Jag kör ju en repris av Sofis Mode-krönikorna från 2011 och 2012, eftersom jag bara publicerade dem i väldigt pixliga bilder på bloggen när det begav sig. Så sjukt att de är 8 år gamla på något vis. En helt annan tid, ett helt annat skrivsätt på ett sätt också. Idag tänkte jag publicera en som handlar om när jag och min första pojkvän gjorde slut. Många hörde av sig till mig efter just denna. Åh. Inte lätt med hjärtan. Jag ligger raklång på kommendörsgatan och inväntar telefonsignaler. Numret i telefonboken heter "RING EJ" men jag har redan slagit det fyra gånger. Det är tidig vår och jag har vinterskorna på, dubbla strumpor och ett hål i hjärtat. Vet inte vad klockan är men det är mörkt ute. Tidigare under dagen har jag varit på citysjukhuset på grund av sprickor i hornhinnan. - Har du spacklat taket på senaste tiden? - Nej, inte i hela mitt liv. Och läkaren fick något oroligt i blicken, ställde stolen åt sidan och satte sig på knä bredvid mig och sa att jag inte skulle gråta för mycket, att ögonen behöver vila ibland. Sedan fick jag en utskrift för ögonsalva som lagar ögonen men inte hjärtat. På vägen ut tog jag ett donationskort. Om jag skulle gå sönder kan ju någon annan bli lite lycklig. Varsågod en lunga. Jag kan ju ändå inte andas. För tre dagar sedan sågs vi på en bar. Jag hade övat så länge innan. hej hur är det mår hon bra är ni lika kära trivs du du på ditt nya jobb vad fin du är i håret röker du fortfarande minns du alla gångerna vi stal öl ihop på klubbar att jag alltid åt frukost i ditt knä minns du när vi var så jävla kära i varandra. Men han ville inte förstå. - Du gjorde slut med mig. Och jag spillde ut en öl över bordet och raderade hans nummer framför honom fastän vi båda visste att jag kunde det utantill. För två dagar sedan ringde han. - Hej, jag tänkte komma förbi och hämta några grejer hemma hos dig. - Javisst, jag ringer när jag är hemma. - Det är nog bättre om du ställer ut det ikväll så tar jag det imorgon. - Men varför då? - Därför att det finns ingen anledning att träffas. Igår, kom online på msn nu för i helvete jag vill inte ringa jag vill inte vara desperat jag vill inte. Och nu. På en gata mitt i natten på Östermalm svarar någon på andra sidan. - Men kan du sluta ringa mig? - Hej det är jag. Jag ligger på kommendörsgatan och kommer dö om du inte hämtar mig. - Vad snackar du om? - Jag ligger här nu, raklång på gatan. Och jag hör hur han lämnar rummet för att inte störa hon som ligger bredvid. Hur han trycker telefonluren närmare läpparna och viskar, - Om du inte ställer dig upp så kommer du bli överkörd. Fattar du inte det? Du kommer dö och jag kommer inte att gå på din begravning för att jag kommer skämmas så jävla mycket över att jag inte räddade dig. Fattar du inte det? Fattar du inte att jag inte kan rädda dig hela jävla tiden? Och det ligger någon i hans säng som jag inte vet vad hon heter i efternamn men jag vet att han älskar henne. Jag ligger raklång på kommendörsgatan med sprickor i hornhinnan och ingen bär mig hem. Jag är 22 år och han räddar mig inte längre och det kommer ta fem teatrala överkörningsförsök och lika många ögoninflammationer till innan jag förstår det. Förstår att ögonsalvor utskrivna av cityakuten lagar hornhinnor men aldrig hjärtan. - Tidigare krönikor: Jag väntar på dig för att jag måste. Jag byter lösenord till hans namn.
