Förra veckan påbörjade jag ju en liten miniserie där jag publicerar ett gäng av de krönikor jag skrev i Sofis Mode mellan 2011 och 2012. För att jag inte publicerat de här tidigare! Förra veckans kan du läsa här. Idag hoppar vi vidare till en krönika som handlar om det långdistansförhållande jag hade då. Jag bodde i New York och han bodde i Los Angeles. Första gången jag besöker dig är i februari. Vi ligger i din säng i en stad jag aldrig varit i. Jag har benen knutna runt täcket och huvudet vänt ner mot lakanen. Du sitter bredvid och håller din hand över min rygg. - Vi gör det här en liten stund till. En liten stund, sedan är det över. Du bor i en stad 4500 kilometer ifrån mig och jag hälsar på var sjätte vecka. Hos dig är det alltid varmt, året om. Vi sitter på din altan och tittar på tv-serier och du har gjort en sallad av tomaterna från din trädgård. Du säger att jag får plats hemma hos dig. Att garderoben har en tom halva och att jag aldrig behöver använda halsduk. Du säger att vi kan ha en tax och jag får döpa den till vad jag vill. De säger på nyheterna att det blir den kallaste vintern sedan 1890. Jag kan inte förstå att de säger så igen. Det var likadant förra vintern och den innan det. De lovade mig ett ljummet januari, de sa att det skulle gå över. Jag har ingen vinterjacka som är tillräckligt varm och när jag somnar ligger du inte bredvid. De lovade mig att vädret skulle bli bättre i år, att inga kvarglömda hundar skulle dö av köld i låsta bilar och att jag inte skulle behöva överleva en vinter till utan dig. Jag vägrar. Du sover nära mig var sjätte vecka och när solen går upp pressar du in ditt ansikte mellan madrassen och mina revben och jag vill dö för att det inte händer mig varje morgon. Du har handen mellan mina lår när vi tar bilen till mataffären och vid raderna av konservburkar och frukostflingor lirkar du in fingrarna under min tröja. Du vinkar i webbkameran och säger hej och jag säger hej tillbaka men vill allra helst ställa mig upp och skrika att vadå hej, vi ses ju inte. Vi ses aldrig och jag har väntat fyra årstider men du flyttar inte in i min lägenhet. Jag har gjort en kopia av min nyckel och rensat ut två byrålådor som bara står tomma. Och jag biter ihop med vitnande knogar och knyter skorna extra hårt. Vi hörs på textmeddelanden, korta samtal mellan möten och i nattliga skypesamtal. Årstider som byts ut, packar ner och upp strumpbyxor och hos dig är det alltid sommar. Jag sitter framför datorn och du är 4500 kilometer bort och jag gråter knappt längre. Jag köper dubbla tröjor och lagar rotfruktssoppor. Och i februari låg jag i din nyinköpta Ikeasäng och skakade. Men inte nu. Jag tänker att en liten stund kanske är längre tid i dina beräkningar. Jag skickar brev med blandskivor och låtsas att vi lever i en fransk film där längtan är filmiskt förpackat i ett fyrkantigt brev med Serge Gainsbourgs greatest hits. Och jag väntar på dig för att jag måste. För att jag lovade. För att ingen hyvlar osten i skidbackar eller bränner vid rostmackor som du. För att ingen är du.
