Sandra Beijer
Hej jag heter Sandra och jobbar som författare och bloggare. Har skrivit tre romaner och bloggat sedan 2005. Tycker om fredagar, cava och när det är sommar.
Annons

joakim.

Det fanns en gång när det var vi mot världen. När det var jag tycker om dig hundra gånger om dagen, när det var jag dör utan dig och med dig och utan oss finns ingenting. När det var fem timmar långa telefonsamtal, när vi tog springtaxi vid humlegården och provade starköl för första gången. När du ringde mig till London fastän det var så dyrt men jag var den enda du kunde gråta inför. När vi gick alla gatorna vill aldrig gått i Stockholm och när du lämnade hemliga lappar i min garderob och lånade mina kläder att ha på gymnastiken. När du kom till min skola i högstadiet och alla undrade vem pojken med lockarna var och jag svarade som det mest självklara i världen:
– Han är min bästa vän.

Annons

Han räddade mig när jag var fjorton. Han räddade mig hundra gånger efter det men mest av allt räddade han mig från skolkorridorerna och känslan av att inte vara värd mer än elaka blickar i korridorerna. Ändå var jag så orolig i början att han skulle lämna mig. Alla de gånger då vi stämde träff i olika gatuhörn, varenda gång som jag var på väg tänkte jag: Nu händer det. Nu kommer alla fram, nu kommer alla de jag är livrädd för i skolan fram och säger Gick du på det Sandra? Trodde du verkligen att du skulle få vara med honom, att du är värd det? Men det hände aldrig. Varje gång stod han där, i mörkblå jacka och ännu mörkare ögon och log. Tog mig under armen och promenerade ut bort och iväg i ett decemberstockholm.

Vi träffades under ett konfirmationsläger. Han klättrade upp i min våningssäng en onsdagsnatt, satte pekfingret för munnen och lade sig bredvid mig.
– Hej, sover du?
Och jag skakade på huvudet och jag var fjorton år och aldrig någonsin hade en pojke krupit upp i min säng förut. Han låg bredvid mig, tittade upp i taket och pratade tyst. Om musik, om någon han var förälskad i, om gatan han bodde på och skolan han gick i. Och jag förstod inte varför det var mig han klättrade upp till, varför det var min kudde han delade. Det låg tio andra flickor i det släckta rummet och alla var vackrare än jag. Men det var min säng han valde. Två veckor senare när konfirmationslägret var över skrev han på mitt konfirmationsfoto: ”Vi borde ses någon gång”.

Annons

Jag ringde honom två veckor efter att lägret tagit slut och redan kvällen därpå stod han i flytväst på bryggan och väntade på mig. Vi åkte långt ut över havet, längst med salt mälarvatten och han lättade sitt hjärta och berättade om hur flickan han för tillfället var kär i smsade honom historier om gymnasiepojkar som kysste henne över halsen. Jag försökte svara så bra som möjligt, ge något klokt att tänka på, men det var svårt när det närmsta jag kommit en pojke var den där julinatten när han låg vid min huvudkudde. Han hade med sig kanelbullar och vi stannade ute på havet och delade på en och när jag skrattade höll jag för munnen med ena handen och då sa han,
– Gör inte så. Du har världens finaste leende.
Och sedan var vi bästa vänner.

Annons

Han hälsade på mig varje dag resten av sommaren. En natt hade han varit i Vaxholm med några kompisar, druckit öl på en fest jag inte var bjuden till. Han kom med båten till vår skärgårdsö, knackade på mitt sovrumsfönster och i handen hade han 30 gratisvykort som han har skrivit ”hej” på. På varenda en stod det ”hej”, inget mer, och motivet på alla var en skål med jordgubbar. Jag la vykorten i min skrivbordslåda. De ligger fortfarande kvar där, men gulnade och blekta.

När hösten kom vankade vi fram och tillbaka längs hans gata, lyssnade noga efter hemmafester och satt på trottoarkanter och delade på en folköl. Ibland rökte vi, om vi fick tag i cigaretter. Det var på hemmafesterna de nya människorna fanns, de nya upplevelserna och den där förbaskade början av livet. Han såg det så i alla fall, att livet måste börja snart, så att han kunde kyssa vackra flickor och dricka stark sprit och dansa fort fort fort. Jag nickade instämmande men kände i hemlighet att livet existerade i högsta grad när vi satt där på trottoarkanten på storgatan och delade på en folköl.

