Det sägs att det tar sju år för kroppens alla celler att brytas ner och bytas ut. Efter sju år skulle man alltså, rent fysiskt, vara en helt ny människa. Lite som ett mänskligt Theseusskepp: är man fortfarande samma person, eller bara någon annan i en likadan kostym?Kanske är det också därför man talar om “sjuårskrisen” i relationer. Efter sju år har man helt enkelt hunnit bli någon annan än den man var när man träffades.Sju år är det även sedan min senaste roman kom ut.Under de år som gått har jag gjort ganska många andra saker, men ingen roman. Efter Mellan oss bestämde jag mig för att aldrig skriva en igen. Det var för jobbigt. För själsligt påfrestande.För långsamt, för ensamt. Jag orkade inte!Men så gick sju år, kroppens celler byttes ut (åtminstone enligt myten) och minnet av känslan bleknade. Så nu sitter jag här igen. Med en massiv textmassa som jag på något sätt ska reda ut.Antalet dagar av ångest har för länge sedan passerat antalet dagar av skrivglädje. Så är romanskrivandet: ett slags mörker man själv väljer att sätta sig i.Jag drabbas allt oftare av en känsla att jag snart ska dö. Att jag blir påkörd av en buss och att det här då var förgäves. Kvar på datorn finns bara ett utkast till en bok som varken räddar klimatet, stoppar ett krig eller löser en enda konflikt.Det är så pinsamt alltihop. Detta bokskrivande.‘Gud vad du skriver’, sa Björn häromdagen. ‘Är du inte klar någon gång?’(Insåg han för övrigt att han med den kommentaren just tidigarelagt vår stundande sjuårskris?) Jag svarade: ‘Jag kanske skriver långsamt’. Men är det sanningen? Att jag skriver en bok långsamt? Eller är det snarare så att allting runt omkring oss förväntas bli klart så väldigt fort?Substacken Thee Book Club postade en note häromdagen: The Internet made us forget that things usually take time.Några timmar senare råkade jag på ett citat av John Green via Literary Hub: “I tell myself, ‘Nothing you write today will end up in the book anyway’, which is generally true, especially with first drafts.If I make writing about achieving or approaching perfection, I will always be miserable and dissatisfied.If instead I can construct writing as a play-based search for understanding, I become unblocked.”De senaste månaderna har jag gått omkring med en konstant känsla av att ha fruktansvärt mycket att göra. Jag måste skriva den här boken. Det är så mycket!Men bokskrivande är ett annat slags arbete än det man kan bocka av på en lista.Det handlar inte om att “bli klar” egentligen. Det handlar om att själsligt nå fram till de människor man har placerat i romanen. Att fylla dem med så mycket liv att berättelsen till slut börjar ta egna stapplande steg.Det är ett arbete som inte går att mäta i tid utan snarare fungerar som kimchi: Det måste sjunka in. Lagra sig. Fermentera. Få smak.Så här skriver den japansk-amerikanska författaren Michelle Zauner om kimchi i sin memoar Crying in H Mart:“I had thought fermentation was controlled death. Left alone, a head of cabbage molds and decomposes.It becomes rotten, inedible. But when brined and stored, the course of its decay is altered. Sugars are broken down to produce lactic acid, which protects it from spoiling. Carbon dioxide is released and the brine acidifies.It ages. Its color and texture transmute. Its flavor becomes tarter, more pungent. It exists in time and transforms.So it is not quite controlled death, because it enjoys a new life altogether.”Just så är skrivandet. ✺✺✺✺✺✺✺✺✺✺✺✺✺✺✺✺✺✺✺✺✺✺✺Detta inlägg publicerades i fredags i mitt nyhetsbrev. Men jag tänkte att det nog passade här med. Prenumerera på mitt nyhetsbrev här <3
