Året är i vecka 41 och jag är i vecka 39. Nästa vecka kommer min bebis om allt går som det ska. Om den inte får för sig att komma tidigare alltså. Kära bebis snart får vi lära känna varandra. Min pojkvän måste fortsatt påminna mig om att vi är bebisens enda vänner och att den känner ingen annan än oss på hela jorden - och därför kan den rimligtvis inte heller vara farlig. Varför tänker jag att min bebis är farlig? Livsfarlig till och med vissa dagar, och sen får jag ett sting av ont i hjärtat för att jag tänker så om någon som har MIG som sin enda vän!! Jag har i alla fall vikt bebisens små små kläder i små små askar och tvättat den lilla bebisens filtar och packat den lilla bebisens kanin i en BB-väska. Jag ska göra mitt bästa, lil' bebis! Motherhood gjorde en intervju om mig och mitt veliga känsloliv just nu kring moderskapet. Här finns den. Jag tänkte ett tag att jag aldrig skulle vilja sluta vara gravid för att idén om bebis kändes så ogreppbar för ett kontrollfreak som jag själv. Men det här med att va höggravid är verkligen ett tillstånd som inte känns naturligt att stanna i. Min kropp är vätskefylld upp till öronen, borta är fotknölarna och snart har jag ingen hals kvar. Jag vaknar av mina egna snarkningar och vaggar runt som en schablon av en gravid person. Glömmer att lägga in verb i meningar och fattar inte saker jag ser på tv. Okej nu kör vi, sista veckan utan ansvar för någon annans liv.
