Det kom två brev: ✉️ Till Sandra från Lovisa Hej Sandra! Jag har en bokidé som fått puttra i år. Anteckningarna i min mobiltelefon är oändligt många, allt från längre stycken till små meningar. Jag har en grundhandling, typ. Karaktärer. Händelser. Men själva storyn är inte klar. Jag vet inte riktigt hur den dramaturgiska kurvan ska vara. Jag menar, jag vet hur den brukar vara, när saker ska hända osv. Men VAD som ska hända vet jag inte. Det är mycket och spretigt i mitt huvud och anteckningar. Inte tydligt. Jag skulle på en skrivkurs på Biskops Arnö i sommar men den blev inställd, tänkte att mycket skulle lossna där. Men nu ska jag försöka själv istället. Hur hittar jag den där ”aha” känslan? När vet man vad som ska hända i boken förutom massa olika händelser? Hur får jag ihop allt? ✉️ Till Sandra från Agnes Hej! Jag vill hänga på denna frågan då jag känner igen mig i det du skriver Lovisa. Jag har en bokidé som jag gillar väldigt mycket, men som är lite svår att få från marken just av samma skäl. Det finns en början, en mitt, ett slut (i tanken; jag har inte skrivit ner allt än). Det finns karaktärer jag uppfattar som komplexa och som då inte borde vara svåra att infoga till ett händelseförlopp, men jag kan ändå inte få till alla de ”små-händelserna” som driver historien framåt. När jag försöker känns de krystade, och det slutar oftast med att jag tar bort dem för att de antingen är för ”enkla” eller för ”komplicerade” och då inte känns som något som hade kunnat hända på riktigt i karaktärernas vardag. Jag tycker att du skriver fantastiskt bra Sandra, och hade jättegärna velat höra hur du tänker kring sån här problematik. ✏️ Till Agnes och Lovisa från Sandra Hej och grattis till bokidé och skrivlängtan. Få känslor är så fina som att känna att man har något som är sitt eget och som vill ut. Era frågor är lite olika men har ändå många likheter. Precis som Lovisa började mina böcker med anteckningar i mobilen. Det var lösryckta meningar, en känsla och ibland bara en lista med ord jag gillade. För en utomstående antagligen helt obegripligt. Det måste nog börja så, att man känner efter litegrann. Allt eftersom växer anteckningarna och när man känner att de börjar bindas ihop med varandra kanske man ska flytta sig till datorn. Man är redo för nästa steg. Ni säger båda att ni har en idé i huvudet, men huvudet räcker sällan. Jag vet inte om man behöver en perfekt dramaturgisk kurva, men att sätta sig ner och skriva ner sin bokidé på en halv A4 är ett ypperligt sätt för att förstå var någonstans det haltar. Det gör inget om historien tar andra vändningar sedan under skrivandet (det gör den oftast) men att veta var man är på väg gör att man inte tenderar att ge upp lika enkelt. Man behöver inte tänka att ens synopsis ska vara storslaget. Det här är bara för dig och ska inte säljas in någonstans. Om vi tar min första roman Det handlar om dig, är dess synopsis simpelt, Idé: En bok om den första kärleken. I jag-perspektiv och skriven som ett långt kärleksbrev från ett jag till ett du. Synopsis: En femtonårig tjej förälskar sig i en femtonårig kille. De rör sig i samma kretsar och hon längtar på håll. De krånglar fram och tillbaka tills de slutligen blir ihop. Men det är deras första förhållande och trots att de båda är kära är de mycket osäkra och lyckas aldrig riktigt hitta fram. Av x anledning gör de slut. De är sedan olyckligt kära utan att lyckas verbalisera det och försöker på olika sätt förgöra varandra känslomässigt tills de till slut möts i en slags gemensam utmattning. En klassisk kärlekshistoria helt enkelt. Men för att fylla den med mina ord och händelser behöver jag den här grunden för att veta att mina karaktärer rörde sig åt rätt håll i berättelsen. Lovisa skriver: "Jag har en grundhandling, typ" och Agnes skriver: "Det finns en början, en mitt, ett slut (i tanken; jag har inte skrivit ner allt än)" Det låter som ni ändå vet vad ert nästa steg är, och