Jag har en miniserie varje måndagseftermiddag just nu där jag publicerar krönikor jag skrev i Sofis Mode för åtta år sen. Dagens krönika är något märklig. För den är helt enkelt inte sann. Den baseras på en dröm jag hade. Tror jag såg (och ibland ser) krönikeutrymmet också som ett tillfälle att publicera en kort novell. Som denna då, om grannar. Året är tvåtusentre och jag jobbar natt på Seven Eleven. Sover förbi dagar, vaknar sent och jobbar skift ingen annan vill ta. Serverar cheese bites, värmer mackor och avfärdar opassande förslag från gifta män som sträcker sig för långt in över disken. Mellan tjugo och halv fem i ett mantra, "hej, vad får det lov att vara?" och "den tar ungefär två minuter att värma". Just den här natten har en gråpermanentad tant tagit tag i min tröjkant och väst att hon kommer anmäla mig om jag inte sänker radiovolymen på stereon i hörnet. Jag kommer hem från arbetspasset strax innan gryningen, tvättar av mig sminket och när jag släckt lampan väntar jag in oväsendet en trappa upp. Klockan 04:40 varje natt börjar Petterson i lägenheten ovanför min dra möbler fram och tillbaka över parkettgolvet. Som alla nätter pressar jag kudden mot öronen och under täcket skriver jag sluta stör-lappar i huvudet. När något som låter som ett matsalsbord dras förbi rakt ovanför mitt sovrum bestämmer jag mig för att göra något jag inte vågat tidigare. Jag kliver ut i trappuppgången, går upp till dörren där Petterson bor och ringer på. När dörren öppnas efter fyra signaler fastnar de ilskna meningar jag har övat på i halsen. Det är en pappa som öppnar och han är klädd i shorts och benskydd och svettpärlor i pannan. - Jag bjuder gärna på lite läsk, säger han, nu när du ändå inte kan sova. Möblerna står staplade på varandra utmed väggarna. Köksstolarna har sjunkit ner i soffdynorna och en golvlampa är placerad på ett köksbord. Istället för mattor och möbler är golvet täckt av en trefilig radiostyrd bilbana. Banan sträcker sig genom vardagsrummet, in på toaletten runt en badrumsmatta och sedan tillbaka in i vardagsrummet, förbi köksbordet och knyts ihop igen i hallen. Jag tar av mig strumporna, lägger dem på en stol och får en handkontroll i svart plast. Pappan pekar på tre olika bilar i tablettaskstorlek och jag tar den blå. Vid kanten av bilbanan står hans dotter i rosa pannband och sammanbitna läppar. - Det blev för tråkigt att ha det som vanligt, säger mamman när hon ger mig en nyöppnad Fanta. Hon har handkontrollen nonchalant knuten runt handleden. Resultaten står uppskrivna på en vägg med svart krita. Mamman leder med 180 poäng. Pappan skriver mitt namn bredvid de andra och vinkar uppfordrande att det är dags. Vi ställer våra bilar i varsin fil. Dagen efter läser jag en artikel om hur busschaufförer måste sänka ljudet på radion för att inte störa medpassagerarna. Hur folk har klagat och att det nu finns en regel hur hög musik man får spela i kollektivtrafiken. Då tänker jag på Petterson på andra våningen som ställer möbler på varandra för att de måste. För att det kanske ibland inte är svårare än så. Man måste höja volymen när en favoritlåt kommer på och man måste bygga bilbanor genom rum i en lägenhet på Ringvägen för annars gills inte livet. Annars blir man till slut en liten tant med hårda nävar som tar tag i folk som spelar för hög musik på radion i hennes närmsta Seven Eleven. – Tidigare krönikor: Jag ligger på gatan med ett hål i hjärtat. Jag väntar på dig för att jag måste. Jag byter lösenord till hans namn.
