Jag följer skribenterna Fanny Swärd och Flora Wiströms graviditeter och bebisbubblor med stor fascination. Deras upplevelser ter sig nämligen milslångt från min egen. Sedan de gick ut med sina graviditeter (och egentligen redan innan dess, genom dagböcker och videos från att de kissade på stickan) har de framstått som lugna, självklara och harmoniska. Som att graviditeten och moderskapet varit något de gått emot med öppna armar.(Jag vill lägga in en brasklapp här: jag vet inte hur de egentligen känner. Sociala medier är sociala medier. )Men själv var jag den totala motsatsen. Jag behandlade min graviditet som ett uppror. Vägrade hålla om min mage på bild. Vägrade läsa en enda rad om föräldrablivande. Mötte varje krämpa, illamåendevåg och foglossning med en tonårig trotsighet. Det pågick ett krig mellan mig och bebisen därinne. En av de sista blogginläggen jag publicerade innan jag fick barn var en bild på mig själv, barnfri och rökandes på min balkong.Jag skrev:"Min pojkvän måste fortsatt påminna mig om att vi är bebisens enda vänner och att den känner ingen annan än oss på hela jorden - och därför kan den rimligtvis inte heller vara farlig. Varför tänker jag att min bebis är farlig? Livsfarlig till och med vissa dagar, och sen får jag ett sting av ont i hjärtat för att jag tänker så om någon som har MIG som sin enda vän!!"Jag var så rädd för att förlora mig själv. Att min bebis skulle ta allt jag älskade. Att den skulle komma och stänga dörren till den person jag varit dittills.Och jag var så upptagen av rädslan att jag inte ägnade en tanke åt själva barnet. Jag minns när de lade honom i min famn efter kejsarsnittet och min första tanke var: Wtf? Det var alltså en äkta bebis därinne hela tiden? bild från Fannys substackFanny publicerade en väldigt spännande Substack-text om mammor i karriären under tidigt 2000-tal. Hon hade läst antologin Uppdrag: Mamma, där bland andra Linda Skugge, Martina Haag, Jenny Strömstedt och Karin Magnusson skrev om sitt föräldraskap.Fanny läste boken med en slags blick in i en annan värld. Men idealet som beskrevs kändes väldigt bekant för mig. Barnet skulle bara gå att slänga över axeln.De gick tillbaka till jobbet så fort det gick, kunde (och sa att de ville!) ligga med sin kille bums de kom hem från BB. Då - det mest feministiska man kunde göra. Nu - snarare en motsats.Det där var ju bara en cool girl-version av moderskapet. Kvinnan som inte kräver något utrymme för det som faktiskt händer med hennes kropp och hennes liv. Kvinnan som låtsas att allt är som vanligt, trots att det inte är sant.Inte ens lite!Det fick mig att fundera på om hela grejen handlar om en generationsskillnad? Jag är åttiotalist, Fanny och Flora är nittiotalister. Kan det vara så att de vuxit upp med ett annat sätt att se på kvinnlighet än vad jag gjorde?När jag var yngre präglades feminismen av synsättet att kvinnor och män var likadana. Skillnaderna låg främst i samhällets förväntningar. Frihet handlade om att inte begränsas av sitt kön.Jag såg upp till generationen före mig, alltså kvinnorna i Uppdrag: Mamma. De visade att barn inte behövde förändra någonting.Men det är inte alls sant. Allt förändras. Det finns en styrka i att erkänna att graviditet, födande och moderskap faktiskt är alldeles särskilda erfarenheter. Att kvinnokroppen inte bara är ett hinder som ska övervinnas på vägen mot jämställdhet. Jag sa länge: "Jag kan tänka mig att bli mamma om jag får vara pappan."Nu när jag själv är mamma vet jag att det inte fungerar så. Bandet mellan en mamma och ett barn är något helt eget. Vi var samma kropp under nio månader. Jag kommer aldrig att vara hans pappa - av den enkla anledningen att jag är hans mamma.Obs. Jag vet att mitt synsätt inte är generellt. De flesta mammor jag känner verkar ha haft en betydligt lugnare relation till sitt moderskap än jag hade. Men kanske finns det ovanligt många upproriska anarkistmammor bland åttiotalister?Vad skulle hända om jag lutade mig mer in i mina moderskänslor, min inre "urkvinna". Kanske skulle det inte vara lika tråkigt på lekplatser då?Kanske skulle jag inte stå där och fantisera om efterfester i New York. Som att det ens skulle finnas en efterfest i New York klockan tre en torsdag i november. Som att jag ens bor i New York.Som att jag ens skulle va bjuden.
