Nu har jag ammat i åtta och en halv månader. När jag var gravid blev jag generad av tanken att jag skulle amma. Det kändes så...djuriskt. Att jag inte var mer än ett däggdjur. Det gillade jag inte. I början tyckte jag hela grejen var privat och genant. Ammade i stängda rum och när ingen såg. Nu åtta månader senare hivar jag upp honom på tågperronger och restauranger. Har gått från amningströjor till fodralklänningar för att jag inte längre orkade klä mig efter min bebis matpreferens. En sak som däremot bestått är den komprimerade depressionen när mjölken rinner till. Jag hade inte hört talas om fenomenet innan jag fick min egen bebis och hade väl snarare sett fram emot det motsatta: när mjölken rinner frisätts oxytocin och det ska göra en lugn och nästan lite hög. Men för en del mammor händer det motsatta: en nattsvart lamslående ångest.Det kallas D-MER eller "amningsångest" och det hände min mamma och nu även mig. Det pågår bara en kort stund, men känslan är sanslös - som att falla rakt ut i ingenting, som en outgrundlig sorg som hugger tag i allt det innersta. Och så tio sekunder senare - borta. Ångesten tar sig genom allt, jag äter antidepressiva men det spelar ingen roll. Ibland när vi går på långpromenader och jag inte ammat på ett tag kan känslan av meningslöshet falla som en slöja över allt och då vet jag att snart kommer brösten att börja läcka. Jag kan sitta på en middag och från ett ögonblick till ett annat är det som att hjärtat faller ner mot ryggslutet och jag vill bara dö. Och så några sekunder efter det; mjölken.Eftersom mörkret är så fysiskt och kommer inifrån mig själv måste de tankar som uppkommer under d-mer vara en slags grundångest. Bilderna som når en borde rimligtvis vara ens största skräck. Som garderobsfiguren i Harry Potter som tar formen av betraktarens innersta mardröm. För mig är det alltid samma tankar i rundgång: Är det här allt?Var det inte mer än så här? Är det här livet? Blir det inte bättre? Varför är jag här, och inte någonstans trångt, bland okända människor, med hög musik, med cigaretter och vin och i kläder som glänser? Vad har jag gjort? I några sekunder dundrar ett starkt behov av flykt, att springa från allt och bara vara min egen. Jag jag jag!Så går sekunderna och känslan är borta. Och jag vill inte vara någon annanstans än på grusvägen, med min bebis och min pojkvän, påväg till det lokala caféet för att äta en kanelbulle. Så. Jag undrar, från en ammande mamma till andra mammor med d-mer. Vad är din innersta ångest?Och kan ni också känna - att hur nattsvart känslan än är - så har den blivit ett slags beroende? Att meningslösheten som exploderar inuti är ett bitterljuvt självskadebeteende, en käftsmäll av feelings, en slags peak även om det går spikrakt neråt? Känner ni så?Ja, det var lite tankar från mig.
