handlade om min pappa. För första gången i livet hade någon visat mig min pappa utifrån. Det var ett pussel av fragmentariska minnen som la sig rätt. När jag gick ut ur biografen två och en halv timme senare kände jag mig renad. Strax därefter sa jag upp kontakten med honom och en tid efter det kontaktade jag en psykolog för att reda ut känslor jag burit bara i mig själv. Jag säger inte att det var på grund av Tree of Life, för det var det förstås inte. Men den gläntade på något jag inte öppnat tidigare. Jag minns absolut ingenting om vad som händer i filmen. Jag tror inte ens några specifika scener var självupplevda. Det var den genomgående tonen som träffade mig rakt in. https://www.youtube.com/watch?v=RrAz1YLh8nY Stålmannen (1978 ) Grease (1978) Dessa filmer får stå ihop för att de fyller samma funktion. Upplevelsen av dem var densamma, det var bara jag som var olika ålder. Stålmannen lånade min dagisfröken ut till mig på en videokassett 1989. ”Jag såg den här filmen igår och du skulle tycka om den. Du får låna den av mig”. Att jag som fyraåring blev rekommenderad en film av en fröken är kanske märkligt i sig, särskilt eftersom jag inte ens kunde läsa subtitles. Men hon visste väl nåt. För när Clark Kent kommer ut ur telefonkiosken i stålmannendräkt uppstod ett sug inuti kroppen. Det var mitt livs första magpirr. Och sedan var jag kär. På måndagen under morgonstunden deklarerade jag för dagisgruppen att jag var kär. Jag minns hur pojkarna vek sig av skratt i kullerbyttor bakåt. Men för mig var allt på blodigt allvar. När vi hoppade hopprepslekar försökte jag stanna på C, K eller S. Jag snickrade en träfigur av Stålmannen som jag ställde i mitt fönster hemma. Vi lånade filmerna, om och om igen i videobutiken, jag prenumererade på tidningen och i julklapp fick jag en Supergirl-kostym. Än idag har jag en superskillad kunskap kring det universum som är Stålmannen och skulle backa honom utan pardon i varje diskussion om superhjältar. Nästa förälskelse skulle inte ske förrän 1995 när Grease sändes på tv. John Travolta vänder sig om på skolgården med en cigg i mungipan och då var det KLIPPT. Varje dag resten av femman skyndade jag mig hem för att se filmen. Spolade tillbaka och såg om. Såg sönder ett band, fick ett nytt. Tejpade min skolbänk full med bilder av John Travolta som jag hittade i någon tidning. Bilderna var ju tagna tjugo år efter Grease (det här var runt Pulp Fiction-tiden snarare). Men man fick ju ta det man fick tag i när inte internet fanns. Clark Kent och Danny Zuko har byggt hela min killsmak. Mörkhåriga män med käkben så skarpa att man kan skära limpa med dom. En lock i pannan på det så är jag din för alltid. https://youtu.be/jVM-pSD0QlI?t=191 https://www.youtube.com/watch?v=Llysp8hdr7k
