I tisdags filmade vi den första scenen ur den första episoden av Allt som blir kvar. Det kändes overkligt, men på bara de bästa sätten. För tänk att allt började med något som hände mig för 9 år sedan. Den 1 juni 2012, jag skrev ner det i en krönika för Aftonbladet i någon slags ohanterbar sorg samma vecka: (Krönikan går även att läsa här) Händelsen inspirerade mig till inledningen av min roman Allt som blir kvar 4 år senare: Och 6 år efter det omvandlades boksidan till en manussida: Som i veckan fick liv genom Madeleine Ferraud som spelar Matilda: Det fyller mig med ett slags storslaget lugn om att det ändå finns någon logik i allt kaos. Och att det är så jävla fett att tiden går. Vad som helst kan hända.
