▽ Två veckor med en liten, liten bebis idag. Han är så liten att han försvinner i min pojkväns famn, så liten att min kudde passar bra som säng. Han ligger i sömnen och övar miner och småpratar. Två märkliga veckor. Jag gråter, ibland flera timmar om dagen. Jag gråter när bebisen blir blöt av tårar på sitt duniga huvud och jag gråter när kvällen kommer för att jag knappt förstod vad dagen blev av. Jag gråter för att jag inte vet vem jag är nu och för att allt känns stort och läskigt. För någon som håller i sig i rutiner är det plötsligt svårt när de dras undan. Det inrutade är hur jag hittar mitt lugn: klockan ringer sju på morgonen, jag sätter på kastrullen med ägg, bäddar sängen, vattnet kokar när sängen är bäddad, ägget har kokat klart när jag smörjt in kroppen och borstat håret. Så börjar den första kvarten i mitt liv, alla dagar, två decennier snart. Nu börjar ingenting och ingenting slutar heller, bebisen vaknar var tredje timma oavsett tid på dygnet. Det blir mörkt, det blir ljust och jag ammar. Ammar, ammar, ammar, ligger i sängen och tittar ner på mina vätskefyllda hobbitfötter. Jag gråter och min pojkvän kramar mig och lagar mina favoriträtter och säger att allt kommer bli bättre snart. En liten dag i taget och utanför dricker människor vin, går in och ut ur lägenheter och lär känna varandra. Och inomhus faller jag, ett störtdyk rakt ner, men min bebis somnar i små pustar i mitt armveck och tiden kanske inte var tänkt att vara linjär ändå.