annars får ni det här av mig: Skriv ner! I huvudet är inte enough. Ett förarbete att luta sig tillbaka på kommer göra att du känner dig tryggare i ditt skrivande och också i hur karaktärerna ska bete sig. Vet du var de är påväg vet du också varför de agerar och reagerar på olika skeenden i boken. Jag brukar förresten skriva det sista kapitlet i början av skrivprocessen. Då vet jag i vilka känslor karaktärerna slutligen ska landa i. Och som sagt, det gör inget om slutet ändras sedan. En stor del av att skriva en bok är att skriva om. Det kapitel du tänker är klart är oftast inte det. Det kommer du märka senare. Lovisa skriver: "När vet man vad som ska hända i boken förutom massa olika händelser?" När jag föreläser om mitt skrivande brukar jag säga (lol på att citera sig själv men men) att många som har en önskan att skriva en roman tänker mycket på just längden - att en bok behöver vara lång. Att det ska in massa olika händelser för att fylla ut. Det gör återigen att processen känns övermäktig och kommer antagligen också sluta med att du behöver stryka merparten för att det inte fyller en poäng. Tänk dig att du har en karaktär som ska från punkt A till punkt C via punkt B. Det är det enda du behöver bry dig om. Jag brukar tänka att inte en enda kapitel ska finnas där om det inte på något sätt rör karaktären framåt i berättelsen. Fokusera på dina huvudkaraktärers längtan och begär. Det behöver inte vara storartade grejer, men varför går hon och fikar med den där kompisen? Varför svarar hon sådär i ett telefonsamtal? Varför är hon påväg just till den specifika platsen? Vad tänker hon på, vad längtar hon efter? Behöver hon stöd, behöver hon information, vill hon hamna i trubbel? Vem vet. Eller jo, du vet! Tänk inte att det ska vara "en massa" händelser, utan att du vill berätta en historia. Fokusera på det och bara det. Om den bara råkar bli 30 sidor, wow, då fick du ju ihop det! En början ett mitt och ett slut! Det som du först tänkte var så svårt! Snyggt jobbat. Låt texten vila, låt någon annan läsa och så ska du se och historien snart vill bre ut sig i fler känslor och bottnar. Agnes skriver: "Det finns karaktärer jag uppfattar som komplexa och som då inte borde vara svåra att infoga till ett händelseförlopp, men jag kan ändå inte få till alla de ”små-händelserna” som driver historien framåt." För att skapa situationer där karaktärerna rör sig naturligt brukar jag skriva en lista på platser och aktiviteter. Om vi tar Det handlar om dig som exempel igen, där de går första året i gymnasiet så skrev jag en lång punktlista på ställen där jag eller sextonåringar i det stora hela brukar hänga. Det stod exempelvis; på café, på handbollsträning, På 7 Eleven, McDonalds, utanför systemet, på skolgården, en parkbänk och så vidare. Sedan skrev jag också en lista med aktiviteter man sysslar med som sextonåring. Exempelvis, Leta efter hemmafest, följa med på någon kompis sportaktivitet, ber nån att köpa ut, shoppa på H&M, röka bakom skolan, bråka med förälder, gå och handla med sitt syskon osv osv. Sedan när jag ville berätta en känsla eller ett möte som karaktären skulle stå inför så placerade jag dom på de här platserna för att naturligt få in händelseförloppet. Till exempel när huvudkaraktären får syn på hennes kärleks nya tjej på H&M och gömmer sig bakom en klädstång och hur allt känns inuti henne då, förnedringen och svartsjukan. Känns det fortfarande onaturligt när du skriver, gå till exempelvis då H&M med en kompis! Hur rör ni er i butiken? Vad pratar ni om? Hur ser det ut? Hur luktar det? Vad pratar människor runt omkring er om? Att skapa en känsla i en bok som känns handlar mycket om att imitera verkligheten och få läsaren att hamna precis där karaktären är. ◇ Jag hoppas att ni fick svar på era frågor! Heja heja med skrivandet. Mer på temat: HUR JAG SKRIVER EN ROMAN INSPIRATIONEN TILL DET HANDLAR OM DIG 6 FRÅGOR OM SKRIVANDE VARFÖR OCH HUR JAG SKREV MELLAN OSS
