Jag har ju då skrivit på en bok de senaste två åren och för två veckor sedan kom den ut. Att skriva bok är en ensam och intensiv process. Jag har vridit och vänt på varenda mening och ord tills hjärnan sprängdes. Typ. Under skrivprocessen skrev jag knappt om boken på bloggen. Ni visste att jag skrev förstås, men inte om vad. För mig handlade det om att inte jinxa. Bara för att man skrivit två historier innan tycker jag det är precis lika svårt varje gång. Inte kan jag gå runt och gorma att jag skriver en roman. Helst av allt skulle jag vilja skriva utan att ingen visste alls, men det börjar bli svårt. När jag skrev Det handlar om dig berättade jag det bara för fyra personer. Så skönt att göra svåra saker utan att någon frågar hur det går. Nu när boken är ute är ju inget hemligt längre. Så - här kommer en slags berättelse om hur just denna bok uppstod. Kanske kul för dig som också drömmer om att skriva något längre? Varning på stan för potentiell pretentiöshet, men jag känner att jag har ett behov att berätta om min bok. Jag la så mycket av mitt hjärta i den. Boken handlar om Minna som är 12 år gammal och vi får följa med under hennes första termin i högstadiet. Historien tar avstamp i sommarlovet mellan mellanstadiet och högstadiet. En sommar där hon lämnar kvar sitt barn-jag på familjens landställe och gör sig redo att bli nån annan. Hon går in i högstadiet med hopp och förväntan, har redan gjort strategiska val för att påbörja förvandlingen. Hon har fjärmat sig från sina kompisar från förut, köpt nya kläder och börjar sminka sig. Men det går inte riktigt som hon tänkt. Långsamt men säkert och utan att hon själv förstått det har hon svingats längst ner i hierarkin. Boken är skriven i jag-form och därför sker också själva nedmonteringen utom både hennes och läsarens kontroll och förståelse. Jag minns när jag själv gick i högstadiet och var - för att uttrycka det milt - inte jättepoppis. Jag fattade inte vad jag gjorde för fel? Hade jag inte typ samma kläder som alla andra? Pratade på samma sätt? Men det handlar ju om små små nyanser, och dom ser man inte alltid. Högstadiet var inte min favorittid, men var det egentligen det för någon. Jag visste att jag ville berätta om den perioden, men jag ville inte skriva nån uppgörelselitteratur eller vad man ska säga. Jag ville söka efter vad som händer inuti en när man längtar väldigt starkt efter något och allt går precis tvärtom utan att man förstår hur. "De andra" i historien finns snarare i periferin, deras ord hörs på enbart på avstånd. Scenerna i boken sker framförallt inuti. Jag ville att läsaren skulle placeras mitt i hennes tankevärld istället för där hon var fysiskt med sin kropp. Allt blir subjektivt. Hon är en betraktare och undersöker sammanhang för att förstå hur hon ska förhålla sig till dom, från hur någon tuggar på en knäckemacka till känslan att nästan kvävas inuti sin egen hud. För att fördjupa hennes ensamhetskänslor gjorde jag henne till en rymdnörd. Jag tyckte det kunde finnas något fint i kontrasten mellan trånga skolkorridorer och tyngdlösheten i rymden. Rymden blir hennes safe space. Där hör ingen när man gråter, där bryr sig ingen hur man ser ut, där är det bara stort och oändligt och man får vara ifred. Jag läste många faktaböcker om rymden för att hitta metaforer och kopplingar som skulle passa med Minna. Ju sämre hon mår, desto mer tyr hon sig till resten av universum. ? Boken utspelar sig under slutet nittiotalet av två anledningar. Det ena att jag själv var 12 år då och jag började skriva utifrån egna minnen. Det andra för att jag inte ville att de skulle vara för digitala. I Det handlar om dig är tiden inte helt självklar, de har mobiler och datorer men dom omnämns bara. I Mellan oss är det tydligare att det är en specifik tid. Det blev naturligt att det skulle vara så insåg jag efter ett tag, därför att tolvåringar som vill passa in behöver en tidsram att förhålla sig till. Samtidigt ville jag inte skriva en nostalgiskt vurmande bok. Jag försökte hålla nere antal nittiotalsfenomen till att man bara liksom skulle fatta att det var förut. Först använde jag referenserna som stödpunkter för mig själv i mitt skrivande, och sedan plockade jag bort dom. Det blev en handfull saker kvar till sist som visar att boken är sent nittiotal. Det finns två till karaktärer utom Minna som tar utrymme i boken och det är hennes bästisar Milou och Elin som börjar i hennes klass i sjuan. Jag använde dom som två symboler för det som Minna slits mellan inuti sig själv. Milou är hennes längtan och mod och Elin hennes blyghet och osäkerhet. De två karaktärerna utvecklas under boken och följer en slags motsatt båge av Minnas mående. I början fjärmar hon sig från Elin och mot mittslutet från Milou men hittar mot slutet ett sätt att respektera dom båda på samma sätt som hon kanske lär sig respektera sig själv för den hon är. Utan att avslöja för mycket eh. Två bikaraktärer är hennes bror och den populära Jessica. Också här ville jag ha en slags dragkamp, men mellan hennes barnjag och hennes längtan till vuxenheten. Hennes bror är ett irriterande plåster men samtidigt hennes största trygghet och Jessica är på gränsen till ogripbar, precis som vuxenheten är när man är tolv. Hon förstår knappt själv om hon vill ha henne, va henne eller bara existera i hennes närhet. Att skriva en bok tar mycket tankeverksamhet. Jag ville att allting skulle falla på sin plats, att alla trådar skulle vara knutna och om dom inte var det att det skulle finnas en poäng med det. Jag har försökt nysta in hemliga trådar som bara kanske vissa märker och försökt beskriva skeenden eller exempelvis väder så att det vävs in och matchar det som händer inuti huvudkaraktären. Alla kapitel finns där av en anledning. Under de mest intensiva skrivveckorna var jag så djupt inne i mina karaktärer att jag ibland blev osäker på om scenerna kanske ändå hänt mig på riktigt? Men det har dom då inte. Även om jag absolut var tvungen att plocka fram mig själv som tolvåring för att komma ihåg hur det kändes att vara tolv. Vissa dagar fick jag knappt bort känslan, kände mig som tolv när jag gick och la mig på kvällen. Jag har alltid vetat att jag behövt skriva något längre om sjuan. Sjuan är en tid som formade mig som människa samtidigt som det var ett av de jobbigaste åren i mitt liv. Men när något har känts väldigt mycket inuti är det lätt att minnas tillbaka och vara där igen. Så fort en dörr öppnades var det som en till flög upp och snart hade jag som en lång korridor av minnesdörrar. Då visste jag att det kanske skulle gå ändå, jag kanske skulle klara av att skriva en någorlunda trovärdig skildring om någon som snart ska fylla 13. Boken står på unga vuxna-hyllan men jag skrev den egentligen aldrig för någon specifik målgrupp. Jag ville bara berätta om en person som råkade vara tolv år. Men hon kan läsas av vem som helst egentligen tänker jag. Ja, det var väl det. Därför skrev jag den. Mellan oss. ? Här och här kan man köpa om man vill.
