Det verkar som jag kan läsa igen. Bokstäverna flyter inte ihop, jag ser plötsligt samband mellan stycken och behöver inte gå tillbaka och läsa om kapitel. Jag läser när min bebis sover sin förmiddagsvila och jag läser en stund innnan det är dags för honom att sova. När hans pappa bär in honom i sovrummet kryper min bebis ihop av lycka när han ser mig. Han slår armarna om min hals och ropar rakt ut i rummet. Så glad blir han för att vi inte setts på en timme. Jag har läst men jag har också längtat efter honom. Jag lägger ord i Wordle när han försöker komma till ro för natten och tänker på vad för ord som slutar på c och e och han trycker in alla sina fingrar i min mun och skrattar i mörkret. Jag läser om filmfestivalen i Cannes och jag tittar på linneskjortor i pastellfärger från Arket med mobilens ljusstyrka på lägsta. Min bebi står på alla fyra och gungar sitt huvud in i min axel och jag klarar tre banor i Candy Crush och just ja Dance är förstås ordet. Så plötsligt från en sekund till en annan har min bebis kopplat upp sig mot bebislandet. Där träffas alla världens bebisar och går igenom dagen som gått med varandra och delar med sig av olika tips och trix enligt min pojkvän. Men det vet jag inget om, jag hör bara hans snarkningar inuti en kram och nu är det natt igen.
