Måndag. Varje måndag känns som en avcheckad etapp, att ha klarat en ny värld i tv-spelet, uppåt framåt ditåt: verkligheten hägrar där framme. Bebisen är fem veckor nu. Tänk att jag varit någons mamma i över en månad. Jag har lärt mig hans konstiga lilla bebisspråk och förstår oftast när han är hungrig, behöver rapa eller har något annat på hjärtat. Jag vaknar på nätterna av hans hungriga småprat och när jag sjunger för honom blir han tyst och lyssnar. Sedan tre dagar tillbaka ler han tillbaka när jag ler mot honom. Ett stort tandlöst smile. På natten när han vägrar somna ler han mot mig i mörkret och jag säger okej bebisen, du är förlåten för den här gången. Mellan blöjbyten, promenader utan riktning och timslånga amningssessioner pratar jag och min pojkvän drömskt om fredagsnätter och trånga lokaler som om det vore okända planeter. Vi träffades i en pandemi och har knappt varit ute i Stockholmsnatten. När staden öppnade upp var jag gravid. Tänk att vi bara är i början, säger jag till min honom. För så är det, så mycket finns kvar. Vi står i startskottet och allt ligger framför oss. Det är som att planera inför en spännande semester: vad ska vi packa, vilka restauranger ska vi boka, vilket hotell ska vi bo på, känner vi någon som bor där? Men istället för en resa är det fucking livet. Nog bäst att göra allt.
