Oj, jag kom lite av mig i den här inläggsserien av gamla krönikor jag skrev under 2011 och 2012 i Sofis Mode. Delvis för att många blev så personliga om saker som hände för mycket länge sen, och delvis för att jag känner att mitt språk stundtals är lite daterat. Men vi bränner av några till, ändå mysigt med text på vintermåndagar. Här kommer en, Han ringer mig en fredag och jag vet vad han ska säga. Jag vet det för att jag ringde honom samma tid för tjugofyra timmar sedan och frågade varför jag har så ont i magen. Han är tyst i telefonen, jag hör hans andetag, hans fina älskade jävla andetag. Det ar fredag och jag har druckit tio glas vin och ätit två skedar tomatsoppa sedan vi hördes senast. Jag vet inte hur länge han är tyst, kanske en sekund, kanske femhundrasextioniotusen. Men sedan säger han det bara. Jag tar tag i en vägskylt, står i hörnet West Broadway och Grand Street, min kompis sitter inne på restaurangen och har lovat att vänta hur lång tid det än tar. Men det tar bara tio minuter. - Jag vill inte längre. Jag måste krypa ihop i fosterställning på gatan, klamra mig fast kring knäna och svara att det inte går. Att det här inte går att ta bort bara så. Det är lite mindre än sex veckor sedan som vi stod i Brooklyns botaniska trädgård. Första sommarvärmen, körsbärsträden som blommade ut, så jävla överfint och som en dålig romantisk komedi. - Här måste nog många gifta sig. - Ja, fast vi kan väl gifta oss i Frankrike. Han tittade på mig och skrattade. - Ditt knäppo, går du runt och tänker på sådant här? Och så lyfte han upp mig och pussade mig över kinderna och jag pressade min näsa mot hans och tänkte att det är väl klart jag gör, det är ju du. Lite mindre än tre veckor sedan som jag låg i hans säng och han kysste mig tills jag somnade, av ingen särskild anledning mer än att han ville, och åtta timmar senare vaknade jag av att hans läppar fortfarande var tryckta mot mina. Nu sitter jag inklämd mot en vägg i en gatukorsning i en stad och viskar att jag kommer dö om han inte kan krama mig en sista gång. Och då gråter han, men säger inte förlåt. Säger inte jag ångrar mig, vi ordnar det, jag vet inte vad jag pratar om. Han bara gråter och säger jag vet. Jag vet, Sandra. När jag lägger på börjar det regna. Kaskadregn, som om himlen öppnat upp sig för att kräkas över mina tygskor. Och det slutar inte regna förrän dagen efter, det regnar och regnar och jag har inget paraply, står mitt i Soho och röker cigaretter som släcks efter första blosset, som går av och smulas ihop i våta högar på marken. Som blir till ingenting. -
