Förra veckan hade jag del 1 av en Q&A om min graviditet och idag är det dags för del 2. Tredje och sista delen kommer i nästa vecka. Som vanligt godkänner jag inte hat, kränkningar eller kommentarer som är ute efter att trycka ner. Jag vet att jag kan vara okonventionell ibland i mitt tänkade, men det är verkligen inte min avsikt provocera. Om du inte håller med - låt oss ha ett vuxet bemötande, jag tror vi alla lär oss av varandra <3 Så, mot frågestund! Är du orolig för något efter barnet kommit, till exempel, tänk om jag inte tycker om hen? Nej, jag är inte orolig för det. Jag tror att föräldrar som inte tycker om sina barn grundar sig i något mycket mer dysfunktionellt än att tycka en graviditiet är svår att greppa. Har några kroppsliga förändringar varit extra nice eller onice? Tycker många komplex försvinner när man bakar en bebis. Man kan liksom inte göra nåt åt saken, kroppen växer. Och det var länge sedan jag tänkte så sällan på alla "mina fel" i en spegel. Väldigt skönt. Vad som är jobbigt är väl att ens kropp så tydligt inte längre är ens egen. Jag har ont, har svårt att röra mig, vaggar omkring och känner mig som ett dräktigt djur. Jag längtar så intensivt efter att få springa igen. Och då menar jag inte som i träning utan bara få ta ett snabbare steg. Vad ser du mest framemot när graviditeten är klar? Äta tusen lakrits. Dricka rödvin. Rörligheten. Är det lika overkligt nu som i början av graviditeten att det ska bli en bebis? Ja. Ibland ännu mer overkligt? Nu är det ju en actual person i magen som sparkar tillbaka om man trycker på magen. Vemäre?! Är jag dens mamma?! Hur landade ni i att ni ville behålla, vad var era tankar och känslor då? Vi hade redan pratat, bara någon månad efter att vi blivit ihop att blir det en bebis nångång så blir det. Så även om det var läskigt och jobbigt var det aldrig en fråga för någon av oss om abort när det väl blev så. Tycker du det är jobbigt om vänner & familj frågar pratar mycket om graviditet och kropp? Ja och nej. Jag tycker överlag det är stressigt när folk frågar en saker om ens liv när tanken inte är att man ska gå in på djupet. "Hur känns det?" "Hur ska det bli att bli mamma?", "Hur är det att vara gravid?". Detta är komplicerade frågor som många ställer och jag är dålig på att svara med en lättsam ton eftersom svaren inte är enkla som "kul", "bra" och "härligt". Jag vrider mig för svaren vilket istället skapar weird vibe och jag får dåligt samvete över att förstöra den goda stämningen. Enklast för mig är sammanhang där ingen bryr sig om att jag är gravid har jag märkt, där jag bara är Sandra. Om det inte är en nära vän eller en mamma som undrar genuint såklart. Hur tycker du människors beteeende ändras mot dig som gravid? Folk är gulligare. Lämnar plats på bussen och ler snällt på gatan. Har du fått olämpliga kommentarer typ vad stor din mage är? Det korta svaret: ja, folk kommenterar min mage ibland men nej - jag upplever kommentarerna inte som olämpliga. Den här frågan återkom flera gånger i frågestunden. Men för att va ärlig, det här är något jag aldrig riktigt förstått. Jag tänkte att kanske poletten skulle falla ner som gravid, men det gör den inte. Jag menar inte att förringa någons känslor men ja, jag har fått kommentarer om att min mage är stor. Och folk som frågat om bebisen ska komma närsomhelst. Men personligen förstår jag inte exakt varför skulle jag ta illa upp av det. Det har ju ingenting att göra med min vikt, utan min graviditet. Hur stor eller liten en mage är beror ex. på hur livmodern ligger, genetik och hur bebisen växer. Samt den viktuppgång som sker när man lagrar barn. Det är så uppenbart att magen kommenteras för det är det första man ser på mig just nu. Jag är ju de facto mycket gravid. Själva diskussionen om opassande kommentarer kring en gravidmage handlar väl inte människor som är rätt och slätt otrevliga? För det är väl något vi är överens om sen innan: ren otrevlighet är ju aldrig okej, oavsett vad det handlar om. Är det så att det anses fult att ha en stor bebismage? Det har jag i såfall ej förstått, tvärtom. Jag tycker det är svingulligt. Kanske har det att göra med att jag är smal till naturen och folk kommenterar inte min vikt i vanliga livet, och därför finns det heller inte något som triggas igång när någon säger att jag är stor? Jag kan förstå att man kan blanda ihop de båda, men i slutändan är det ändå två skilda saker. När någon säger att jag är stor syftar de på att jag har en växande mage. Jag vet att man i USA strävar efter "små" magar och att det är en fin komplimang att en graviditet knappt syns. Men jag har aldrig uppfattat att det är något som vi i Sverige delar. Om någon blir kränkt kring min fundering, jag menar inget illa, förklara gärna istället. Personligen har jag ibland funderat på om någon bara bestämt att man ska ta illa upp över att få ens mages storlek kommenterad. Jag tycker ändå att det är en stor skillnad mellan att kommentera kvinnors kroppar och ett bebisbygge. Den kom ju liksom inte till genom smör, utan att jag knullade min kille.
