Efter att i några veckor skrivit ihop den dramaturgiska kurvan, karaktärsbeskrivningar och ett längre synopsis har vi nu börjat skriva dialog för tv-serien. Jag tycker dialog är väldigt roligt att jobba med. Människor pratar ju inte som dom skriver. Ett samtal är ofta mycket dåligt ur ett grammatiskt perspektiv. Meningar är avhuggna, fulla av upprepningar, onödiga bi-ord som "typ", "asså" och "ju". Svordomar och ibland bara ordlösa läten. Jag går runt på gatan och pratar högt för mig själv, glider ner på kontorsstolen och leker trött tjugoettårig kille. Men det är också väldigt väldigt svårt. Hur fyller man tystnaderna i ett manus? Hur lite eller hur mycket pratar egentligen två individer med varandra när de ses? Vad säger man mellan vändpunkterna? De där korta små banden av ord som binder ihop två personer. Eller bara ord man utstöter för att man är dålig på tystnad. Dessa frågeställningar har lett till att jag de senaste dagarna tänkt "Vad 17 har jag gett mig in på?". Klarar jag av att skriva trovärdig dialog? Kommer jag lyckas förmedla känslan av svek, ilska och eufori utan att skriva tittaren på näsan? Kommer jag kunna dramatisera att karaktärerna säger något men egentligen menar något annat? Och tänk om jag slarvar bort scenen genom att fastna i det litterära? I böcker kan man skriva precis vad karaktärerna tänker inuti sig själva. Men en blick förmedlar sällan samma sak (dvs om blicken inte tillhör Natalie Portman). För att jobba ur mina gamla mönster har jag slutat att skriva i mobilens anteckningsapp när jag kommer på en ny idé på stan. Jag har istället börjat använda röstmemon. Det känns amerikanskt på ett bra sätt. Som att jag jobbar på nån stor morgontidning på Manhattan och måste få ner mina tankar till nästa stora scoop. Precis som Richard Gere i Runaway Bride.
