Den vanligaste frågan jag får från andra mammor på internet är hur jag slutade nattamma. Inte så konstigt kanske, eftersom det är ett piss att nattamma. Där ligger man i ett töcken och matar sin bebis var tredje timme (minst). Det är ingen bra idé att titta i mobilen heller eftersom man snabbt som 17 måste lyckas somna när bebisen somnar, så att man ska hinna samla timmar till nästa session. Psykiskt och fysiskt påfrestande. Jag slutade amma på natten i juni när vi hyrde huset i Öråker. Det fanns två stugor med två sovrum och jag flyttade till den andra stugan i tre nätter. Innan jag fick en bebis så förstod jag inte vilken makt en bebis har. Det är väl bara att stå emot lite gråt, tänkte jag. Men så är det inte. Jag kan inte säga nej till honom. Hans gråt liksom 🥵EKAR IN I SJÄLEN🥵. Därför flyttade jag till en annan stuga.I tre nätter skrek han av saknad. Min pojkvän sa något omtumlad att detta var Didriks första heartbreak. Så var det kanske. Den tredje natten: helt chill. Nattades med en liten sång och en liten klapp och somnade. Vaknade ibland och somnade om med en liten sång och en liten klapp. Jag sov i soffan en månad för att han inte skulle få för sig något, men sedan kunde jag också flytta in i sovrummet och natta med en sång och en liten klapp. Att slippa nattamma, att kunna ta varannan natt, är det bästa som hänt detta föräldraskap. Att få sova och vakna utsövd. Gudars.Tills nu i torsdags när B åkte till Bokmässan. Redan en timme efter nattning började det. De hesa gallskriken, exorcistryggen som bändes bakåt, stora tårar och små små knytnävar. Jag kunde inte säga nej och han visste det. Japp, så sen i torsdags är det jag som börjat nattamma igen. Han visste hela tiden, han bara väntade på att pappan skulle försvinna. Sitter här som en zombie och känner mig ägd.