Annons

Vi bråkade ofta. Slog i dörrar, kastade saker, frös ut med ögonen och berättade elakheter bakom ryggen. Vi ignorerade på caféer, gick förbi på gatan men längtade efter varandra så att hjärtat nästan brann sönder. Det var bara så, vi ville för mycket, tyckte för mycket samtidigt. Men en veckas tystnad kändes alltid som en livstid när man var femton och till slut hamnade vi alltid bredvid varandra på en hemmafest, rökte en cigarett och blev bästa vänner igen för alltid och för evigt. Han var kär i min bästa tjejkompis och bokstaverade JAG ÄLSKAR DIG med snöig känga under hennes balkong och han ringde mig tusentals nätter och grät ut. När jag hade klackskor för första gången och vi promenerade hem i sommarnatten bar han mina skor i handen och jag fick låna hans. Vi sov hos varandra flera gånger i månaden, bytte blandband och hemligheter. Allt gick så fort, vi var femton sexton sjutton arton nitton tjugo och jag lyssnade tröstade drack te drack öl dansade bråkade saknade älskade honom.

Annons

När jag var 23 gjorde jag slut med min första pojkvän och han gav mig sin hemmanyckel samma dag.
– Du bor här lika mycket som jag nu. Du ska aldrig somna ledsen.
Jag satt i hans tomma lägenhet om kvällarna när han var ute på dejter och när han kom hem hyrde vi komedier och Disneyfilmer och jag kände mig aldrig ensam. Han tog med mig på alla fester han var bjuden till och hämtade upp mig med taxi om jag fastnat på någon gata med brustet hjärta kedjeringande pojken jag döpt om på min mobiltelefon till ”Ring EJ”. Vi tog långpromenader, lyssnade inte på något annat än sextiotalssoul och klädde ut oss i knäppa glasögon och dansade sönder maskerader. Vi sov sked och drack champagne fastän det var tisdagsmorgon.

Och vi ses inte längre. Det finns hundra anledningar men nog ingen tillräcklig. Ibland skickar vi ett mail. Och det skulle kunna stå Hej hur har du det, mår du bra? Men det står aldrig så. Det står alltid, alltid att Vad som händer så är du min bästa vän. Vad som än händer. Och någon av oss svarar tillbaka att Jag vet. Alltid och förevigt du och jag. Ingen annan, bästa vänner, vi vi vi.
[youtube width=”277″ height=”224″]http://www.youtube.com/watch?v=ZxpAkRnXbgQ[/youtube]

Dela på:

226 kommentarer till “joakim.”

  1. <3 Liked Posts « Photographs and Imaginary Pixieskristinakvaale.wordpress.com skriver: 27 januari, 2011

    […] 2. Joakim […]


  2. Linnea skriver: 13 mars, 2011

    Varje gång jag känner mig lite ensam eller deppig läser jag denna texten. Du borde lägga till den till dina best of.


  3. Mariamariasandlund.blogg.se skriver: 20 mars, 2011

    Alla har vi den där speciella personen som vi skulle göra vad som helst för. VAD SOM HELST. Bara att se denna person gör så att man blir helt glad och lycklig hela veckan. Du hjälper denna person att plugga till prov även om du inte har tid, du kommer hem till den när den är sjuk för att hjälpa den med skolarbete. Du skulle stanna hemma en hel sommar bara för att du kanske skulle få sommarjobba med personen. Dina bästa sommarminnen är från tiden då ni sågs hela tiden. Allt detta inträffade innan ni skiljdes åt. Gymnasiet började och ni valde olika linjer. Ni ses fortfarande då och då men det är alltid på en fullproppad buss på väg in till stan. Personen ler och säger hej så fort ni ses men, det är inte samma som förut. Då var det mer, ” Ska vi göra något sen?” – ” Behöver du ens fråga”. Nu är det mer påtvingat, som om du försöker hålla vänskapen vid liv. Ett litet ljus i tunneln uppstår när ni spenderar en kväll i ishallen och ser stadens ishockeylag vinna. Du tror att allt är som vanligt igen. Jullovet kommer och du väcks av sms från personen kl 10.00, din dag är redan planerad. Du ska vara med den där speciella och en kompis hela dagen tills det är matdags. Skolan rullar på. Du berättar om denna person för din bästa vän och ser då att du gjort ett stort misstag. Din bästa vän gillar samma person som du. Och nu vill du radera bästisen från din hjärna, det är ju DU som gillar den speciella. INTE kompisen. Du kämpar vidare och hoppas, hoppas. Det är där jag är nu. 🙁


  4. Louise skriver: 22 maj, 2011

    Sandra, du är så duktig på att skriva!
    Jag har en nästan precis likadan killkompis, det är underbart! Vi har bara känt varandra i drygt ett halv år men vi är så nära man kan vara. Än är vi bara 17 och jag ser framemot att få uppleva allt det som du gjort med joakim. Ibland vill jag bara få leva i en värld där det bara är jag och han, han är den bästabästavän som får en att må så otroligt bra och känna sig så uppskattad.
    Jag skickade det du skrivit till honom och vi båda blev jätteglada av texten för vi båda kände igen oss.

