Krönika nummer 22 i Sofis Mode kommer lastat och finns ute från och med idag. Det blir den allra sista om det här break-upet. Det hela avslutas förstås med hur jäkla fina ens kompisar är. Bäst i världen kanske till och med. I sin helhet: Jag står i mitt vardagsrum och gråter. Det är midsommarafton och klockan är kvart över fyra på natten. Det var bara en timme sedan som jag dansade på en fest någonstans i Brooklyn med en okänd kropp pressad mot min och en hand innanför tröjan. En kyss över en hals och en annan bakom örat. Men nu står jag i mitt fönster och röker en cigarett och har inte upptäckt än att händerna är alldeles blodiga. Klarröda och blanka, och det är blod på fönsterblecket och blod på tändaren. Jag har ringt honom fem gånger och han har avvisat mina samtal lika många tills han den sjätte gången stängde av telefonen. Det var en kvart sedan som jag föll ur sängen, rakt på ett vattenglas som krossades och spetsades upp i ryggen. Det är blod nedanför sängen, i badrummet, på en handduk. Men det känns inte. Det enda som känns är att han äter middag med någon jag är bekant med och hon har lagt upp en bild som jag såg strax innan jag skulle släcka lampan. Och jag drog efter andan, tog tag i min kudde men föll ändå. Jag vet inte vem jag ska ringa. Jag når inte glasbitarna för att kunna plocka ut dem själv. Klockan är kvart över fyra en midsommarnatt och alla sover utom jag. - Hallå? Min kompis bor sju kvarter bort och hon är här på några minuter, plockar ut skärvorna, sätter plåster på skärsåren, köper kolsyrat vatten och ett nytt paket cigaretter. Väntar tills sömntabletten börjar verka, torkar bort blodet på fönsterblecket. Utan att ifrågasätta, bara för att jag ringde. Dagen efter dricker vi vin fastän det är förmiddag och vi är fyra personer och ingen vrider på sig när jag börjar gråta. Ingen tittar bort, ingen byter samtalsämne. Ingen säger att det ordnar sig för det ordnar sig kanske inte nu. Det enda som hjälper är att sitta bredvid och vänta ut. Och de gör det. För min skull. Tålmodigt och utan frågor. Och dagarna efter blinkar telefon av sms där någon säger snart är du igenom första månaden och allt blir bra till slut och han är en fucking jävla idiot. Varje morgon ett nytt sms, varje jäkla morgon, för att det finns människor som undrar om min gårdag gick att andas i. Så nu bestämmer vi så. Att det är slutpratat om att leva lycklig i alla sina dagar med någon. För det är de som finns där runt om, de som dricker rosévin fast de har en viktig uppsats att skriva. De som köper en flygbiljett och sover sked och som tar av en skorna när man är för ledsen för att knyta upp dem själv. De är de som är det största i livet. Det är de som är där i alla stormar, som står ut, som kramar. Som svarar på ett samtal när ens rygg är täckt av skärsår istället för att lägga på och stänga av en telefon. . This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my twenty-second column in the magazine Sofis Mode is out today. It's about how wonderful friends can be when your heart breaks.
