Bebisen fyller tre veckor idag och jag fyller tre veckor som mamma till bebisen. Tre veckor är lika lång tid som en språkresa. Så nära varandra som vi blev i det tjejgäng jag fick i Juan Les Pins år 2000, skulle jag ändå säga är en rätt passande referens för hur bra vänner jag och min bebis har blivit hittills. Han somnar helst där jag är, håller sina små fingrar så hårt i mina och om nätterna när ingen är vaken sjunger vi sånger så vi blir trötta och somnar om. Vem kan segla förutan vind och Mi scusi, mi scusi signor med Siw Malmkvist är favoriter, (enligt både bebisen och mig). Även Tre gringos med Just D, men det kanske inte är helt pk. Det är tur att vi bara sjunger den själva om natten. På kylskåpet hänger lappen från Skatteverket om namnansökan. Hans namn som han inte har fått än. Känns konstigt att bebisen skulle upphöra att heta just bebisen. Känns också nästan farligt att skicka iväg lappen, som att hans namn är en hemlig ask i en ficka jag inte vill dela med mig av. Men namn är till för att delas: det är namnens hela syfte. Så det är nog bara att riva av plåstret, skriva på lappen och ropa ut hans namn över Gamla stans gator. Eller nej, det ska jag såklart inte. Jag ska viska det försiktigt i hans öra och se om han tycker om det. Det tror jag han kommer göra.
