Vi närmar oss slutet av det året som var mitt första riktiga jobbår sedan Didrik kom. Ett år då jag fick komma tillbaka till mitt kontor, damma av mitt skrivbord, vara i fred i stora långa sjok fem dagar i veckan. Ett år sen snart. Jag känner mig just nu märkligt tillfredsställd. Jag har haft ett stort skrivprojekt som jag lämnade in förrförra veckan. Efter det har ett lugn infunnit sig. Kanske för att jag klarade det. Men jag tror - framförallt - för att det var ett bevis på att dumheten jag steg in i som mamma kanske kanske är över. Jag skrev om det en del när jag var inuti den. Och ni skrev att det skulle gå över. Men jag fattade inte. Segheten under amningen var chockartad. Vi kunde inte se utländska tv-serier för jag hann inte läsa undertexten. Björn kunde stå och prata med mig och jag såg bara hans mun röra sig. Jag förstod inte vad han sa. Jag orkade inte läsa böcker, jag orkade inte historier med fler än en tråd och jag tog inte in nyheterna. Det var som att kroppen paketerade ihop sig till en enda uppgift: Didriks mamma.Därför känns det så lyxigt precis just nu. När jag går här på min blötgrå vagnpromenad en lördag och skriver till er. Med min egna bebis och min egna hjärna.Jag har båda! Det var tydligen ett scam att man inte kunde äta kakan och ha den med. Det förstod jag inte. Tänk om jag vetat det när jag satt i min soffa och grät över att jag inte längre hängde med i någonting. Men antagligen hade jag nog ändå inte förstått, om någon försökt förklara.
