Jag kan inte lyssna på Alex och Sigges podcast just nu för att jag blir svart av avundsjuka. Och då kan jag bara tänka mig hur Sigge måste känna, som behöver sitta där i studion tillsammans med någon som får ens egen dröm inslagen.Jag pratar förstås om Arkipelag.Att skriva drama är väldigt likt att arbeta som copywriter i USA: En stor del av ens tid går ut på att hitta på idéer som aldrig blir av. Eller det är att förminska energikraften - En stor del av ens tid går ut på att lägga hela sin facking själ i idéer som aldrig blir av.Jag har arbetat med att skriva manus sedan hösten 2019. Då hade jag ett möte med en dramachef på ett produktionsbolag som frågade om jag hade tänkt på att skriva drama för tv.”Jag är inte utbildad” sa jag.”Dumheter” sa han. Jag skrev ett första pitchutkast till Allt som blir kvar som sedan blev till en pitch som SVT antog ett år senare.Innan SVT köpte den hade vi träffat fyra andra streamingtjänster och kanaler. Vi fick komma på fysiskt möte hos allihop, men i slutändan var ingen intresserad. ”Har ni tänkt på att inkludera vampyrer?” frågade två (!) av dem. Det här var under en tid när efterdyningarna av Twilight fortfarande på något sätt svävade över dramalandskapet. Att SVT tog in serien var i sig en utdragen gallringsprocess som hade sin final några dagar före jul 2020, då tre av de kvarvarande idéerna presenterades för de stora cheferna. Allt som blir kvar var den som gick vidare. Sedan lades den ner på grund av pengabrist. Sedan togs den upp igen några månader senare, med en mindre budget, och kunde till slut börja produceras. Man var utbränd innan det knappt hade börjat.Processen med Dramaten var även den delvis utdragen och i flera steg.Efter att ha lämnat in en pitch och haft ett möte med Unga Dramatens konstnärliga ledare om min idé, mitt BRINN, fick jag ett go för att skriva ett första utkast på tre månader. Om de gillade utkastet fanns det möjlighet att det skulle bli en pjäs. Det var under sommarlovet och mitt barn var en tokig ettåring och jag skrev och skrev i alla luckor när han sov. När utkastet väl var inskickat blev jag uppkallad till teatern och fick skriva kontrakt.Detta är mina två lyckohistorier ♡ foto: Dramaten Utöver dessa två har jag skrivit en avsnitt-för-avsnitt-outline för Allt som blir kvar säsong två, som först såg ut att bli av och sedan lades ner. Jag har nästan fått en annan av mina romaner köpt för tv, men i slutändan valde de att inte gå vidare.Jag skrev i nästan ett år på en svart komedi, en Cluedo-historia, en slags svensk Knives Out i skärgårdsmiljö. Jag har pitchat en svensk version av de populära koreanska matdramerna: ett lättsmält kärleksdrama kombinerat med matlagning (tänk Emily in Paris möter Chef's Table). Jag har pitchat en ny, uppdaterad version av en populär barnserie från åttiotalet, som jag tror att vi alla i arbetsgruppen trodde faktiskt skulle få ett ja.Jag har gjort en modern adaption av en sekelskiftesroman, förlagd till kulturvärlden, och sedan samma adaption en gång till, fast förlagd till techvärlden.Jag har skrivit på ett young adult-drama, ett slags undergångsdrama, baserat på veckan då jag blev instängd utan el och täckning i New York efter orkanen (fast i en stad i Sverige).Jag har träffat alla de stora streamingtjänsterna och kanalerna. Jag har varit så otroligt trevlig. Så otroligt glad. Jobbat kväll. Jobbat natt.När jag förra sommaren fick ännu ett nej efter flera månaders arbete, efter att ha lämnat in en outline för en hel första säsong av ett drama, kände jag att nu tänker jag aldrig mer göra det här.Precis som jag kände som amerikansk copywriter efter att ha skapat idéer och pitchat i två och ett halvt år utan att röra mig ett enda steg framåt.Varför fortsätter man?Kanske för att även om nålsögat är mikroskopiskt är horisonten fullt synlig. Och har man väl fått smaka på hur det känns när någonting faktiskt blir av är det svårt att förstå hur man ska kunna sluta försöka.Känslan av att se mina karaktärer bli tredimensionella, bli människor av kött och blod, överträffar allt jag tidigare gjort i mitt arbetsliv.Därför stänger jag av Alex och Sigge. Av ren och skär avundsjuka.Jag klarar inte av att höra mer. Jag vill för mycket själv. Jag skulle ge bort en, kanske till och med flera kroppsdelar, för att få göra det igen.Men så vaknar man såklart mitt i natten. En idé.En idé som statistiskt sett kommer att betyda att jag i ett halvår till ett års tid skriver en pitch och kanske en pilot, som sedan artigt tackas nej till, och placeras tillbaka i sin låda.Vad gör man således med sin nya idé?Enkelt. Man öppnar sin dator, sparkar av sig gruset och leran och skriver. Ingen berättar hur utmattande det är att försöka förverkliga sig själv.Kanske för att det bara är idioter som är så besatta av att göra det.