    Tack för texten Sandra, gav mig energi och lycka!


  5. liseingenting.blogg.se skriver: 08 juni, 2011

    Mållös. Vet inte ens vad man ska kommentera något så här bra. Men man måste kommentera, det vet jag.


  6. lisafjantlisa.blogg.se skriver: 23 juni, 2011

    Åh jag gråter nu, jag gråter en vanlig torsdag innan midsommar. Jag har också en sådan där, en pojke som är min bästa vän. Och även om jag har varit kär i honom och han förmodligen lite i mig så var vi för stort för att begripa och definiera. Så nu är han min bästa vän, han jag delar min sista cigarett med och han som jag ringer klockan 03.46 när rödvinet gör en känslig och uppriven.

    Herregud vad tjusiga pojkar får en att göra.


  7. Ida skriver: 01 juli, 2011

    Jag älskar den här texten. För den talar om för mig att man kan älska och vara kär i en vänskap utan att vara kär. Jag hade en sån här vän. Vi pratar aldrig om oss. När vi träffades var jag sjutton, han var nitton och vi trodde nog båda att vi var kära, att vi skulle bli ännu ett par som gick runt och höll i handen. Men det har gått två år och trots godnattkyssar i trapphus i sommarnatten och delade huvudkuddar så har jag insett en sak. Jag älskar honom för mycket för att riskera att förlora honom till något så skört och oförutsägbart som kärleken. Man kan älska på fler olika sätt, även dom den bästa vännen och den man älskar är en kille. Vi delar varandras största hemligheter och även om saker kan kännas jobbiga, komplicerade så blir det hur självklart som helst så fort vi är i samma rum. Det finns ingen annan som kan mig så bra som honom, som accepterar mig som han gör. Nu har han träffat en annan. Och jag har insett att dt gör mig ingenting. För ingen kan ta min plats. Jag är ju hans bästa vän!


  8. Emma skriver: 09 november, 2011

    När jag är ledsen så söker jag på Joakim i din blogg och läser alla 8 sidor med inlägg där hans namn finns med.
    Jag har nämligen en Joakim, fast min Joakim heter Claes och jag inser att vi hade tur Sandra som hitta en Joakim och en Claes. Men han är påväg bort till kärleken, till Rebecca. Jag önskar honom all lycka i världen men jag vill ha kvar honom, han är ju min. Om man säger såhär, Rebecca tycker inte om att jag skedar med Claes, Rebecca tycker inte om ett fyllehångel, Rebecca tycker Claes ska välja mellan mig och henne. Och jag blir så arg. Jag vill ju bara ha kvar min allra bästavän som tycker om kaffe och kedjeröka.


