Jag vet inte vad det är för hormoner eller vad som egentligen händer med kroppen när man ammar/har en minibebis/sover lite knäppt, men så dum som jag är just nu har jag aldrig varit. Och jag menar inte dum som i ointresserad, utan rakt upp och ner korkad. IQ-nivån ner i marken.Jag ser tv-serier med min kille på kvällarna. Jag förstår att scenerna har flera lager och att saker sägs mellan raderna. Men jag kan inte uppfatta vad. Jag ser bara det som serveras framför mig, alla trådar jag måste knyta ihop själv förloras. Vi kan inte längre ha engelska subtitles för då hänger jag inte med alls. När vi går promenader och Björn berättar saker för mig behöver jag anstränga mig å det yttersta för att sy ihop orden i mitt huvud. Om jag väl får ihop det kan jag ändå inte bidra. Det tar bara stopp. Jag kan inte fullfölja bågen, komma in från en annan vinkel eller ens slänga in en knixig kommentar. I hjärnan rör sig - ingenting. Vad sa han ens från första början?Det är inte ens jobbigt att vara dum. Jag är för dum för att se problematiken.Oftast tänker jag inte på någonting. Istället rullar en radiokanal av olika gamla hits på repeat.Är du sur? frågar Björn när jag inte sagt något på en halvtimme. Men nej, jag är inte sur, jag lyssnar på Ottawans Hands Up.
