God morgon. Jag sov två timmar inatt så vet inte hur många lager det här inlägget kommer ha, men vi kan ju se! Min bebis fyller fyra veckor idag och jag fyller fyra veckor av att inte ha sovit mer än 3 timmar på raken. Jag tycker det ändå är hanterbart. Alltid undrat hur folk gör det, men det finns liksom inget knep. Man bara gör det. Man får acceptera att ens personlighet blir avskavd i kanterna; man fattar inte riktigt all humor, man frågar va? kanske tre gånger för mycket och man orkar inte riktigt hålla koncentrationen uppe på något alls speciellt länge. Men man tar sig upp och fram och det blir en ny morgon varje dag. Den värsta gråten har lagt sig sedan ungefär en vecka tillbaka och jag gråter inte längre okontrollerbart flera timmar om dagen. Jag tycker inte längre synd om alla i Succession för att de en gång varit små bebisar 🥲 Jag läser att bebisen skaffat sig någorlunda rutiner vid tre månaders ålder. Varje gång den här isoleringen från verkligheten känns för ohanterlig och bråddjup så håller jag mig fast vid just det. Att detta är bara nu, en lucka i tiden. De här månaderna gills inte, de finns inte. De handlar om ingenting annat än att jag och min kille ska hålla en pytteliten människa levande & varm. Där framme hägrar våren, ett och annat intressant samtalsämne, en middag ute med min pojkvän och kanske till och med en vacker klänning.