  9. Anonym skriver: 14 december, 2011

    Gud. Det där ÄR min vän. Min vän som jag saknar så otroligt mycket. Jag flyttade till London för 6 månader sedan och lämnade därmed honom kvar i Sverige och på söndag ses vi. På söndag landar mitt plan på Arlanda och då står han där.
    På ett sätt känns det som att det var igår vi sågs. Vi har ju pratat via skype nästan varje dag sedan jag flyttade. Pratat tills vi somnat och sedan har han väckt mig med ett svagt God morgon för att sedan bege sig till jobbet.
    Men skype är inte samma sak. Skype är inte samma sak som att han ringer mig vid tre på natten och frågar om vi inte kan dricka nattkaffe för han vill prata. Men han har ju druckit vin.. Äsch, då promenerar han tvärs hela stan i alla fall.
    Skype är inte samma sak som att vi spotanbokar bio varje vecka eller att vi blir bjudna på middagar hos varandras föräldrar, bara för att vi alla tycker om varandra så mycket. Det är heller inte samma sak som att han kommer hem till mig när jag är sjuk (ledsen) med 3-4 kassar hämtmat och en helt ny serie han bara vet att jag kommer älska.
    Skype är inte samma som att vi går på festival tillsammans, bara vi två och står där i folkhavet bland alla nykära håkandyrkande fjortonåringar och håller om varandra och säger att vi älskar varandra så djävla mycket. Sen sover vi skavfötters hemma hos min farmor, lagar middag tillsammans med henne och bilresan hem blir minst lika rolig som själva festivalen.
    Jag kan inte förstå hur en människa kan vara så god. Så fin på alla sätt och vis. Han är den som betalar min taxi då jag ABSOLUT inte får gå hem själv. Han är den som beställer pizza med hemkörning medan jag fortfarande sover efter en utekväll och sedan väcker mig med allt uppdukat. Han är den som frågar om våra händer var flätade eller kupade när jag berättar om killen jag tycker om då det tydligen är en otroligt stor skillnad. Han är den som alltid lyssnar och även VILL veta precis allt om mina kärlekshistorier. Ställer frågor, peppar, löser situationer.
    Han är den som har den där riktigt uttänkta presenten på min födelsedag som ingen annan hade kunnat komma på.
    Han är den som blir så förbannad så han kan spricka när någon beter sig illa mot en gammal människa eller någon som är utsatt.
    Han är den som alltid säger till mig att han älskar att gå brevid mig på stan då han känner sig stolt. Stolt att bara gå brevid mig.
    Han är den jag klär ut mig tillsammans med och tar fula bilder, trots att jag är 21 och han är 22.
    Han är den som sitter och gråter i sin bil utanför mitt hus när han har bråkat med sin flickvän. Han gråter tills han inte orkar mera, men han ringer inte på för han vet att jag äter middag med mina föräldrar. När han sedan ringer på klockan 2 på natten blir jag förbannad för att han inte ringt på tidigare och det slutar med att vi sitter och gråter kramandes och är så glada för att vi har varandra.
    Han är den som tar en kaffe på stan med min pappa bara för att dem kommer så bra överens.. Han har med sig en vinflaska av min mammas favoritvin när han bjuder honom på middag hos oss.
    Han är den som blir förbannad när folk undrar varför han umgås lika mycket med mig som sin flickvän och skriker ”JAG KAN VÄL FÖR I HELVETE INTE HJÄLPA ATT MIN BÄSTA VÄN RÅKAR VARA EN TJEJ. HON BARA ÄR DET!”.
    Det sorgligaste som någonsin hänt mig var när jag förlorade honom för 6 år sedan.
    Det bästa som har hänt mig var när vi blev bästa vänner igen för 3 år sedan och bestämde att det inte spelar någon roll att vi förlorat tre år tillsammans. Vi har ju för fan hela livet!


  10. Melinda skriver: 22 juni, 2012

    Har ni varit ihop någon gång?


  11. Amanda skriver: 28 juli, 2012

    jag är sjutton och jag känner att
    det här livet har nog någonting mer att ge.
    det har det nog.


  12. Karoliinajunkyardjulie.ratata.fi skriver: 19 augusti, 2012

    Jag är så avundsjuk på dej och alla fina människor i din krets. Jag vill också ha fina människor, men ingen verkar bry sej om mej sådär.


  13. Apa skriver: 19 augusti, 2012

    Friendzone!


  14. Q&A. part 1. - Niotillfemrodeo.net skriver: 11 september, 2012

    […] upp innan idag, kanske redan står någonstans och jag i min förvirring missat det. Men den Joakim som du skrivit en jättefin text om, är det samma Joakim som var hos dig för några veckor sedan? Jag har nämligen hamnat i en […]


  15. Amanda Karlssonteckningsamanda.devote.se skriver: 13 september, 2012

    Berördes verkligen och undrade vid sista raderna varför jag log hela läsningen. Men sen kom jag på att jag bara kände igen mig. Att allt du beskriver har jag en gång upplevt med en pojken. En pojken jag nu berättar om mer som en bror en just en pojke. Om jag nu någonsin berättar för någon om han.
    För man vill ju liksom aldrig lägga sin börda i någon annans armar och man vill aldrig att andra ska tro att jag tycker mer synd om mig än någon annan.
    Men i texter på internet är ju inget likadant, man kan visa det man vill visa utan att få en någon konstig blick på sig. Och man hittar tillfällen att lätta sitt hjärta, så som jag kunde göra med min ”bror”.
    För jag kan inte lätta mitt hjärta för honom längre. Jag kan inte ringa till honom och berätta om min saknade, för han skulle aldrig kunna svara. För där han stod och varje dag och väntade på mig till skolan slutade han plötsligt stå. Och allt de verkligt blev overkligt. Och jag drömmer fortfarande om att vakna upp ur denna dröm. För allt kan ju bara inte vara så jävla orättvist. Att jag fick min ungdom men inte min ”bror”.


