Den vanligaste frågan jag får om mina böcker är om de är baserade på en sann historia. Trots att de är romaner, dvs påhittade, verkar ändå detta var mycket intressant och spännande. Det kortaste svaret på denna fråga är: nej. De är inte självupplevda. Historierna har inte hänt mig. Det längre svaret är att jag absolut plockar delar av saker jag varit med om och placerar de i bokmanuset. Men så fort de hamnar där upphör de vara mina historier och blir karaktärernas. Jag beskriver ju aldrig exakt som det var, utan använder minnena bara som språngbrädor. Jag tänkte visa några exempel på detta ur min första bok Det handlar om dig. Det är en roman om den första stora kärleken och är skriven som ett brev till den kille hon är så förälskad i boken genom. En historia om ett namnlöst jag och ett namnlöst du. Scenen som utspelar sig på en hemmafest där jag:et och du:et hånglar mot en bokhylla och han säger att de är roligare än alla därinne baseras på en gång när jag och min dåvarande pojkvän Ludvig var på en bar i New York när jag bodde där. Vi satt på två barstolar mittemot varandra och pratade inte med de andra i vårt sällskap. Och sedan lutade han sig fram och sa precis så. Och då ville jag nog dö lite. Scenen där jag:et får ett brev hem med ett armband av indianpärlor som hon trätt på hans arm en gång på en tunnelbana baseras på en kille jag träffade lite som sjuttonåring. Han kom från Lund och jag var där nere och såg Belle & Sebastian. Under konserten när han kramade mig bakifrån tog jag av ett av mina typ tio armband med indianpärlor och trädde på hans arm. Två år senare när jag hade börjat träffa en annan fick jag hem ett brev med detta armband och ett blandband med sorglig kärleksmusik :') Så indiesorgligt och gulligt tycker jag. Scenen där jag:et blir för full på en hemmafest och hånglar med en annan kille har hänt exakt. Det var en kille jag träffade lite i nian (som också talade ryska btw) och det var så struligt mellan oss och jag hånglade med en annan lite för att provocera honom. Hittade honom sedan ledsen bakom husknuten. Sedan följde han mig till pendeltåget och jag kräktes ut över spåret och sa förlåt hundra gånger. Scenen där jag:et och du:et träffas på en friluftsdag mellan de två olika skolorna baseras på en kille som gick i min teatergrupp när jag var 15. Jag visste att han gillade mig och jag gillade honom men var livrädd för allt och det blev aldrig något. Men en gång på en friluftsdag så kom han fram till mig och sa precis så här, och det var en storartad känsla att en kille kom fram till mig som ingen annan i min skola visste vem det var. Scenen där de är på en festival i Kungsträdgården och du:et går därifrån och lyfter på tröjan och visar sin överkropp har inte hänt mig alls. Men en gång när jag var ihop med Ludvig och vi var på en hemmafest så berättade en tjej som kände honom som tonåring att han hade gjort exakt så här mot henne på en vattenfestival. Och jag tyckte det lät så jäkla gulligt och tonårigt att jag aldrig glömde det. Scenen där jag:et och du:et ligger i hennes säng med ytterkläderna på och han frågar om han kan få vara hennes pojkvän var precis så jag och min första pojkvän Tobias blev ihop när vi var 19. Jag tror aldrig jag haft fler fjärilar i magen än prick de sekunderna. Klart slut! Var det här kul eller? Säg till om ni vill se samma med Allt som blir kvar. uppdatering: ok : )
