Jag var krönikör i Aftonbladets bilaga Sofis Mode mellan 2011 och 2012. Jag jobbade heltid som copywriter då men det där utrymmet varannan vecka på sista sidan skapade så mycket mersmak av att få vara i ett annat slags språk än reklamspråket. På ett sätt vet jag inte om jag hade vågat skriva min första roman om jag inte fått öva där först. Hur som, bilagan finns inte kvar sedan många år tillbaka, och jag kom på att jag publicerade ju liksom aldrig de här krönikorna på bloggen. De fanns bara i tidningen. Och vissa av dem är ganska gulliga faktiskt. Väldigt ärliga om kärlek och feelings. Speciellt under den senare delen av 2012 när jag använde krönikorna för att skriva av mig i ett terapeutiskt syfte. Så! Idag börjar en liten serie där jag tänkte publicera en del av krönikorna här på bloggen. Jag tänker att några kanske skulle tycka det var mysigt ändå. De påminner ganska mycket om Det handlar om dig, fast historierna är verkliga istället. Vi börjar lite försiktigt här, vid krönika nummer två, Han börjar i min klass en onsdag i augusti, två veckor senare än vi andra. I ljusbrun lugg och fyra födelsemärken i en rektangel över kinden kliver han in på kemilektionen och avfyrar tre skott rakt i mitt mellangärde. Jag sitter längst bak och han sätter sig på platsen bredvid min innan vi hunnit hälsa på varandra. När han lutar sig fram för att titta på ett diagram på sida 223 viker sig kanten av t-shirten och jag ser ner till hans ryggslut. Det tar en vecka innan jag vet vad han heter i mellannamn och vilken dag de serverar hans favoriträtt i skolmatsalen. Han spelar fotboll på eftermiddagarna och jag sitter på trappen och tittar. Röker för att kunna sitta kvar, cigarett efter cigarett och han gör alltid mål. En fredagseftermiddag lyfter han upp mig helt utan anledning och bär mig längs med hela korridoren fram till våra skåp. Jag byter mitt lösenord på skolans datorer till hans namn. Jag går till gymnasiet utan jacka hela november bara för att kunna fråga om jag kan låna hans halsduk. Den är tunnstickad i ett fotbollslags färger och jag hör ingenting vad som sägs på lektionerna. Jag skyndar mig ner till matsalen för att stå bakom honom i kön. Jag tänker att jag inte behöver göra något mer i mitt liv än att gå bakom honom, med en matbricka med vegetariska biffar och titta honom i nacken. En måndag tar han pennan rakt ur min hand under en lektion. Hans fingrar är varma och jag måste pressa låren mot stolsbenen när de inte slutar skaka. Jag skriver hans namn hundra gånger i min dagbok och femton miljoner i mitt huvud. En fredagskväll när vi har känt varandra i ett halvår hånglar han med en tjej i parallellklassen. Jag råkar kliva in när de ligger bredvid varandra i ett sovrum på en fest och han har händerna innanför hennes jeans. Hon är sötare än jag, med svart lugg och en liten rund mun. Någon som heter Erik skriker deras namn och en vän håller om min rygg och säger att vi ska gå nu. Det är inte förrän vi är hemma som jag tappar ytterjackan på golvet och glömmer knyta upp skorna. Ligger under fläkten, röker och gråter ner min nya tröja. Jag tror att hjärtat ska kapitulera i hundra dagar och sedan är det skolavslutning. Han kramar mig hårt på gården och säger att vi ses i september. Tio år senare händer det att jag ser honom ute ibland. Vi känner inte varandra längre, och vi hälsar inte. Men de få gånger då jag ser honom luta sig fram för att signera ett kvitto och t-shirten viker sig i en försiktig triangel tänker jag på hans namn. I skolkatalogen, som lösenord på min dator, i min dagbok, i krita på min innergård och hur händerna skakade okontrollerat när han satte sig bredvid mig på kemilektionerna.
