Idag hittar ni min sista krönika i Metro. Jag sa upp mig som kolumnist för ungefär en månad sedan och nu är det alltså dags. Jag har haft mycket ångest kring de här krönikorna. Även om jag varit nöjd när de väl skickats in har vägen dit varit krångligare än vad den borde varit. Metro är en så jäkla stor dagstidning, jag nådde ut till en helt annan målgrupp och det fick mig att börja fundera på mitt krönikegrepp. När jag var kolumnist för Aftonbladets Sofis Mode kändes det så självklart. Jag nådde ut till unga tjejer och jag skrev sådant jag själv hade velat höra och läsa som ung tjej. I Metro blev det inte lika självklart. Jag ville fortfarande rikta mig mot samma målgrupp, men nu blev det andra (framförallt män) som skulle tycka och kommentera (ibland snällt men oftast tillrättavisande och ibland hotfullt). Har ingen lust med det ärligt talat. Dessutom känner jag att i tider som dessa känns det typ fel att skriva om tonårsångest och feelings i en så viktig nyhetskanal. Jag är ingen politisk debattör och kommer aldrig att bli, jag är inte bra på sådana texter. Och därför sa jag upp mig. Jag kommer inte sluta skriva krönikor såklart och går fortfarande att anlita för sådana jobb, men jag är inte längre fast anställd kolumnist på Metro. Puh. Lång text det blev. Här kommer i alla fall den sista krönikan. Handlar om en av många nötter till killar jag har dejtat. Läs HÄR eller här i sin helhet: →→→→→→ Vi möts vid en bar på elfte gatan på Manhattan. När jag kommer dit står han utanför och röker, i smala svarta jeans och hatt. Jag är sju minuter sen och undrar hur många cigaretter han har tänt och släckt för att tajma mig rätt, för att kunna titta under lugg precis på det där sättet. Han säger att baren är Bob Dylans favorit, att det var här han drack sitt vin, skrev sin musik. Jag funderar på hur många tjejer han har tagit hit innan mig. Vi sätter oss vid bardisken och han beställer öl till oss. Han börjar prata nästan genast, berättar om sitt jobb som musikproducent på något skivbolag, femton våningar ovanför marken i flashiga nybyggda lokaler. Han namedroppar hiphopartister och popsångerskor. Han säger att han jobbar hela nätterna, varje helg. Att han är en så otroligt upptagen person. Han frågar inte vad jag jobbar med men säger att han är förvånad över att jag har så många följare på Instagram. Jag tänker att han nog inte är så förvånad ändå, eftersom han inte frågar varför. Han beställer in fler öl fastän jag inte har druckit upp och pratar om sin uppväxt i Connecticut. Han berättar om att som nittonåring flytta till New York, om kändisar han har träffat och jobbar med. Han radar upp familjemedlemmar och namn på skolor han har gått i. När jag tittar på klockan har det gått en och en halv timme och jag kan hans mormors förnamn men han vet nog inte ens vad jag heter i efternamn. Han säger att jag är vacker, så otroligt vacker, och han tar av sig sin hatt och sätter den på mitt huvud. Han säger att han är bra på att kyssas. När vi lämnar baren ringer han sin guy som vi möter upp i gathörn och köper gräs av. Sedan åker vi till mig. Det är jag som bjuder med honom hem och han säger att han älskar svenska tjejer för att de står utanför the dating rules. Jag nickar artigt men tänker att det sista jag vill ge honom är en godnattkyss och därefter åka hem. Jag tänker inte slösa bort min fredagskväll på en bar någon snubbe gillade på sextiotalet utan att få något i utbyte. Han röker sitt gräs i mitt fönster och berättar om hur han inspirerat en dj till en synthslinga i någon refräng. När han har rökt upp klär jag av honom hans kläder och ligger med honom i min soffa. Han säger att han gillar mig sooo much. Jag säger ingenting. När vi vaknar morgonen efter lämnar han avsiktligt sin skjorta på mitt sovrumsgolv. Jag säger, - Glöm inte den där. Och han skrattar förstulet och svarar, - Jag lämnar den. Till nästa gång. Jag tittar på honom, på skjortan, på hans beniga axlar under t-shirten och den där tillgjorda musikproducenthatten. Att han på riktigt tror att jag skulle vara intresserad av honom bara på grund hans manliga existens och excellens. Av hans mansplaining och tonårsskryt. - Absolut säger jag. Lämna du din skjorta här. Sedan ringer han mig i tre dagar och jag svarar inte en enda gång och ger bort hans skjorta till en annan snubbe. Translation. My last column in the newspaper Metro.
