Ganska många önskade en timeline från det att jag fick reda på att jag var gravid fram tills att det blev offentligt. Jamen förstås, det kan jag bjuda på! Har inte så mycket early gravidiga bilder, men här är i alla fall söndagen i februari då det stod på stickan att jag var gravid. Jag hade anat att nåt var off i ungefär två veckor. Min mens är alltid on time. Förutom den här gången då. Men det var bara att förtränga och förtränga!! De där sura uppstötningarna som plötsligt dök upp i tid och otid, inte var väl det graviditet, nej nej nej. Efter två veckor gick vi i alla fall och köpte ett test. Björn fick kolla, jag vågade inte. Där stod det gravid i stora svarta bokstäver. Stängde in mig i badrummet och hulkgrät resten av kvällen. Det var liksom inte så att jag inte ville ha en bebis. Jag visste, eller vi visste, att vi ville ha en liten familj om det gick. Men det kändes så fort här plötsligt...kanske sen?? Chocken som slog mig var en flod av ensamhet. Varför kunde inte bebisen va i hans mage? Varför var jag plötsligt ett värddjur för någon jag absolut inte känner? Var jag ens Sandra längre? Åt lunch med min mamma två dagar senare. Tog denna bild på Märta <3 Viskade fram de nästan omöjliga orden. Min mamma höll på att ramla av stolen av chock och glädje. "Men nej och stopp" viskade jag. "Det är inte något bra. Jag är JÄTTELEDSEN." Pratade, pussades, kramades med min kille och vi bestämde att behålla den lilla grejen i storleken av ett ris. Det är bra att man ska bära riset i nio månader så att man kan tänka mycket och känna mycket. Alexandra var den enda som visste i mitt liv utom mamma och Björn. Skrev in mig hos barnmorskan. Pga corona måste man gå själv på allt. Det var jobbigt i början. Min barnmorska sa "men barnet är väl efterlängtat?" när jag berättade att jag kände mig väldigt rädd. Jag förstår att hon inte menade nåt illa (även om det var klumpigt sagt). Jag fick panik där inne i rummet för vad skulle jag svara? Var det en trick question? Skulle hon ta min bebis om jag svarade nej? Grät utanför mottagningen. När jag fick vara i närheten av min pojkvän kändes saker tryggare. Dessutom, dessa gener måste föras vidare!! Han har varit så snäll och tillåtande och tålmodig. Även om han också tyckt det känts läskigt och svårt har han stått stadigt för min skull <3 "Tänk istället att Märta bor i magen" sa han. Ja, det brukar jag fortfarande tänka när marken svajar till. Jag bestämde jag bara skulle glida igenom den här graviditeten och allt skulle va exakt som vanligt. Det var tävling mellan mig och bebis i magen och jag skulle vinna. Det funkade inte. Från och med vecka 8 kom tröttheten. Jag sov mellan 12-16 timmar om dygnet och var trött ändå. Hej halsbränna. Och hungern. Fattar ingenting av den. Känner mig aldrig hungrig längre innan den slår till som ett monster och det bara är att söka sig efter närmsta korv med bröd. Obs ingen craving, bara ett sätt att släcka känslan av att inte käkat på månader. Och hello illamående. Mådde illa från att jag vaknade till att jag somnade. Kräktes aldrig (tack och lov) Det kändes bara konstant som att vara på en båt i storm, i två månaders tid. Väldigt dränerande känsla, det måste jag säga. Så glad över att jag skrivit klart mitt seriemanus innan detta hände!! Annars vette tusan hur jag hade fått ihop det. Det som gick att äta var väldigt enkla smaker. Som räkdumplings med soja, färsk pasta med smör och hårda äpplen. Kjolarna blev för små mot slutet av mars. Fick ta en funderare vad min klädstil innebar när den inte skulle accentuera midjan. Först tänkte jag att det var puffiga a-linjeklänningar med kängor till. Men i detta kände jag mig tyvärr mer som ett stort barn. Leggings och skjorta blev mitt go-to-plagg. Så fint ju! Första ultraljudet hos barnmorskan. Här har vi väntrummets cd-spelare där en Robbie Williams-singel gick på repeat. Och på ultraljudet fanns förvirrande nog en bebis. Det är väldigt märkligt hela grejen att man tar ett gravtest och sedan är det en godkänd sanning i månader. Folk tror på en och man skrivs in i systemet och så vidare utan att nån kollat efter. Men det visade sig i alla fall att jag inte var knäpp, det låg nåt där i. I april började gravidrykten florera. Jag bryr mig inte särskilt vad som snackas i andra kanaler men blev väldigt stressad när jag behövde radera kommentarer på instagram. Klämde i mig i min tajtaste overall och tog ett foto. Var absolut inte redo för att ens diskutera min graviditet med kompisar. Bebis eller pasta? Svårt att säga. Pasta tror jag. Det var skönt att resa till Frankrike tre veckor i april och inte behöva tänka på hur man såg ut eller om någon skulle se. Skulle ta en kul springfilm till instagram. Det gick ju inte, där i är en bebis. Så försvann illamåendet och världen kändes ljus i några fantastiska veckor! RIP min sista långpromenad innan foglossningen slog till. Otroligt tråkigt att inte kunna promenera längre. Men väljer tbh foglossning alla gånger över konstant illamående. Och vi avslutar väl här. När jag tog bloggbilderna. Fyra månader in i graviditeten. Jag tycker det har hjälpt mycket att magen just har växt. Det är enklare att föreställa sig någonting när det syns och känns på en. Detta inlägg blev snarare blev en summering av olika krämpor än feelings. Men det är för att jag är mitt i att själv försöka fatta och inte riktigt har landat. I förrgår fick jag på ultraljud se bebisen sträcka ut sig med sina små händer och vända sig om. Den minsta lilla ryggraden, inuti min mage.