  16. Anonym skriver: 06 oktober, 2012

    Jag har också en sån vän. Han som är min andra halva och jag tycker om sådär så att de gör ont i bröstet. Han som torkat alla mina tårar över pojkar som kommit och gått, han som legat uppe i natten och pratat om allt och inget.
    Vi vet vart vi har varann, och en juli-kväll på en brygga i skärgården då jag grät för att min pojkvän bor 15000 kilometer bort så drog han bort mina tårar, gick ner på knä och sa, ”Om 30 år om vi inte funnit någon annan så ska vi gifta oss”. Och det räckte liksom som kärleksförklaring. Han har sin flickvän, jag har min kille och sen har vi varann. Det är liksom rätt speciellt, och väldigt fint. Han är nog den människa som känner mig bäst.


  17. anonym skriver: 23 december, 2012

    hur gör ni egentligen för att kunna vara sådär nära vänner utan att någon blir kär i den andra? det har hänt mellan mig och alla mina killkompisar, om inte jag får känslor för dem så får de känslor för mig. och sedan blir allt komplicerat.


  18. Alma skriver: 19 januari, 2013

    Åh det finns inget som lindrar existens-meningslöshet och ingenting-perioder (sådanadär när man bara lever utan att känna något) så som dina texter! Du anar inte hur peppande du är!


  19. 5 favoriter måndag | Välkommen till min galna värld! @ Spotlifejennystalarm.spotlife.se skriver: 05 juli, 2013
  20. För pinsamt för att skriva ut skriver: 06 september, 2013

    har aldrig läst nåt bättre sandra <3

    och jag är kär i en kille i min klass. han har världens blåaste ögon och när han pratar med mig tittar han alltid in i mina ögon, släpper liksom aldrig blicken. han är smart, spelar fotboll, är typ femton centimeter längre än mig och är världens snällaste. igår på vår syslöjdslektion sa jag något som fick honom att vika sig av skratt och fjärilarna i magen har aldrig vara så stora. jag vill bara skrika till honom att "DU ÄR VÄRLDENS BÄSTA KILLE" för det är han.

    och när vi tältade med vår klass i förrgår så satt jag mittemot honom och grillade korv och han var så snygg. han pratade med mig och det kändes som om det bara var jag och han den kvällen, för alla andra hade försvunnit, poof. när klockan var tre på natten så stack jag och åtta andra personer till hans tält (som är gjort för tre personer) och så låg vi där och trängdes i två timmar, pratade och skrattade och klagade på att det var så varmt och trångt. fast jag klagade aldrig för jag var så jävla glad att ligga bredvid honom OCH JAG HADE MIN NÄSA MOT HANS SIDA OCH HAN LUKTADE SÅ GOOTTTTTT. tror jag dör av längtan efter honom snart. och ja, han är världens bästa, även fast jag typ pratat med honom tio gånger i hela mitt liv och jag inte vet nåt om honom så vill jag bara krama om honom och ha honom för mig själv. han är så jävla fin och jag tror jag är *** (vågar inte säga det för har aldrig varit det förr omg) <3


  21. Veronicatankarochstrunt.tumblr.com skriver: 23 juni, 2014

    Finaste jag läst på länge.


  22. Emma skriver: 22 juli, 2014

    Mina tårar bara rinner. Hur vet man vad som är vänskap och vad som är kärlek?


  23. ten years as a twenty-something. | Niotillfemrodeo.net skriver: 10 augusti, 2014

    […] joakim. […]


  24. Malin skriver: 11 augusti, 2014

    Hur många gånger jag än läser detta kan jag inte få nog. Det finns ingen text som så snabbt kan få mig till tårar. Sandra, du är ett geni och detta är det finaste jag läst.


  25. inspirasjon uke 38: bloggspesial. | chicshackchicshack.wordpress.com skriver: 19 september, 2014

    […] plusspluss. Og så har hun skrevet noen skikkelig fine tekster på toppen av det (favoritt nr. 1, favoritt nr .2, og egentlig alt i denne kategorien). Innerst inne drømmer nok chicshack at hun var niotillfem, […]


  26. A skriver: 17 september, 2017

    Fortfarande min favorittext av dig, även om du och Joakim inte verkar umgås längre. Så fint att veta att andra också haft den där relationen att man inte ses så ofta men att man ändå känner sig så naturliga tillsammans.


Annons
Laddar
https://sandrabeijer.elle.se/hur-man-overlever-vintern/