Jag älskade Martina Haags Det är något som inte stämmer. Då och då kan jag komma på mig själv att tänka på vissa stycken så här två och ett halvt år senare. Den lever liksom kvar i mig. Man kanske skulle kunna tro att Livet går så fort. Och så långsamt är en uppföljare, eftersom de delar det karaktäristiska rutmönstret. Men så är inte fallet. Denna bok handlar om högstadiet. Om status, makt, uppväxt, klass och att vara så jävla livrädd att göra fel, hela tiden. Livet går så fort. Och så långsamt är inte en självbiografi, men det utspelar sig under tidigt åttiotal då Martina själv gick i högstadiet, och på Lidingö där Martina Haag växte upp. Även om jag själv gick i högstadiet tjugo år senare är skillnaderna minimala. Den här boken var stor igenkänning tycker jag. Att ha hjärtat i halsgropen alla tider på dygnet, att säga saker och göra saker för att komma undan, slippa bli pekad på, slippa hamna i rampljuset för att man inte gjort exakt så som det förväntas av en utifrån skolmurarnas sociala koder. Jag lyssnade på hela romanen som ljudbok, vilket jag kan rekommendera. Martina Haag har en mysig berättarröst. Och eftersom hon också har skrivit den betonar hon dialoger och uttryck utan att det skaver (vilket jag ibland kan tycka att det gör när folk som inte skrivit boken läser in). Det är en vemodig och melankolisk historia, men samtidigt rätt rolig med små underfundiga knorrar i slutet av varje kapitel. Ibland kunde jag känna att hon vältrade sig lite väl mycket i åttiotalsnostalgi och egna minnen som kanske inte drog berättelsen framåt, men som ljudbok blev man ganska förlåtande för att det kändes lite som att en kompis berättar någon knäpp anekdot för en. Jag vill inte jämföra den med Det är något som inte stämmer, den höll en helt annan nivå och känslospektra. Men så kanske det också blir med böcker skrivna ur ett raseri. Livet går så fort. Och så långsamt är på många sätt en hudlös bok den med. Hoppas den blir film! Och tack gud och amen att högstadiet är över.
