image source Hej hej hej hej hej! Dessa veckoinlägg kommer tätare för varje vecka som går. Eller, det känns som att de kommer tätare. Jag har varit gravid i över 230 dagar och snart är jag någons mamma. Om allt går som det ska det vill säga. Jag kan fortfarande inte riktigt visualisera mig själv i denna nya situation. Jag är mycket tacksam för alla kommentarer om anknytning här inne! Om att det kan ta tid och att det får ta tid. Min favorit från förra veckan var en bloggkommentar från en nybliven mamma som flera gånger råkat kalla sig själv för "matte" <3 Blev kär i dig. Den här människan växer inuti mig, även om hen är halva mig och halva min kille känns det fortfarande som en okänd skummis. Människor! Jag gillar de ju knappt! Och så ska det flytta in en människa jag aldrig träffat hem till mig om 8 veckor! Min barnmorska visade någon sida vi skulle läsa på hur man tar hand om en nyfödd och det var som en evighet av scroll. Kände hur det började snurra inuti. Så mycket information. Det finns ingen chans att jag ska lära mig allt det där. Eller ärligt talat ens känna mig motiverad att göra det. Allt jag vill är att grotta ner mig i klippningen av tv-serien, göra spellistor, käka kardemummabullar och sova. Istället måste jag lägga fokus på att få i ordning ett hem som om jag visste hur en bebis vill ha det och plugga på hur man får en invidid att överleva. Utöver detta måste jag gång på gång radera kommentarer om hur jag inte förtjänar min bebis, hur sorgligt det är att jag verkar längta mer efter vin, hur obehagligt det är att jag är så känslokall, hur reproduktion är ett fritt val och att jag kanske borde struntat i det. Illa förpackat kvinnohat, rakt av helt enkelt. Ni som väljer att skriva sånt här, till mig (och antagligen andra), är ni... dumma i huvudet? Eller är ni kanske väldigt unga, kanske tretton, fjorton år? För själv fattar jag inte. Att mänskligheten stundtals är på Forrest Gump-nivå gör mig irriterad. Vill ringa upp och fråga hur det funkar när man får för sig att skriva till en gravid orolig tjej att hon inte är värd sitt barn. Obs, jag skriver inte detta för att ni ska kommentera att det inte är så, för det vet jag redan. Det känns bara ännu svårare att jag ska inviga en ny individ i detta haveri till värld. Men då hjälper det i alla fall att tänka på mammor som blandar ihop sina barn med hundvalpar och att allt inte måste vara så allvarligt hela tiden. Att rädslor får samexistera istället för att gömmas i hemliga lådor utan sängen. Och att man till och med faktiskt får längta mer till vin än sin bebis. Inget stoppar en, luften är fri.
