Då är jag snart inte gravid något mer. Den här veckan kommer bebisen. Jag vill tacka dessa 9 månader för: - Alla varm korv med bröd som jag ätit. Först mot illamåendet i början, sedan mot hungern i slutet. Med rostad lök, stark senap och ketchup. - Fodralklänningarna jag fått bära. Det har varit kul att klä sig på ett annat sätt och framhäva en ny slags kroppsdel. - Alla gulliga personer som ställt sig upp för mig på tunnelbana och buss. Romantisk grej. - Fjällfil. Denna syrliga, kalla fil som jag mot slutet helst levt på. - Bullar. Fluffiga, degiga, söta kardemummabullar. - Gräddtårtor. Har gjort fyra egna tårtor under denna graviditet. Med fyllning på hallon och grädde och dekorerade med godis. Fina tider. - Bristen på fomo. Har känt noll fomo när andra varit på fest, mest varit... glad för dom? Själv har jag helst velat vara hemma. - Förhållningen till min kropp. Även om förändringen först var obehaglig blev det skönt att ha en annan relation till kroppen för första gången i livet. Den gör sin egen grej nu, jag hänger bara på. - Men att jag utöver det också känt mig fin som gravid. Inte mot slutet som ni säkert märkt, när kroppen blev vätskefylld. Men mellan vecka 18 till vecka 35 kanske har jag känt mig liksom, tillfreds med mitt utseende. - Mina kompisar som är mammor som har varit så lugna och trygga och chill när jag oroat mig för min frånvaro av känslor. Mammor <3 - Min egen mamma som funnits där så mycket. - Att jag fick prova den här grejen att va gravid. En upplevelse har det ändå varit. Inte alls som jag trott, och det var nog lärorikt. - Min kille. Att just han är min babydaddy var det nog en gud som bestämde. Ajlavhim.
