Nu jävlar. Nu är jag tillbaka från mitt sommarlunk for reals och idag börjar jag med min tredje roman. Vi blev klara med det sista korret på min andra bok ungefär vid den här tiden för ett år sedan, och nu har jag ju haft ett helt års romansemester så nu är det verkligen dags. Eller semester och semester vet jag inte. Historien har ju bott i mig hela tiden. Jag har ritat upp ett romanskelett, skrivit en synopsis, gjort karaktärsbeskrivningar till de tre största karaktärerna och provat mig på lite scener. Jag har presenterat idén för min förläggare som tyckte om den. Så det är väl snarare så att jag är redo nu. Jag har tränat tillräckligt noggrant för att börja kuta loppet. Mitt personliga mål är juni 2019. Det kanske låter långt fram, men böcker tar en sådan satans tid ju. Ibland vill ju böckerna inte ens bli skrivna, ibland måste man helt skriva om dom från början, och ibland, då och då, rinner dom ur ens händer. Att just påbörja en bok är asläskigt tycker jag, för nu kommer jag behöva leva med dom här karaktärerna i flera år. Jag får inte tröttna på dom, jag får inte ge upp på historien (kommer dock hända tusen gånger men men). Jag måste tacka nej till andra skrivjobb fastän de känns roliga och när jag är i riktigt givande skrivperioder kommer jag få kommentarer om att jag tröttnat på att blogga. De är mina sämsta kommentarer pga de ger mig så mycket ångest! Men hörrni jag säger det nu! Jag kommer aldrig tröttna på att blogga! Jag älskar skiten. Men jag vet också att när man väl hamnar i ett flow får man inte stoppa det, de öppna dörrarna är så sällsynta och därigenom livsfarliga att stänga igen. Men det är sen. I framtiden. Men nu tutar vi och kör. Nu blire bok. (citat bodil malmsten, bildkälla här)
