▷ Vad tänker du om att visa sina barn på en blogg eller sociala medier?▽Jag tänker att han är en pytteliten bebis och det är helt okej just nu. Har inga större tankar mer än att jag litar på min egen magkänsla och är trygg i den.Övergången från när han blir mer sin egen individ kommer ske naturligt. Jag undviker exempelvis bilder när han är naken, ledsen eller på något sätt i en sårbar situation. Jag är själv en person med mycket integritet och det är viktigt att min lilla bebis känner sig trygg i familjen. Men som sagt - var gränsen går bestämmer vi och ingen annan.Vad andra gör bryr jag mig inte om. ▷ Skulle gärna läsa om hur du tycker att det har varit att få barn med någon ganska ”tidigt” in i ett förhållande (eller är det tidigt, jag vet inte egentligen)?Jag vill ha barn och vill inte vänta mer, inte min kille heller.Men samtidigt så vill jag också bara vara vi två, ha mer tid ihop. Vi har snart varit tillsammans i två år. Hur tycker du att det har varit?▽Jag och B hade varit ihop i ett år när jag blev gravid. Jag vet inte hur tidigt det är egentligen. Efter ett år känner man varandra ändå ganska bra. Om ni vill ha barn är det väl bara att köra! Jag tänker att det inte finns något "färdigt" - man kommer alltid vilja ha mer tid med varandra. Men det kan man också ha sen?Jag älskar Hannah och Amandas devis "En kväll i veckan, en helg i månaden, en vecka om året". Den planerar jag att definitivt att försöka leva efter när vi inte har en pyttebebis.Sen så får man inte glömma realiteten i frågan. Jag fyller 38 i år. Det hade varit rent idiotiskt av mig om jag ba "jag vill nog ha mer tid med min kille, vi väntar med kids". Nej, så funkar inte den kvinnliga fertiliteten. Därför var jag och min kille jävligt oförsiktiga och kände ba händer det så händer det.Jag hade aldrig nån plan med mitt barnaskaffande, men jag hade heller aldrig någon oplan.Kan btw rekommendera att vara gravid och skaffa barn med någon man är nykär i. Det är fett mysigt. ▷ Vet inte om detta är en opassande fråga? I så fall ber jag om ursäkt också behöver du inte svara. Men, vi som hängt med under graviditeten vet hur du längtat efter vanliga kläder och högklackat. Känns din kropp som din egen igen nu, såhär efter graviditeten? Eller kanske än mindre pga amning, kejsarsnitt och tid för omställning? Undrar nog generellt hur ditt förhållande till din kropp är nu. Frågar för att jag är pissrädd för att skaffa barn och tappa mig själv men också rädd för att inte göra det, och tycker du är klok.▽Hej! Det är en känslig fråga, det här med vikt och kropp. Det går liksom inte riktigt att svara "rätt". Helst ska man skriva att man tränar för att känna sig stark och pigg och kunna ta hand om sitt barn. Men asså... är det verkligen sanningen för alla? Den kroppsliga bilden är något de flesta kvinnor tampas med dagligen. Så låt oss inte låtsas om att jag inte bryr mig om hur min kropp ser ut. För det gör jag.Det har gått fyra månader nu. Jag tyckte det var jättejobbigt veckorna direkt efter graviditeten. Det är inte som på film utan jag såg gravid ut i alla fall två månader efteråt. Även om jag var beredd på det tyckte jag ändå det var kämpigt när man väl satt där. Särskilt med alla hormoner och bebis på armen och knappt hinna få på sig mascara.Som ni vet hade jag rätt rejäl foglossning under nästan 6 månader och kunde knappt gå mot slutet. Min kropp var svag efter graviditeten och jag fick mer eller mindre lära mig att gå igen. Jag gick upp nästan halva min kroppvikt.Nu kan jag promenera igen. Jag ser inte längre gravid ut. Min kropp är inte "min" igen, men det handlar inte om något kroppsligt utan för att den är min bebis fortfarande. Min kropp är hans mat och det gör att jag ser den på ett annat sätt. Det viktigaste för mig är att han känner att han har en fin, bra och mysig amningsstund och inte att jag ska sitta så att magen inte ser valkig ut (exempelvis).Jag skulle säga att det finns två grenar i den här frågan kring kroppen, men att de är sammanflätade:För det första: Jag tror inte man ska vara rädd för att "förlora" sin kropp för det finns egentligen inget före eller efter. En kropp förändras genom livet oavsett om man får barn eller inte. Och kroppar förändras olika mycket av barn.Lady Dahmer skriver så jävla bra på sin instagram om snacket kring att återfå "sin normala kropp".Man kanske inte ska kämpa mot att saker ska gå tillbaka, utan att försöka vila i vad man skulle tycka om just nu.För det andra: Tillsammans med hetsen att bli smal igen efter en graviditet känns det också som att dialogen om att det är typ omöjligt att bli det om man inte lägger sig under kniven sker parallellt. Jag upplever inte det som någon sanning. Det här är ju helt självklart egentligen (men svårt att prata om), men det är inte omöjligt att gå ner i vikt om man vill det. Jag tar långa promenerar sex dagar i veckan och det räcker fint för min viktnedgång. Jag har inte behövt lägga om min kost. Vill man så kan man och vill man inte så behöver man inte. Men kroppen är bra på återhämtning. Såklart att det är olika för alla, men ingenting är en omöjlighet. Och kjolarna har jag redan börjat använda, och de jag inte kommer i skänker jag till Stockholms Stadsmission.
